Heliga Trefaldighets dag/Missionsdagen – en betraktelse/predikan

Text: Matt. 28:16-20.

Det handlar om två saker idag. För den här söndagen har två fokus. Dels treenigheten och dels missionen. På ett sätt hör dessa saker ju ihop, inte minst för att treenigheten varit något av det svåraste för kristendomen att förklara för människor som inte är kristna. Har vi en gud, eller flera egentligen? När jag möter muslimska vänner är detta just en av deras frågor. Det är väl ingen fråga för mig egentligen, jag tänker att det finns en Gud och en Son och en helig Ande men att de hör ihop. Men jag kan inte förklara det alldeles klart och jag tänker att det är som det ska vara. Kristen tro innehåller mysterier och jag tror att det är bra. Dels för att vi uppfattar Gud på så olika sätt och ingen kan säga exakt att det och det är den enda sanningen utan sanningen utgörs av alla våra bilder tillsammans, när de vävs samman. Ibland är det kanske skaparen vi känner oss närmast, urfadern, den som gjort allt det vackra vi kan se nu i vårens tid. Ibland är det sonen i fokus, hans sätt att möta människor, ställa saker på ända, hans lidande, hans sätt att vara och kalla oss. Anden med den livgivande kraften påminns vi om i varje andetag, i kreativiteten, i de stunder då vi orkar mer än vi trodde. Alla dessa delar är delar av en mosaik som utgör den Gud vi tror på. Märkligt och svårförklarligt, javisst, och det är som det ska vara. Utan mysterium riskerar vi ju att alldeles fånga in Gud, och när vi kan bestämma vad Gud är, rama in Gud då faller också fascinationen och vi kan sluta söka Gud, vi har ju redan funnit Gud och risken finns ju att vi konstaterar: jaha, var det här allt? Jag tror att det är omöjligt och att det ska vara omöjligt att fånga in Gud. Jag tror det för att det då handlar om ett enda mönster som alla vi som kallar oss kristna måste pressas in i. Jag tror det är av godo att vi har olika bilder och jag tror att bilden av den treenige Guden är en bra bild, en mångfacetterad bild, som hjälper oss att söka djupet och bredden och storheten i detta vad Gud är. Men svaret, det kommer vi inte att nå fram till och det är som det ska vara.

När kyrkorna bedrivit mission har just bilden av en treenig Gud varit svårt att förstå för många. För andra har det varit en befrielse att Gud inte är för alla tider fastslagen och fångad i några meningar som någon formulerat.

Kyrkan har alltid bedrivit mission och texten idag innehåller det vi normalt kallar för missionsbefallningen. Men det är viktigt för oss att komma ihåg att ordet missionsbefallningen inte står i bibeln, det är ett ord som vi människor hittat på. Dessutom har vi bestämt att vi ska uttala det i bestämd form, som om det bara fanns en enda missionsbefallning. Jag tror att det finns flera i nya testamentet, fler ord av Jesus som vi skulle kunna kalla för en missionsbefallning. ”Ta din bädd och gå” kan vara en sådan missionsbefallning tror jag. Att det är det som är befrielse för någon jag möter: du är fri, du kan gå nu som en hel och älskad människa. Och det finns alldeles säkert många fler sådana ord som vi kan använda. Men vad är då mission egentligen? Kan vi svara på det? Ja, en bild som länge hängt sig kvar är ju den aggressiva missionen den som skett med vapen i hand och tvingande dop. Den mission som handlat om att trycka ner budskapet om Jesus Kristus i halsen på folk, den mission som haft det enda svaret, svaret på hur människan vinner frälsning. Den missionen är inte Guds mission, det är jag övertygad om. Jag tror att Guds mission är något helt annat. Jag tror att Gud vill upprättelse, rättvisa, försoning och kärlek i den här världen vi lever i. Då måste missison handla om något annat. Då måste mission ske i frihet, i mötet mellan människor som ser varandra i ögonen, inte från en hästrygg eller bakom ett gevär. Då är missionen ett samtal om det gemensammas bästa, ett möte med en diskussion om hur världen skulle kunna se ut, om Jesus kärlek fick råda.

Om Guds idé med den här världen som Gud har skapat handlar om att allt och alla ska kunna leva goda liv, då måste missionen handla om detta. Då blir detta att vara en missionerande kyrka eller att vara en missionerande kristen ett medvandrarskap. Det har jag lärt mig från den lilla luterska kyrkan i Costa Rica. De ser sin mission som just detta, ett medvandrarskap. Där vi tillsammans möter den tid vi lever i, de problem vi kan se i vår värld och där vi diskuterar dessa utifrån vad vi tror att Gud vill genom det som skrivits i bibeln. Mission måste alltså vara handling också. Ibland har man i kyrkan varit rädd för handling därför att vi inte ska tro att vi ska kunna skaffa oss bonuspoäng genom goda gärningar och därmed få en fribiljett till det eviga livet. Jag tror att det är sant att Guds kärlek ges oss gratis, utan att vi presterat något särskilt, bara för att vi är dem vi är, skapade av Gud. Det är bra och riktigt men jag tror att då vi ska tala om mission så måste handlingarna vara med i det. Min tro visar sig i mina handlingar och det är dessa handlingar som andra kan se och uppfatta som något positivt. I mötet med den som inte vet vad kristendom handlar om är det kanske inte supersmart att börja med en utläggning om treenigheten. Kanske är det klokare att i handling visa vad man tror på. Om kyrkan är en plats där alla får plats, någon som tar till orda mot världens orättvisor, ställer sig på de marginaliserades sida. Ja, då kanske någon kan se att de där kristna, de lever som de lär. Här finns något autentiskt, något som verkar vara på riktigt, något som handlar om mitt liv här och nu mitt i den här världen som ser så dyster ut.

Treenighet och mission, dessa två svåra saker samsas den här söndagen. Och de hör ihop. Ur treenighetens mysterium får vi hämta kraft och inspiration till missionens handlingar, de handlingar som följer på tro och som kan leda till tro. En fördjupning hos mig själv och ett intresse hos andra. Fördjupning sker inte alltid genom att läsa djupa böcker, lika mycket sker det i mötet med andra, i kärlekens handlingar som jag tror Gud kallar var och en av oss till. Nu.

Amen.

Kommentera