Tankar om Efesierbrevet, tredje söndagen i fastan.

Text: Efesierbrevet 6:10-18

Paulus skriver om kampen mot det onda. Jag tror vi alla mött ondska någon gång, ibland via andra människor, ibland liksom i ett system, ett mönster som inte främjar livet. Men vad är då det onda egentligen? Jag tror att vi i vår tid på många sätt lämnat föreställningen om en personlig ondska, onda herrar som Paulus skriver. Istället tänker vi kanske oss ondskan som en kraft som finns i världen, som avsaknaden av gudsnärvaron. Liksom mörker är avsaknad av ljus kanske ondskan är avsaknaden av det goda? Jag tror att det ibland är bra om vi talar om ondskan i världen med varandra. Hur möter vi den, hur ser den ut?

Det är vår första fråga i vårt bibelsamtal idag.

Den andra handlar om hur Paulus säger att vi ska hämta kraft hos Herren, att vi ska ta på oss Guds rustning. Vi är kallade till kamp, för att göra motstånd, till att gå ut med budskapet om fred. Och vi ska göra detta under åkallan och bön, vi ska be i vår ande i varje stund.

Det är inget lätt uppdrag vi får, att ständigt kämpa för det goda. Varje dag, varje stund är vi kallade i det godas tjänst. Hur gör vi när vi hämtar kraft hos Gud? Hur fyller vi på så att vi orkar kämpa. Hur ser vår kamp för det goda ut. Vad gör du, varje dag? I det stora och i det lilla?

Det verkar tydligt för Paulus att vi inte är kallade till ett lätt liv. Paulus är mycket medveten om att det onda finns i världen och att denna ondska måste bekämpas, motarbetas. Jag tror det också och jag tycker mig se ondskan varje dag, både i det lilla och i det stora sammanhanget. Vårt mål som kristna är ju att Guds rike, fredsriket ska breda ut sig i världen. Det var ju det Jesus påbörjade genom sin död och uppståndelse. Och det är just detta fredsrike vi fått i uppdrag att hjälpa till att breda ut i världen. Ge plats för freden och kärleken, vara fredens agenter, ingå i kampen.

Jag tänker att det ibland är lätt att slappna av, att inte orka bry sig om allt elände, att stänga av, att inte ingripa när vi borde. Men Paulus manar oss till något annat: vi ska hålla oss vakna och vi ska aldrig tröttna. Det klarar vi naturligtvis inte varje vaken stund, men inte desto mindre är det det vi är kallade till. Tack och lov finns nåd och förlåtelse när vi misslyckas. Men vi kan inte gömma oss bakom nåden och förlåtelsen och därmed inte fullgöra det vi kan fullgöra, det vi är kallade att fullgöra. Det är en svår balansgång men den blir lättare om inställningen, varje dag, varje stund är: att jag ska göra vad jag kan. Jag ska tala fredens och kärlekens ord i varje situation där jag finns med. Försoningens arbete måste pågå, får aldrig stanna av, för då går världen under, då tar ondskan över. Då förloras kampen.

Kommentera