ILCO – i mitt hjärta!

Det låter lite romantiskt i rubriken men det är nog någon slags romantik det handlar om, eller en sorts kärlek. ILCO eller Iglesia Luterana Costarricense som man själv väljer att kalla sig är en liten luthersk kyrka i Costa Rica. Jag kom nyss hem från mitt 14:e besök där sedan 2006 då jag mötte denna kyrka för första gången. Växjö stift, som jag är anställd av, har sedan 2010 en vänkyrkorelation med denna kyrka. Jag har haft förmånen att få vara ansvarig för utbytet. Många fruktgivande möten har det blivit, både här och där.

Det vi kanske främst fått lära oss är sättet som den profetiska diakonin bedrivs i ILCO. En diakoni som hela tiden vill se sammanhang och samband i varför människor blir utanförställda. De väljer att inte bara göra något åt människors utsatthet utan vill också ta reda på orsakerna och försöka göra något åt dem.

ILCO kämpar hårt med att försöka bli mer självständiga. Idag är man helt beroende av bistånd från Svenska kyrkan, ELCA i USA och kyrkor i Tyskland liksom Pan para el Mundo som är en tysk biståndsorganisation. Man kommer troligen aldrig att bli helt självförsörjande men det kanske inte måste vara ett mål? Om man blir sig själv nog är man ju inte beroende av andra. Och just att vara beroende av varandra är något som ILCO betonar i olika sammanhang. Man menar exempelvis att man utför ett viktigt arbete som är hela den världsvida kyrkans ansvar. Då är det rimligt att de som har pengar bidrar med dem. Jag håller med.

På olika sätt har vi i Växjö stift fått bidra till ILCO:S utveckling. Inte minst när det gäller kyrkomusiken har vi fått betyda mycket. Vi har skrivit en mässa tillsammans ”Gemenskapens väg” som blev ILCO:s allra första mässmusik! Sånghäften har sponsrats från kyrkosångsförbundet och sedan tre år utbildar folkhögskolan (SSF) musikelever som praktiserar i ILCO i 4 månader. Det händer alltså en hel del!

Nu är jag hemma efter en dryg veckas besök. Utvärdering och planering för framtiden. Och trots att det är små sammanhang som ILCO verkar i finns det alltid en nerv som jag ofta saknar här hemma. Det är lätt att romantisera skillnaderna mellan oss, men skillnader finns det. En kyrka som ständigt försöker känsliggöra sig inför människors utanförskap och stigmatisering kommer att vara en kyrka som ständigt måste förändras, ständigt reformeras. Det gör ILCO! Ibland går det fort och enkelt, ofta är det svårt och motigt men förändringen måste ske för att inte försteningen ska inträda.

Här tänker jag att vi har mycket att lära, inte minst inför jubiléet 2017. Så därför arbetar vi vidare med nya projekt. Jag ser fram emot det!

Den helige Mikaels dag

Psalmer: 333, 730, 745

Text: Upp. 12:7-12

Den helige Mikael är en riktig hjälte! En Guds hjälte som kämpar mot ondskan. Det blev en strid i himlen berättar Johannes i Uppenbarelseboken. Till och med i himlen pågick en kamp mellan det goda och det onda. Inte konstigt att den kampen också pågår på jorden varje dag. Och det är väl det berättelsen vill säga när Johannes berättar vidare hur draken, det vill säga ondskan själv, eller satan eller djävulen, den har många namn, faller ner på jorden?

Ondskan kommer till oss alldeles påtagligt som en fallen drake, ormen från urtiden.

Ja visst är detta en saga, en myt, en berättelse som vill förmedla något viktigt till oss men som knappast måste hålla för en reality check. Den kan få vara en berättelse, den måste inte vara sinn i sig men budskapet i den är sant. Ondskan finns och det finns de som kämpar emot den. Gud kämpar mot ondskan hela tiden.

Ibland frågar vi oss hur Gud kan finnas när det finns så mycket ont i världen. Det är en rimlig fråga men samtidigt kan man ju undra hur världen skulle sett ut utan Guds goda kamp? Jag tror att den pågår hela tiden och jag tänker att världen skulle vara en mycket mer bedrövlig plats utan den kampen.

