Predikan, 5:e söndagen i påsktiden, att växa i tro.

Text: Joh. 15:10-17, 1 Joh. 3:18-24

Att växa i tro som är denna veckas tema tänker jag handlar om något som pågår. Ingen av oss är klara med växandet, det behöver ständigt växa, tron rör på sig, den är inte statisk, varje dag likadan. Vi människor utvecklas ju, betonar olika saker i olika skeden i våra liv. Så tror jag att det är med tron också.

Men det finns några grundfundament som behöver finnas där, i den kristna människans liv: Jesus talar tydligt till oss idag: ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Det är det tydligaste och viktigaste som måste finnas med i den kristna tron. Kärleken först och mest. Därför är det så lätt att bli bekymrad över tonen i de debatter som förs inom kyrkorna ibland. Det blir svårt att ana kärleken i den ofta bitska, hetsiga tonen som vi talar med varandra med. Hur kan vi söka oss tillbaka till kärleken? Inte så att vi inte får vara tydliga med vad vi tycker, det är viktigt att stå upp för det man anser vara rätt och sant. Men när vi gör det på ett sätt som innebär att vi lämnar kärlekens språk och blir cyniska, söker möjligheter att misskreditera andra, ja då har vi gått för långt. Min kallelse som människa och som kristen är att arbeta för att alla skall kunna leva enligt sin kallelse, enligt den idé Gud kallat dem till. Då blir det inte alltid jag i centrum, då blir ibland andra viktigare än jag själv, mitt eget ego. Detta gäller naturligtvis inte bara mina medmänniskor, det gäller allt som Gud har skapat. Allt har en gudsidé att följa, en kallales att leva i. Det gäller också bergen, haven, älgar och vitsippor.

Vårt uppdrag är alltså att älska varandra så som Jesus har älskat oss. Vi har att se till att alla kan leva enligt guds kallelse. Hur gör vi det? Ja, vi gör det inte genom att sitta bredvid och se på, vi gör det inte med armarna i kors. I Johannesbrevet står det att vi inte ska älska med tomma ord utan med handling. Tro behöver ett utflöde i handling, annars blir det bara vackra ord. Bönen kan inte bara vara en andlig ritual som jag sköter om innan jag somnar eller innan jag stiger upp på morgonen, som en del i dagsprogrammet liksom. Nej, bönen och tron behöver få sitt utflöde i handling.

När vi ska bereda plats för andra att följa sin kallelse behöver vi se på hur det ser ut runt omkring oss. Vilka är det som inte får plats? Vilka är det som trängs undan för att jag och andra väljer att vara och leva på ett visst sätt. Tar jag för mycket plats, känner sig andra i min omgivning sig illa till mods för att jag tar över?

Det handlar om att identifiera de som jag kan hjälpa att fullfölja sin kallelse. Det finns i vår närhet, det är jag säker på. Men det finns också strukturella problem i den värld vi lever i som handlar om begränsningar för andra att leva sina liv fullt ut, enligt guds vilja. Jag tänker på migranter som gömmer sig i Sverige, som inte får stanna, som inte får plats. Jag tänker på de som tigger på våra gator, de som inte har det de behöver, de som lever på marginalen.

Så tänker jag på naturen och allt det fantastiska som nu vaknar till liv på våren. Hur vi människor genom vårt sätt att leva inte ger naturen den plats den behöver. Djurarter och växtarter utrotas i en allt snabbare takt. Guds skapelse förminskas och vi människor bidrar till det! Vi tillåter inte naturen att leva ut sin kallelse, det liv Gud kallat den till. Vi ställer oss i vägen för Guds vilja.

Som människa och kristen är jag kallad till att medverka till att allt annat, utanför mig själv, kan fullfölja Guds kallelse med dem. Det är ett stort och fantastiskt uppdrag Gud ger oss. Det är lätt att hisna inför uppdraget och tänka att det där klarar inte jag. Och det fina i kråksången är ju att du inte behöver klara allt själv! Alla människor är kallade till samma sak, vi kristna, i hela världen har också denna kallelse. Vi är många som är kallade till att arbeta för Gudsrikets utbredning. Ingen av oss är ensam i det arbetet.

Och nu när världen ser ut som den gör kanske vi ännu tydligare än någonsin verkligen behöver ta oss samman och arbeta sida vid sida. För att alla människor ska få plats i vårt samhälle, för att migranters villkor ska vara människovärdiga och för att Moder jord ska överleva människans härjningar. Nu är tiden inne!

Allting bottnar i budet som Jesus ger oss: ni ska älska varandra. Kärleken först, vi är skapade till kärleksfullhet, jag är övertygad om det. Först kärlek, sedan allt det andra. Först kärlekens handlingar och sedan det andra: tro, fördjupning, teologi. Att växa i tro innebär att börja i kärleken, kärleken är ursprunget till tron och tron kan bara växa i kärlek, kan bara näras av kärleken.

Att växa är att dela och ge plats. Att växa är att ge utrymme och möjligheter. Det kan låta som en motsägelse och det är det. Liksom med så mycket som Jesus uppmanar oss till går det på tvärs med vad vi först tänkte. Och det är som det ska. Amen.

Kommentera