Betraktelse – Samhällsansvar – 21:a ef. Tref.

Text: Matt. 22:15-22

Vad är samhällsansvar egentligen? Söndagen och veckan som ligger framför oss handlar om det, samhällsansvar. Jag tror att en grundläggande sak är kunskap. Vi kristna behöver. Liksom alla andra, känna till hur det ser ut i vårt samhälle, i vårt land och i hela världen. Bara med kunskap om sakers tillstånd kan vi fatta kloka beslut i det lilla och i det stora. Okunskapen används ofta som ett försvar för att inte göra något. Vi känner inte till Fair Trade och därför väljer vi att inte köpa det i butiken. Vi vet inte vad våra pengar gör på banken, i pensionsfonder så därför behöver vi inte heller ta ansvar för att våra egna pengar används till vapen eller miljöförstöring. Någon gång ibland får jag höra att kyrkan inte ska pyssla med politik och att vi kristna ska akta oss för att bli för politiska, det världsliga riskerar liksom att smitta ner oss på något sätt. Jag tycker det är konstigt. Kristen tro är full av politik, biblisk politik! Vi vet vad Gud vill, vi vet hur Guds plan med sin Skapelse ser ut. Vi vet att Gud vill att vi ska välja livet i alla sammanhang, och att stå upp för det, att välja livet, det blir politik.

Jag blir alltid lite fundersam över den text vi nyss hörde. Vem är kejsaren egentligen? Ja, i Jesus tid var det den romerska ockupationsmakten. Vem är kejsaren i vår tid? Ska vi verkligen utan motstånd ge det som makten vill ha av oss? Jag är inte säker på det. Nu kanske Jesus menar att vi ska betala skatt som goda samhällsmedborgare. Och, jovisst, då är det väl ok. Jag gillar att vi har ett skattesystem för det omfördelar rikedomar så att också de som inte har kan få. Men om kejsaren, makten använder pengar för att förtrycka andra, för att bygga vapen, för att förbruka jordens resurser snabbare än de kan återskapas. Hur tar vi då vårt samhällsansvar? Om vi har kunskap om dessa saker måste vi agera och kunskap behöver vi skaffa oss. Jag tror på demokrati, jag tror på möjligheten att övertyga andra om man har rätt. Men då behöver man vara flera och vässa argumenten tillsammans.

Det finns de som säger att vi inte kan ta ansvar som människor. Att det inte går att lösa världens problem, vi får lära oss att leva med dem. De är pessimisterna även om de kanske kallar sig själva för realisterna. De är också de som övergett Guds plan, idé med sin värld. Det är de som saknar empati. För mitt uppdrag ges mig varje gång jag ser en annan människa som lider nöd, det etiska ansvaret som då läggs på mig kan jag inte förhandla bort, det måste tas ansvar för. Det är kallelsen.

Men vi lever i en värld som bestämt sig för att visst svinn får man räkna med. Vi kan inte rädda alla svältande barn i Afrika, vi kan inte stoppa alla krig, inte ta hand om alla syrier och palestinier, inte lösa alla konflikter, inte fördela rikedomar mer rättvist. Vi får helt enkelt vara realistiska och inse att världen ser ut som den gör.

Som kristen kan man aldrig ställa upp på ett sådant resonemang, det går emot hela vår tro, det innebär att vi slutar att följa Jesus. Och då är vi inte kristna längre. Jo, vi uppfattas ibland som naiva dårar, vi som hoppas på att en annan värld är möjlig. Jag hoppas att vi kan känna oss stolta när vi kallas dårar, för då är vi något riktigt viktigt på spåren. Precis som Jesus hånades av sin samtid kommer vi som vägrar ge upp hoppet att hånas. Men att släppa hoppet, att sluta tro att Guds rike kan segra, att vi med Guds hjälp kan förändra världen, det är värre än att bli kallad dåre, det är att förlora tron.

Samhällsansvar är tungt och vi måste bära det tillsammans. Och vi kommer att misslyckas gång på gång, förstås. Gud vill möta oss då och säga: Ge inte upp, kampen går vidare trots allt. Gud ser våra misslyckanden och gråter med oss, gråter den gråt som när den tagit slut måste föda ny kamplust och beslutsamhet i oss. Den kamplusten kan födas i förlåtelsens nåd, när vi får lägga av oss det som inte blev och börja om, igen och igen. Kampen för rättvisa, en bättre värld är inte hopplös, Gud går med oss.

Kommentera