Andra advent 2017

”Guds rike är nära”.

Psalmer: 109, 39, 794

Text: Lukasevangeliet: 21:25-36

”Guds rike är nära”, handlar om hopp. Hela advent är en förberedelse och väntan på en ankomst av Gud själv. Förberedelsen fortsätter på andra advent, en förberedelse som handlar om att göra plats för hoppet i våra liv.

Det handlar om en ny möjlighet för mänskligheten och hela Skapelsen. Det beskrivs som ett kaos som kan skapa rädsla och ångest. Men Jesus är tydlig: när detta sker:” räta på er och lyft era huvuden, er befrielse närmar sig.”

När det gamla ska överges skapar det oro, så är det alltid också i det lilla. När livet förändras i grunden och vi hamnar i något helt nytt sker det inte utan vånda, det är som det ska vara. Men här talas det om ett hopp om en helt ny tillvaro på jorden. Det är Guds rike som ska bryta in och Guds rike är alltid nära. En tillvaro där mina relationer återställs, relationen till mitt eget jag, till Gud och till allt det Gud skapat, Skapelsen. Kristen tro handlar nog väldigt mycket om att återställa relationer, göra dem hela, sunda, livgivande.

Jesus varnar oss i dagens evangelium för att inte vara beredda och se det nya som finns där, liksom bakom en slöja. Vi har alltid en möjlighet att hela brustna relationer. Om vi ser möjligheterna, om vi bärs av hoppet. Det är när vi fyller livet med en massa annat, ”livets bekymmer”, som hoppet inte får plats i oss. Vad finns det att hoppas på? Varför ska man anstränga sig att hela relationer, det kan väl få vara som det är? Halvdant och ganska meningslöst. Ibland upplever vi att det är en alltför stor kraftansträngning att göra något åt de situationer vi hamnar i, så låter vi dem vara.

När det sker fördjupas brustenheten, stelhet och ovilja smyger sig på oss. Vi fastnar i ett liv som inte ger frukt, inte för oss närmare själva livet utan längre och längre ifrån det.

Andra advent kommer som en påminnelse om att odla vårt hopp. En del i förberedelsen inför julens mysterium, att Gud kommer till oss som ett litet barn, ett syskon, är att orka kämpa med vårt hopp.

Vad kan vi hoppas på? Hur orkar vi hoppas när livet är som det är?

Många gånger anser vi oss ha nog med att kunna leva i nuet och det är nog bra att kämpa med det. Vi gör kanske övningar som hjälper oss att vara här och nu. I en tid där vi verkar springa fortare och fortare är det bra att stanna upp. Men vi kan inte stanna i nuet. Då lever vi här och nu utan tankar om hur det skulle kunna vara istället. Ett liv som bara fokuserar på nuet riskerar att sätta hoppet i skymundan. Vi behöver kunna hålla både nuet och dået i luften samtidigt. Hoppet handlar om hur det kan vara då Guds rike finns mitt ibland oss. Hoppet om att Gud kommer oss till mötes i ett litet syskon ger en fingervisning om hur det kan vara i en annan värld, när vi lever på ett annat sätt.

Att ta emot ett barn är att ta emot livet. Alla föräldrar vet det. Alla som lyft en bebis i sin famn vet det. Alla som sett in i ögonen på ett nytt liv vet det. Livet kommer till oss, i ett barn i en krubba.

Helt utan yttre maktanspråk får barnet oss att vekna och mjukna. Jag tänker att det är den känslan Gud vill frammana i oss i advent. Förväntan och hoppet ligger i att möta barnets blick, låta den landa i oss och förvandla oss. Mjuka upp våra förhärdade hjärtan så att vi kan hela de relationer vi står i.

Utan hopp är vi förlorade. Gud kommer oss ständigt till mötes med den pockande påminnelsen om att livet är värt att leva. Att tillvaron går att förändra. Vi vet ju det. Som bakom en slöja kan vi se hur det borde vara, hur vi vill att det ska vara, det finns inom räckhåll för oss om vi orkar hålla fast vid hoppet.

Tack Gud, för att du inte ger upp om oss! Hjälp oss nu i advent att förbereda oss, våra hjärtan, på att ta emot barnet som vill möta vår blick. Hjälp oss ställa in våra hjärtan på en annan våglängd så att vi kan beröras i vårt innersta. Tack för att du kommer oss till mötes, Amen.

 

Kommentera