Mikael är en hjälte som kämpar Guds goda kamp. Som ställer sig till förfogande när Gud behöver honom. Mikael väjer inte undan för det som är riktigt svårt, han går rakt in i det och besegrar det svåra.

Liksom Jesus får Mikael vara en förebild, ett eftersträvansvärt ideal för oss, alldeles vanliga människor. Vi är inte Mikael eller Jesus, vi orkar inte allt, vi kan inte helt bortse från våra rädslor, vi är ju människor!

Men vi är alla kallade till den goda kampen som behöver utkämpas i världen. Tack gode Gud för alla modiga människor som vågar kämpa! De är många, vi vet det, för vi läser om dem, vi hör talas om dem, vi ser dem i vår omgivning.

Kan du och jag också våga vara med och kämpa? Hur ser den kamp ut som du är kallad att delta i? Vad kan du bidra med för att göra denna värld till en bättre plats?

Att inte ta denna kallelse på allvar är att förminska sig själv och sitt eget människovärde. I Guds ögon är vi alla potentiella hjältar, tror jag. Gud vill ha med oss i den rörelse som vill förändra världen, som vill säga att en annan värld är möjlig. Att det går att förändra, trots allt!

I berättelsen faller draken ner på jorden och vi ser det alla, kampen mellan det onda och det goda pågår ständigt. Också inom oss pågår denna kamp. Ni vet bilden av att vi har en liten djävul och en liten ängel på vardera axeln som viskar i våra öron när vi ska ta ett etiskt beslut. Också inom oss pågår ständigt kampen mellan det onda och det goda.

Hur skulle Mikael ha gjort? What would Jesus do? Det är frågor att ha med sig I en situation där vi måste fatta ett beslut. Tänk så mycket bättre att ha Mikael eller Jesus på axeln!

Världen behöver fler hjältar! Världen behöver både dej och mej!

Jag gillar idén om änglar som förebilder. Jag vet faktiskt inte om jag tror på änglar. Jag har aldrig set någon men jag har några änglar där hemma som jag fått i olika sammanhang. Ovanför min säng står en ängel i trä i fönstret. Den fick jag och Sara när vi gifte oss som en önskan om att vi skulle vara beskyddade i vårt äktenskap. Jag vet inte om det fungerat men jag gillar tanken på beskydd av en mäktig ängel. En hjälte, förebild, som kämpar den goda kampen för mig också när jag inte orkar eller kan. Som en ställföreträdande kämpe som i vått och torrt står vid Guds och min sida i kampen för det som är rätt och riktigt, det som ger liv och inte förvränger det och förintar det.

Det är svårt med änglar, tycker jag. Men när jag får se dem som hjältar blir det lättare. För jag är övertygad om att kampen mot det onda hela tiden pågår och jag är övertygad om att Gud inte kan stå en sam i den kampen. I den behövs både änglar och alldeles vanliga människor som du och jag.

Så låt oss ta vår kallelse på allvar och sträva efter att bli som Mikael och Jesus!

Amen.

Bra bok! Makten över matkassen.

Makten_omsl72

I morgon kommer Ann-Helen Meyer von Bremen till S:t Sigfrids folkhögskola och sommarmötet för förbundet Kristen humanism och föreläser om sin och Anders Ingvarssons bok. Jag har förmånen att få respondera på hennes föredrag och har därför i sommar läst boken och den rekommenderas varmt! Ann-Helen skriver också krönikor i Allt om Mat som jag kan rekommendera. I boken finns ett tydligt jordbruksfokus, det märks att författarna vurmar för lantbrukarna. Genom olika exempel får man se hur orimlig dagens livsmedelsproduktion är. Författarna förfäktar småskalighet och lokalproduktion, en nära kontakt mellan producent och konsument. Det jag ofta funderar över när jag ser på mig själv och andra är varför det just på matens område, det vi äter, är så svårt att leva som vi lär? Vi vill ju alla ha god djurhållning, ekologiska grödor, öppna landskap och mångfald bland arterna. Men de flesta av oss gör väldigt lite för att det ska bli verklighet.

