Söndagen före Domsöndagen

”Vaksamhet och väntan”

Söndagen före domssöndagen

Ingångspsalm: 205

Offertoriepsalm: 396

Slutpsalm: 288

Text: Luk. 17:20-30.

Vi närmar oss tidens slut. Det låter dramatiskt och kanske tänker vi att ”så allvarligt är det väl inte, det är ju bara kyrkoåret som tar slut, men sen kommer ju advent.”

Fast texterna på söndagen före domsöndagen andas en annan iver. Vi manas till vaksamhet och väntan, kanske förväntan? Vaksamhet så att vi märker när Guds rike bryter in och väntan, förväntan på vad som då ska ske. Jesus säger att Guds rike är inom oss. Det finns redan här. Alltså redan men ännu inte fullt ut. Vi lever i världen och i världen finns Guds rike, det andliga och det världsliga hör ihop, är sammanvävt, kan inte skiljas åt.

Det finns en kamp som inte kan vänta, det finns ett engagemang som inte kan skjutas upp. Jorden har feber och det drabbar människor och djur, natur och sammanhang. Det sker nu. Redan nu. Jag tänker att vi människor alltid befinner sig i ett nu. Vaksamheten handlar om detta att vara beredd nu, inte sen.

Jag tror att kyrkoårets sista dagar vill varna oss från att förlora vår längtan. Hur ser det goda livet ut? Vad behöver jag och vi göra, vara för att kunna nå det? Det vet vi, oftare än vad vi vill tillstå. När vi tappar längtan om det goda livet, om Guds rike, tappar vi greppet om det som är väsentligt och uppgivenheten kommer smygande.

Guds rike finns också inom oss och genom oss och våra val, här och nu, kan det bryta igenom så att det blir synligt, här och nu. I ett av Margareta Melins kärnord skriver hon: ”Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och gränslös glädje.” (Ev. sjunga) Jag tror att Guds rike kan liknas vid himmelriket, det goda, det som är till för allt och alla. Det finns där i oss, en stark kraft som manar oss till kamp och därmed för oss till den gränslösa glädjen. Skärvan av, glimten av himmelriket eller Guds rike i oss kan hjälpa oss att se vad som är brutet i vår tid. När vi ser det blir risken mindre att vi går på som om det var ”business as usual” för vi vet ju att det inte är så. Jorden har feber och kämpar i sin sjukdom, det går inte att blunda för längre. Det kallar mig till omvändelse och förändring, innan tiden är ute.

Guds rike inom oss är en stark kraft och väntan i kyrkoårets slut, förväntan, lär oss att den inte ensam räcker. Vi förväntar oss Jesu Kristi kraft, vi hoppas på den, att Guds Son kommer oss till mötes här, i denna världen, i denna kamp som vi nu inte kan låta bli att delta i. Guds rike inom mig möter Guds rike i Jesus Kristus, bekräftas av Guds son och förmeras att orka bära världens tyngd.

Detta litar jag på, och jag vill ta emot Guds rike som räckes mig, vaksam och beredd i förväntan, tar jag emot och låter mig fyllas av Guds goda så att världen kan räddas och bli en rimligare plats att leva på för fler. Amen.

Kommentera