Betraktelse, Den helige Mikaels dag. Änglarna.

Text: Upp 12:7-12

Den helige Mikaels dag, den som handlar om änglarna är en allvarlig dag. Det handlar om kamp, kampen mellan det onda och det goda. Det är lätt att hamna i förenklingar, vi tror oss oftast veta vilka som är goda och vilka som är onda. Men vad är det onda i det som är ont? Det är en adekvat fråga, tror jag. Vari ligger det onda? Hur kunde det bli som det blev? Att finna förklaringar bakom det vi upplever som ont och meningslöst är viktigt. Det tar inte bort skuld men det kan hjälpa oss att leva vidare med det som hänt, det kan hjälpa oss att försonas med det som blev, det som blev ont.

Texten i Uppenbarelseboken handlar om kosmiska krafter, urkrafter om draken och änglarna. Tydligen finns draken där i himlen, nära Gud. Och det blir en strid mellan det onda och det goda, draken störtas ner till jorden. Det kan ju låta ganska eländigt egentligen att det onda landar på jorden. Och vi kan ju se det varje dag, i nyhetssändningar, ibland nära inpå, att det onda verkligen finns. Människor gör onda saker men det sker också onda saker utan människans skuld, naturkatastrofer exempelvis. Det som gör att bilden inte behöver vara alldeles nattsvart är att det i texten också står att det onda i grunden ändå är besegrat, Gud har segrat men ändå ännu inte. Det kan ge kraft i det som vi upplever mörkt och meningslöst, det onda har ändå inte sista ordet, det finns något annat: det goda.

Jag tänker mig Guds änglar som representanter för det goda. En del människor är fast övertygade om att änglar finns, en del menar sig till och med ha sett dem. Det har inte jag men jag tror att de finns. Jag tror att det finns representanter för det goda också här hos oss på jorden. Kanske handlar det om en barnslig känsla, om behovet av att känna att man inte är ensam, även i det svåraste svåra, finns någon som håller mig i handen. Precis som barn gärna vill att mamma eller pappa ska hålla dem i handen inför det okända och obekväma, vid besöket hos doktorn eller på första dan i skolan. Och, jo, det är barnsligt, men gör det så mycket då? Jesus säger ju själv att barnen står nära Gud, låt barnen komma till mej, bli som barn, säger han. Jag tror att det är klokt av oss vuxna att behålla barnets gudstillit inom oss. Tilliten till det goda. Att mitt i alla misstänksamhet, cynism och kallt beräknande kunna finna den barnsliga tillgivenheten inför Gud och Guds änglar kan vara ett verktyg för oss att leva i den här världen. En värld som ofta skrämmer oss med sin ondska. Då kan vi kanske, åtminstone ibland, möta det onda med frimodighet, med naivitet, med att tro att även i det onda finns något gott, även i mötet med det svarta finns någon som håller mej i handen och därför kan jag våga gå in i det för jag vet att jag kommer ut på andra sidan. Jag är inte densamme som förut, men jag tar mig igenom med Guds änglars hjälp.

Jag vet inte hur änglar ser ut, det är inte heller viktigt för mig, men det är viktigt med goda allierade, med bundsförvanter som vandrar med mej, varje dag, varje stund. Gud vill mig väl, det är grundtemat i den tro jag bär. Trots allt jag möter som inte är gott har Gud en plan för mig, en väg och det är den goda vägen. Vi får finna den tillsammans, Gud, jag och änglarna, för ibland är den skymd och gömd, svår att finna, men den är livets väg.

Jag går på livets väg, där kan allting hända men jag kan vá trygg, för Gud finns över mig och under mej, framför mej och bakom mej, han omsluter mej på alla sidor.

Amen.

Kommentera