Dåligt av Stars n Stripes!

Stars n Stripes med 8 restauranger i Sverige lanserar idag sin nya meny med stor annons i Smålandsposten. Man skyltar med oxkött från Australien och lamm från Nya Zeeland, var kycklingen kommer ifrån framkommer inte. Thailand? Hur kan man i dessa tider då vi talar om djurskydd och att vi här världens bästa sådant i Sverige sälja in importerat kött? Jag hoppas att växjöborna inte går på det! Skärpning Stars n Stripes!

Förbundet Kristen humanism kommer till S:t Sigfrid!

Semestern närmar sig sitt slut och jag sitter på mitt kontor på skolan och förbereder andakter till Förbundet Kristen humanism som har sommarmöte hos oss på folkhögskolan. Det ser jag verkligen fram emot! Programmet är gediget och handlar om sådant jag tycker är spännande. ”Fred med jorden – om kristen ekologisk humanism” är rubriken och det låter väl suveränt? Sven Hillert ska föreläsa liksom Stefan Edman och Fredrik Modéus samt Kerstin Bergeå. Men framförallt kommer Ann Helen Meyer von Bremen hit och pratar om sin bok ”Makten över matkassen” och det ser jag verkligen fram emot! Hon skriver i tidningen MAT och hon gör det bra tycker jag. Jag får förmånen att vara respondent på hennes föreläsning så just nu ska jag sätta mig och förbereda vad jag ska säga. Mat och eko och säsong och odling är just sådant jag ju brinner särskilt för.

Nu ber jag för att det ska bli goda och givande dagar på folkhögskolan med många fördjupande samtal så att verklig handling kan ske!

Sommaravslutningsmässa

Idag firar vi terminens sista mässa på S:t Sigfrids. Vi gör ”Gemenskapens väg” som är en mässa skriven av Iglesia luterana costarricense och Växjö stift tillsammans. Våra ILCO-elever leder musiken, det blir härligt!

Texter: 1 Kor. 1:26-31, Joh. 1:35-46

Det handlar om kallelse idag. Att vara kallad till att göra viktiga saker. Det är stort och viktigt! Jag tror att alla människor vill känna sig kallade. För det betyder ju att man är sedd och att det går att förvänta sig något av en. Det i sin tur innebär att det finns ett förtroende till vem jag är och vad jag kan bidra med.

I texten återkommer att Jesus säger: ”Följ med och se!” och jag tänker att det finns en anledning till att det uttrycket upprepas. För att det är viktigt. Det pekar mot att det som är nytt, det som är fördjupning, det som leder vidare, det kräver nyfikenhet.  Om vi vågar följa med och se kan det hända spännande saker.

Och nog är det det som vi pysslar med här på folkhögskolan? Att locka varandra att följa med och se. För att få svar behöver vi den viljan att gå djupare, söka vidare och möta också det som känns främmande. Det är då kunskap växer!

Vi har alla olika kallelser. Men en kallelse delar vi alla och det är just detta att följa med och se. Ibland innebär det att vi ger oss ut på okänd mark, att vi utmanas att vara där vi inte trodde vi skulle vara, för att efteråt inse vad det verkligen betydde. En skolavslutningsdag är en dag då vi kan fundera över det: vad har jag fått med mig efter detta läsår? Vad har jag utmanats i, det som jag egentligen inte ville eller det som låg utanför min bekvämlighetszon och vad gav det mig av fördjupad självkännedom och kunskap?

Jag tror att vi får bättre syn på vad vår kallelse är när vi följt med och sett, upplevt och sökt kunskap och vidgade vyer. I bästa fall är folkhögskolan en plats där man kan få hjälp att finna sin egen väg i livet. Att växa till det ansvar som ett liv innebär. För det är stort och gött att leva!

Oavsett vad som händer dig i livet står en sanning kvar: att du är räknad med. Att Någon söker dig och vill ditt liv. Du är aldrig ensam och det spelar roll att just Du följer med och ser! Amen.

