Femtonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 249, 298, 909

Text: 5 Mos. 4:29-31

Ett är nödvändigt är temat för den femtonde söndagen efter trefaldighet. Vi är mitt inne i växandets period, den gröna perioden. Söndagarna och texterna vi umgås med på dem handlar om etik och moral, om det kristna handlandet, hur vi är mot andra, hela skapelsen och mot oss själva.

När Mose talar till folket talar han om en svår tid, han säger ”där” och menar i kaoset, i förvirringen, i den förskingring som hotar folket eftersom de trotsat Guds förordningar, eller kanske snarare eftersom de vänt ryggen åt Gud. När vi människor gör det hotar meningslösheten, tomheten, rotlösheten. Men där ska vi söka Gud. Mitt i allt det som inte är som det ska, just i brustenheten ska Gud sökas. Där ska vi finna Gud, säger Mose, när vi helhjärtat söker kommer Gud att låta sig finns där. Just när vi är i nöd, den nöd som orsakats av att vi vänt Gud ryggen då behövs omvändelsen.

Omvändelsen tror jag handlar om just detta att vända om, vända sig bort från det som inte bär längre, det som inte håller. När vilsenheten drabbar oss: vad håller jag på med? Varför gör jag detta? Hur kom det sig att jag blev sån här? Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Det är just där och då som omvändelsen är möjlig och kommer till oss. Vi behöver inte alltid söka den, den kommer till oss när vi behöver den. Gud verkar i oss. Ty Gud är barmhärtig, Gud överger oss inte och låter oss inte gå under. Gud glömmer oss aldrig.

Den vissheten är svår att uppleva när det är som mörkast i oss, när vi famlar efter vägen och framtiden. När vi inte vet vad som blir vårt nästa steg. Det är då det bara går att ta ett ögonblick i sänder. Bara vara och vänta. Vänta på Guds ingripande, barmhärtigheten som är det enda som är nödvändigt.

Våra liv må vara fyllda med allt möjligt. Plikter och krav, önskningar och längtor men egentligen, vill bibeln säga oss, finna bara ett som är nödvändigt. En plats där vårt hjärta behöver vara, hos Gud.

Livet är fyllt av fröjd och smärta, möda, vila och välbehag. Det är som det ska och det går att uthärda när jag vilar trygg hos Gud. Det är ingen lättköpt trygghet, inte an nallebjörnsteologi, det är på riktigt. Strävan efter att kunna leva i den vissheten, övertygelsen får vi kämpa oss till varje dag. Varje ny morgon är början på en dag att söka vissheten i att Gud älskar mig. Också denna dag, också i denna stund.

Här är fokus i livet, det är här vårt helhjärtade engagemang ska vara. Men var har vi vårt helhjärtade engagemang? Hur har du det just nu? Vad går du upp i som inte föder mer liv utan istället dränerar dig på kraft?

Vi klara väldigt mycket, vi människor. Många av oss tar oss igenom förluster och sorger, sjukdom och motgångar. Inte för att vi vill utan för att vi måste. Inte för att vi väljer det men för att det är en del av livet. Det är som det är. På frågan varför finns inga svar. Det bara sker. Och vi får ta emot det livet ger oss, av det goda men också av det som dödar. Då är ett nödvändigt: Gud. Har vi Gud har vi allt. Lätt att säga, svårt att leva.

Gud är mig nära alla dagar, för var särskild tid med särskild nåd. Detta litar jag på och hoppas. Mitt hopp sätter jag till Gud, till vad annat kan jag sätta det?

Så blir livet en övning i att vänta, vila och vara. Vänta på Gud mitt i kaoset. Vänta på vändningen. Att orka vila i att Gud är på väg, Gud är redan här, vila i att det vänder, vila i att något annat föds ur det som verkar fruktlöst. Och att vara, bara vara i det som sker, uthärda i vissheten om att Gud är just här och nu, också i det som syns meningslöst och segt. (psalm 909)

Gud måste finnas. Jag vill tro det. Hjälp mig att tro det!

Amen.

 

Kommentera