Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 793, 725, 785

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus handlar, tänker jag, både om detta att vi kristna väljer att splittra upp oss i olika kyrkor för att vi tänker och tror olika. Vi är alla kristna men vi väljer olika utgångspunkter och olika tolkningshorisonter. Egentligen skulle det väl behövas lika många kyrkor som det finns kristna. För alla har vi ju olika horisonter varifrån vi tolkar hur det kristna livet ska och bör se ut.

Men så tänker jag att det svåra som den här söndagen handlar om är att vi kan höra ihop trots att vi är olika. Att vi måste höra samman eftersom ensam inte är stark och att vi alla i grunden är beroende av andra. För vår överlevnad men också för hur vi väljer att tolka det som har med tron att göra.

Så handlar det också om oss själva. Vi splittrade och ofta förvirrade människor. Vi vill så mycket, vi antar så många olika roller, för att passa in, för att duga, för att få vara med.

Jag tror att när Jesus idag talar om att vi ska bli ett, att Gud ska vara i oss och vi i Gud så är det i alla dessa tre aspekter han talar. Om att höra samman som kristna, om att höra samman som mänsklighet och att finna någonslags enhet i oss själva.

Det kristna budskapet är det svåraste av alla: håll sams! Bejaka era olikheter men håll samman. Älska din fiende. Älska den märkliga, udda människan som du tror att du inte har något gemensamt med. Ni måste höra ihop!

Som kristen kan jag inte gå förbi någon, inte låta bli att sträva efter att älska alla. Det är själva uppdraget, vår mission som människor, meningen med livet om vi så vill.

Inga enkla, snabba svar på de stora frågorna alltså: utan en livslång kamp med att finna mig själv och att finna både mig själv och Gud i mina medmänniskor.

Jesus vet att trovärdigheten i denna nya rörelse som ska dra över världen och kallas kyrka, hänger på hur vi behandlar varandra. Inget vi säger eller predikar kommer att visa på att vi är trovärdiga, står för en tro som är värd att tro på. Utan det handlar om hur vi är mot våra medmänniskor. Det är centrum för den kristna tron. Inget annat är egentligen viktigt.

Så svårt! Men vilken nåd att vara kallad till medmänsklighet. Vår uppgift är inte egoismens nervösa fasthållande av det som är vårt utan utgivandets kärlek. Ge så ska du få. Pay it forward, ge det vidare, skapa ringar på vattnet. Ingen annan uppgift har du. Ger du så får du! Det är svårt att lita på för oss nervösa egoister. Hur ska vi klara det? Ja, igen är svaret att själv klarar du inget alls av detta. Bara i gemenskap med andra och Gud är det möjligt.

Att finna kärnan, enheten i sig själv är en spännande vandring som Jesus uppmanar oss till. Då handlar det mer om att skala av än att lägga till. Skala av det som faktiskt inte är viktigt. Att våga göra det är ett första steg mot enhet. När vi gör det tillsammans skapas en gemenskap som kan bestå trots våra olikheter. Det är en tillåtande gemenskap där det gemensamma blir kittet som håller oss samman och som tillåter oss alla att drömma samtidigt.

Åh, man skulle önska att Jesus gjorde det lite lättare för oss! Men icke.

Så här står vi med uppdraget om enhet. Att leva i ömsesidigt beroende. Att inte förneka någon en plats i gemenskapen. Hur i hela världen ska det gå till?

Endast genom Guds nåd.

Amen.

 

Kommentera