Första söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 618, 386, 752

Text: 2 Mos. 14:21-22, Titus 3:4-8.

Det handlar om dopet i dag och det är ju något alldeles särskilt märkligt med det.

Gud kommer till oss, precis som det står i Titusbrevet, inte för att vi gjort något utöver det vanliga men för att Gud älskar oss. Gud är barmhärtig och Gud vill att alla ska leva i kärleken, i Guds nåd, i ljuset av Guds kärlek. Därför är det inget märkligt med barndop i vår kyrka, Gud älskar oss villkorslöst, som en förälder, och vi kan när vi blir äldre svara an på den kärleken som först visats oss.

Det är alldeles galet fantastiskt att kunna leva med vetskapen om att aldrig bli lämnad helt ensam. Även om den här världen vänder sig ifrån mig finns ändå Gud vid min sida.

I berättelsen om Mose och israeliterna handlar det om en räddning från döden. Hade Faraos armé hunnit upp dem hade de förmodligen alla dött. De räddas igenom ett vatten, ett hav. Det är som om något nytt skapas genom den vandringen genom vattnet. De blir till ett nytt folk, en gemenskap som vandrar till det förlovade landet, de blir ett genom den förvandling som sker genom vattnet.

Så är det väl med dopet också? Vi lemmas in i en ny gemenskap, kyrkan. Den gemenskapen är världsvid och går över historien. Det är ett hisnande perspektiv att få tillhöra en gemenskap som sträcker sig över två tusen år, över alla länder och på något sätt in i evigheten. I kyrkans liv, för den troende, är allting nu och här. Så tänker vi oss att vi firar nattvard och tar emot bröd och vin med alla de som tagit emot det före oss och som kommer att ta emot det efter oss. Allt är gemenskap.

Så, när vi talar om vårt dop, talar vi om gemenskap. Vår Gud är en gemenskapens Gud. När Jesus vill visa oss det goda livet sker det alltid i gemenskap med andra och med Gud. I måltiden, i den gemensamma vandringen och i den gemensamma bönen.

Gud är barmhärtig står det i Titusbrevet. Gud vill inte att vi ska leva ensamma. Gud vill heller inte att vi ska leva utan hopp. Så med dopet följer helig ande, kreativiteten och livgiverskan, det som föder liv och kraft in i världen och i våra liv. Anden strömmar över oss står det för att vi ska kunna bli rättfärdiga. Rättfärdiga blir vi då vi lever i en relation med Gud. Rättfärdighet är inget statiskt tillstånd utan ett dynamiskt. Den rör sig i den här världen då vi vandrar livets väg tillsammans med Gud, i en relation till tillvarons grund.

Jag är så glad över Titustexten idag för den inger verkligen hopp. Hopp om att livet med Gud inte tar slut. Hoppet om att det går att leva rättfärdigt i den här världen. Det kan vi sträva efter. Vi kommer inte att lyckas till 100%, det gör ingen. Men vi får vara med ändå, i Guds kärleksrörelse till den här världen vi lever i. Vi får vara med i byggandet av det som är Guds idé med sin värld.

Jag tänker att detta att leva i sitt dop och att mogna i vår tro handlar just om att våga vara så öppen och naiv att man vågar hoppas på människors godhet, på en rättvis framtid, på en värld i harmoni. Det låter ju förstås utopiskt och romantiskt men det är mitt privilegium som kristen att få hänge mig åt så fåniga drömmar och jag tänker inte sluta med det.

Dopet – Guds kraft och den helige ande, är med oss alla dagar till tidens slut. Tack Gode Gud för det!

Amen.

 

Bönsöndagen

Bönen är nog det absolut finaste vi har, tror jag, men jag har ingen aning om vad det är. Eller, jo det har jag ju men det är väldigt svårt att definiera vad bön är och jag tror egentligen att vi ska försöka låta bli det.

