Bekymrad över tonen i debatten i Svenska kyrkan.

Helle Klein är inte längre krönikör i Kyrkans tidning. Det kan man tycka vad man vill om. Det som bekymrar mig mest i denna soppa är tonen i debatten. Den tonen kan möjligen höra hemma i politiska sammanhang även om det vore trevligt med respekt även där. Självklart ska och får vi tycka olika i Svenska kyrkan och det är bra med debatt. Men när man drar likheter till Utöyja och när det i kommentarer talas om sörja, avkragning med mera blir jag trött.

Kan vi i kyrkan inte tala med varandra i en rimlig ton. Är inte kyrkan en motkultur? Något som vill vara något annat?

Jag tror det är bra med en diskussion om kyrkans identitet. Det är bra om vi vet vad vi tror på, men vi tror ju olika, och det är väl inte ett problem? Jag tror att Gud vill att vi ska tolka bibeln och traditionen på nytt, ivarje tid, reformationen pågår! Och den ska pågå!

Men jag tror inte vi ska bygga in oss i olika hörn, skyttegravsdebatter befrämjar inte mer liv i kyrkan, gör inte att evangelium kan utbredas och Guds rike upprättas, det är kontraproduktivt.

Jag tror på religionsdialog, att det är bra att tala med varandra, att det är bra att religion är viktigt för många. Jag tror att rasism och misstroende behöver motarbetas och jag hoppas att de element som finns i Svenska kyrkan exempelvis genom Sverigedemokraterna kommer att försvinna. Det är förhoppningsvis en kort parentes att vi har dessa i beslutande organ i Svenska kyrkan.

Tänk om vi kunde använda fastetiden till att mötas i ömsesidighet, alltså med god vilja och med respekt? Vi behöver inte hålla med varandra och vi kan vara tydliga med vad vi tror på och står för. Men för den sakens skull behöver vi inte svartmåla dem som står oss emot, det kan rimligen inte vara ett kristet förhållningssätt, eller?

Kommentera