Betraktelse Annandag Pingst

Text: Johannesevangeliet 12:44-50

Andens vind över världen är temat för Annandag pingst. Och jag tänker att det är viktigt att stanna upp vid vad det kan betyda. Jag tror att vi ibland låser oss vid ett enda sätt att vara kristna och att det är det enda riktiga sättet enligt vår mening och så dömer och mäter vi andra kristna och för den delen också andra religionsutövare enligt den mallen för att se vilka som passar in eller inte. Andens vind blåser vart den vill eller kanske egentligen dit Gud vill att den ska blåsa. Redan tidigt får lärjungarna erfara hur det är att leva i en mångkulturell och mångreligiös tillvaro. Det är i en sådan de verkar. Och jag tror att de gör det med en öppenhet och en lyhördhet. Kristen tro och kyrkan utvecklas hela tiden, söker sina uttryckssätt på nytt i alla tider. Detta innebär inte att vara en vindflöjel och fara dit tidens vind blåser, nej det handlar snarare om att vara trygg i sin kristna identitet men inte låst i den. Att vara trygg och att vara låst är två helt olika saker. Det visar sig inte minst på oss kristna. Vi söker, många av oss, genom hela livet, efter genuinitet och kraft i vår tro. Under tider söker vi oss till olika kristna uttryck, det meditativa, den karismatiska lovsången, det vardagliga och så vidare. Jag tror att det är bra. Jag tror att Anden söker oss på olika sätt. För det är Anden som söker oss och vi har möjlighet att säga ja eller att säga nej. Jesus är ljuset som kommit in i världen för att alla skall se det, för att ingen ska finnas kvar i mörker. Farligt blir det när vi anser att allt är mörker förutom just det sätt vi anser att man kan vara kristen på. Öppenhet och lyhördhet innebär att lyssna omsorgsfullt på andras troserfarenheter. Att se det vackraste i andra sätt att utöva sin kristenhet eller religion på och att inte blunda för både den egna och andras mörker. Jag får vara övertygad om min tro, jag får stå fast i den, men jag får inte förneka att andra finner andra vägar som är möjliga vägar till Gud. Jesus kommer inte till världen för att döma den, han kommer för att rädda världen. Samma uppdrag tror jag att vi har, vi som är Guds medarbetare. Liv föds sällan i konflikt, med desto mer i ömsesidig respekt och i det förtroliga samtalet.

Jesus talar å Guds vägnar. Vi har en Gud som är villig att lyssna till oss, hur krokiga våra vägar in i tro än ser ut, hur illa tvivlet än rider oss kan vi samtala med den Gud som är tillgänglig, som vill det goda samtalet. Anden blåser vart den vill och vi kan inte alltid hänga med i svängarna, men vi kan åtminstone minska vindmotståndet för Anden genom att inte ställa oss i vägen för det flöde Gud andas in i vår värld, ständigt, ständigt.

Jag tror att Gud vill att vi ska vara trygga och hemma i vår tro, men inte så hemma att vi förblindas att tro att det är enda sättet som fungerar för att söka Gud. Jag tror att Guds Ande vill liv och ömsinthet mellan oss kristna och mellan alla människor av tro och icketro. Vågar vi leva i det som inte kan vara helt klart? Vågar vi vara i det som ibland måste omtolkas och förändras? Jag tror att Gud kallar oss till det.

Amen.

Kommentera