Jesus kritiserar hur de fromma rabblar böner för rabblandets skull och han säger att så ska hans lärjungar inte göra. Och när lärjungarna sedan frågar hur de ska be, de verkar tycka att det är svårt, då lär Jesus dem den bön som vi kallar ”Vår Fader”. Och den har vi sedan lärt oss att rabbla…..

Men vi skulle ju inte bara läsa en massa böner utan att de griper tag i oss. Bara det uttrycket att man läser en bön är ju vilseledande, man läser inte, man ber.

Kent Wisti som är präst och konstnär skriver i dagens kyrkans tidning att han vill se religion och bön som en konstnärlig disciplin. Att religion är något som är utöver, varken bara i mitt innersta eller i det offentliga, vanliga livet, utan i ett alldeles särskilt tredje rum: det religiösa. Det där rummet där jag vet eller kan ana att Gud finns. Om religion är konst är kanske bön den yttersta konstnärliga aktiviteten skriver Wisti. Kanske är det så? Och om det är så måste ju bönen vara fri och äkta, inifrån kommande. Och den sker i ett sammanhang där min tro får relevans, där det jag tror på visar sig vara verklighet, i det där tredje rummet.

Bön kan inte vara påtvingat, många har svårt att få till det tycker de, de vet inte hur man ska göra, hur ska man börja…. Hur gör vi när vi ber? Hur gör du? Kan vi hjälpa varandra att bli bedjande människor?

Ibland får det vara sådär naivt som bönen ibland blir: hjälp mig med det här provet, gör så att hon älskar mig, låt mig klar uppkörningen eller vad det nu är vi begär att Gud ska fixa till i våra liv. Det är ok. Men bön kan ju vara så mycket mer tänker jag.

Är det en relation? Ja, om vår tro på Gud är som en relation behöver ju samtalet finnas med. För en relation utan dialog kommer att brista, det vet vi. Och i den dialogen säger Jesus oss att när vi inte riktigt vet hur vi ska börja eller alls formulera oss kan vi börja med ”Vår Fader, låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske”. Jag tänker att det där är en av de mest kraftfulla överlåtelserna som kan ske, låt din vilja ske, inte min. När vi ber den bönen får vi reflektera över vad den betyder för oss så att vi inte alltid hamnar i rabblandet.

Men när livet är motigt och bönelivet inte fungerar, vi orkar inte, vi kan inte koncentrera oss, vi vet inte vad vi vill säga Gud, då tänker jag att det kan få vara tillåtet med rabblandet. Då får vi läsa bönen för jag tror att om bönen ska bli en aktiv dialog med den som vill våra liv då behövs uthållighet och rutiner. Vi människor springer så snabbt hit och dit och vi behöver någon gång på dygnet stilla oss och be. Jag tror att det är hälsosamt att göra så. Då kan vi andas och be Vår fader fast att vi inte alla gånger känner att det landar i oss så gör vi det ändå eftersom djupt nere i oss vet vi att någon finns som vill våra liv.

Tron kan ibland kännas mycket svag och liten. Men bönens rutin tror jag att vi kan väcka den till liv igen. Liksom i en relation med en annan människa där något skett som gör att man inte är riktigt nära längre, där är det samtalet som måste till för att lösa upp det avstånd som bildats och föra dem nära igen.

Bönen är nog det allra finaste vi har, men vad är det egentligen? Låt oss inte snäva in det för mycket. Låt oss inte låsa fast bönen en gång för alla för risken är att den förlorar sin konstnärliga själ och kreativitet. Kan vi leva med att tro och religion är konst och att bönen är ett av de vackraste konstnärliga verktyg vi människor har? Jag tänker att det kan få vara så och det gör att det kommer luft och ande in i min tro och i min bön när jag får tänka så. Tack Kent Wisti för de tankarna!

Hur ser din bön ut? Hur vill du att din dialog med Gud ska vara? Fundera på det en stund och be sedan till den som vill att du lever.

 

Vem följer du? Tredje söndagen i påsktiden.

