Fastlagssöndagen, tankar.

Text: Joh. 12:20-33

Det är en spännande evangelietext vi får läsa på fastlagssöndagen. Ett evangelium som rymmer många bottnar, det finns många trådar att dra i. Söndagens tema är kärlekens väg och ofta tror jag vi tänker på den kärlek som Jesus ger när han ger sitt liv för oss på påsken. Därför tänker vi kanske ibland att fastan, vägen till Jerusalem börjar den söndag som ligger framför oss. Men så är det ju inte. Fastan inleds ju först på askonsdagen nästa vecka. Finns det andra sätt vi kan tolka denna kärlekens väg på då? Vad är det för en väg som menas. Jag tror det finns flera perspektiv och den här texten är verkligen en sådan som egentligen kräver en lång stund av bibelstudium tillsammans med vänner för att låsa upp sig för oss.

Vetekornets lag, vetekornet måste falla i jorden och dö för att ge upphov till skörd. Det har blivit en älskad bild för förändring på djupet, för omvändelse eller för dopet. Och förstås för att förstå det Jesus gör på korset och det som sedan sker i uppståndelsen. Kanske är det så att vetekornets lag för Jesus är ett svar till de greker det berättas om i texten som färdats långt för att kunna få se honom. Kanske vill han med dessa ord säga att det inte är genom att färdas långt geografiskt som man finner Gud. Det är genom att dö och genom att uppstå som erfarenheten av Gud kan komma till oss. Att dö, att stilla sig från aktivitet och strävanden. Att vänta in gudserfarenheten tror jag ofta är klokt. Vi finner inte Gud genom en massa aktiviteter. Vi kan finna Gud där också men den djupa, personliga erfarenheten av Guds närvaro kommer till mig när jag lagt ner mina försvar, när mina armar vilar, i stillheten i bön eller tystnad. Jag tror det och jag tror att vetekornets lag vill berätta för oss om detta.

Kärlekens väg tänker jag handlar om att ge sitt liv för att andra ska leva. Så som Jesus gjorde. Vi är inte Jesus, så klart. Men ibland gömmer vi oss bakom detta för att säga att vi kan inte ens försöka att bli som Jesus. Det blir ett försvar för oss.

Vetekornets lag är kärlekens väg, säger KG Hammar. Jag tror att han kommit något på spåren där. Han säger att vi kan se vetekornsmönstret överallt där livet bryter fram ur dödens marker. Konflikter kan lösas när hatet får dö, när vapnen läggs ner och vi får återhämta oss, vila. När någon vågar ta första steget och släppa på sin rätt, sin prestige, då kan försoning ske.

Kärlekens väg är efterföljelsens väg, Jesus säger att där han är där ska hans tjänare vara. Där Jesus är där ska vi vara. Här finns en tråd till att nysta i. Att se till att vara där Jesus är, det är vår kallelse. Det är att vara där, söka de platser där kärleken finns, mellan människor, mellan människa och skapelse. Att söka platser där kampen för rättvisa förs, där människovärde upprättas, det är att vandra kärlekens väg, det är att vara där Jesus är. Jesus söker sig ständigt till platser där människor behöver upprättelse. Det ska alltså vi också göra. Han säger det liksom sådär i förbifarten, som en självklarhet, att där jag är där ska mina tjänare vara. Det känns skönt att han säger det på det viset, Jesus. Han räknar kallt med oss, det finns ett stort förtroende för oss hos honom. Det känns gott. Och svårt. För det känns ju så ofta som om vi inte räcker till, att vi inte hinner, orkar, eller kan prioritera rätt.

Jesus räknar med oss trots det. Vi får öva oss i vetekornets lag, i kärlekens väg. Tänk om vi oftare sökte Gud genom att bara öppna oss, bara slappna av, släppa all aktivitet och lyssna inåt. Gud är där. När vi söker, släpper, möter Gud vår längtan. Amen.

Kommentera