Betraktelse, Sextonde söndagen efter Trefaldighet, döden och livet.

Text: Johannesevangeliet 11:28-44

Texten om Lasaros som uppväcks handlar om hur Jesus, Gud har makt över döden. Det är förstås alldeles omöjligt att förstå. Alla vet vi ju att en av livets realiteter är att vi alla någon gång måste dö. Det ingår i livets villkor, sådan är biologin och naturen. Vi ser det ju just nu, hur sommaren övergår i höst. Löven faller, blommorna vissnar, gräsmattan slutar växa. Det luktar jord och förmultning. Sommaren dör och hösten förbereder sig inför den djupa sömnen som kallas vinter. Fast egentligen vet vi ju att det sker saker i naturen också om vintern. Det är inte alldeles stilla. Björnen andas i sitt ide, knoppar förbereds i blommor och träd, snarare handlar det om en dvala istället för om död. Det kommer en ny vår, det är vi säkra på, vi har levt så länge och sett att varje år kommer våren tillbaka, livet frodas igen, spirar i ljusgröna björkblad och i ulliga videkissar. Vi längtar till våren, vi hoppas på den, vi vill att den ska komma snart, snart.

Kanske får vi tänka på döden på samma sätt. Fast det är svårt. Men egentligen är det detta som är det oerhörda anspråk kristen tro gör: döden är inte slutet, det finns mer. Denna insikt påverkar mitt liv här och nu också. Inget finns som bara är mörker. Livet är svårt, ibland extremt jobbigt, men i mörkret finns ett ljus. De av oss som gått igenom tuffa tider vet att det är så. Också här i livet finns en odödlighetens zon som Owe Wickström uttrycker det. Hoppet om att döden inte segrar, inte får sista ordet, inte har hela makten påverkar mitt liv här och nu. Lever vi nära mannen från Nasaret vet vi att hoppet inte är en illusion. När mörkret drabbar får vi söka oss ännu närmare, tända ett ljus, be en bön, söka Gud och Gud har lovat att finna oss, vandra med oss, bära våra bördor tillsammans med oss. Det innebär inte att vi undgår det onda, det mörka i våra liv, men det kan innebära en möjlighet att ta oss igenom, att inte ge upp, att ändå leva med ett hopp om att också detta mörka har ett slut. Också i denna mörka tunnel finns ett ljus, en ny möjlighet, mer liv, kanske ett nytt liv.

När vi firar nattvard här ikväll får vi en glimt av det nya livet, av himmelen, eller kanske snarare Guds rike, odödlighetens zon. I denna torra oblat och i druvjuicen inköpt i hälsokostaffären ryms oändligheten, ryms det hopp om att livet är möjligt, trots allt. I detta enkla som vi kan se och ta på ryms det oändliga.

Som kristna har vi alltså alla skäl att vara tillitsfulla, att vara hoppfulla, trots att världen ser ut som den gör. Trots att mitt liv ser ut som det gör. Även inför det till synes meningslösa finns anledning att hysa hopp.

Tänk om det faktiskt är sant? Detta att Jesus uppstod från de döda. Att Jesus öppnade vägen till det liv som aldrig dör. Tänk om det är sant! Som kristna får vi leva som om det är sant. Vi vet det inte, vi kan inte vara övertygade, vi kan bara tro och hoppas. Men det är den kristna människans lott: att tro och hoppas. Envist, infantilt, löjeväckande hoppas och tror vi på att det finns en räddning också i den mörkaste dal, också inför meningslösheten som drabbar oss och andra, som drabbar hela världen. Idiotiskt, javisst!

Detta är den utmaning vi lever med om vi kallar oss kristna: att inte överge hoppet, aldrig någonsin! Vi blir deprimerade, vi tappar fotfästet ibland, livets realitet drabbar oss. Då behöver vi söka oss tillbaka till hoppets väg. Tända ett ljus, be en bön, söka Gud. Det låter enkelt och banalt och det är det. Men också svårt för det är ju just i den mörkaste dal, när allt ter sig nattsvart som jag får göra detta och det kräver en ansträngning av mig som kan vara nog så svår.

Tänk om det är sant! Att Jesus lever och att Jesus har besegrat döden, också döden som möter oss mitt i livet! Som kristna får vi våga tro det!

Amen.

2 reaktion på “Betraktelse, Sextonde söndagen efter Trefaldighet, döden och livet.

  1. Bra Magnus, dina inlägg på Facebook gör det värt att vara med. Vi kanske ses i helgen när Hedemoratäppan-ligan kommer och gör Ljusadal osäkert. Kram

Kommentera