Text: Hebr. 13:20-21, Joh. 10:11-16

”Vem följer du?” Är en väldigt allvarlig fråga. Det handlar om en herde i dagens texter. Jesus som ”den gode herden”, den som tar hand om sina får (det är alltså vi det) och som leder oss på rätta vägar. Men för att kunna bli ledd måste man tillåta sig att ledas. De flesta av oss vill inte ledas, vi vill gå själva. Vi vill bestämma över våra egna liv och inte bjuda in någon annan att få makt över våra beslut och livsval. Vi lever i en tid där den individuella friheten värderas väldigt högt. Det är nog bra det, vi vill inte leva under slavliknande förhållanden, vi vill ha en egen vilja och få utvecklas som dem vi är. Frihet är viktigt och en grundbult i kristendomen: varje människa är unik och älskad av Gud och har stor makt över sitt liv. Men har hon hela makten?

Vi är naturligtvis inte får som blint följer sin herde. Vi är kloka och rationella människor som väger för och emot innan vi tar ställning och det är som det skall vara.

Men det finns en risk i vår individuella och rationella tid att vi inte vågar tillhöra något alls. Att vi inte heller vågar lita på det som är gott och bra och att vi inte vågar avsäga oss ens minsta gnutta av vår individuella frihet för att vinna något annat.

Om man litar på andra kommer man någon gång att bli lurad. Vi sjunger det i psalm 779, att bli lurad och sviken är en del av livet. Vi kan välja att skydda oss helt från det och det innebär i så fall att vi inte litar på någon annan människa och att vi inte heller kan älska någon annan människa. För kärlek förutsätter tillit. Vi vill inte vara människor som inte kan älska, alltså kommer vi att bli lurade och svikna.

I Hebréerbrevet handlar det om att försöka göra Guds vilja och att Gud i och genom oss verkar för det goda som Gud vill i den här världen. Vi är alltså Guds verktyg, redskap. Fortfarande inte som viljelösa nickedockor utan med förnuft och känsla. Vi behöver bedöma och fatta beslut om vi vill vara Guds goda redskap i världen. Gud tvingar ingen men vill att vi ska säga ja. Det handlar om att våga tro att jag har en uppgift, att Gud har bruk för mig. Att Gud kallar mig in i den här världen för att älska den och mina medmänniskor. Och när jag gör det är jag det i Guds kärlek till världen. Det lilla jag gör sätts in i ett mycket större sammanhang och jag får bidra med det jag har till att världen blir en bättre plats att leva på för fler.

I vår tid är det viktigt att lära sig att skilja på det som är gott och det som är ont. Att urskilja vad det är jag ska engagera mig i och vad eller vem det är jag ska följa är en grannlaga uppgift. Ingenting är viktigare.

Jesus möter oss efter påsken som den som helt gränslöst vill hela världens räddning. Allt och alla har en plats i det som kallas Gudsriket. Alla har en kallelse att säga ja eller nej till. Att våga tro på det goda, trots alla förbehåll, är ett av de viktigaste valen man kan göra.

”Vem följer du?” är en av de viktigaste frågorna vi ställs inför i våra liv. Vi behöver inte vara helt klara med våra val, Gud väntar in oss också när vi tvivlar och tvekar. Men vi behöver veta i vilken riktning vi söker svaren på livets frågor, vi behöver bestämma oss för vad det är vi letar efter.

Hela livet får vi söka oss fram på den kärlekens väg som Jesus visat på, den som han själv går, genom påskens mysterium och ut på andra sidan, i uppståndelsens ljus. Jesus budskap är sällan särskilt svårt att tolka, ofta är det ganska rakt på. Han säger: älska! Han säger: följ mig!

Vågar du följa? Vågar du bli ledd av kärlekens Gud? Det betyder inte att du ger upp din egen identitet men det betyder att du låter någon mer än du avgöra vilken väg du ska vandra.

Jag tror att det är klokt att låta Gud vara med i våra liv. Jag tror att livet djupnar då. Jag tror att vi då sätts in i ett sammanhang som går bortom allt det vi kan se och ta på och jag tror att vi människor behöver det evighetsperspektivet. Tack Gud för det!

Amen.