Tredje söndagen i fastan.

”Kampen mot ondskan”

Psalmer: 817, 835, 766, 833, 834

Text: Upp. 3:14-19

Orden drabbar mig som ett slag i magen. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken kall eller varm.

Jo visst är jag ljum. Jag tar inte del i kampen för en rimligare värld så som jag förväntar mig av mig själv och så som jag tror Gud förväntar sig av mig. Jag känner till orättvisorna, jag ser de hemska nyheterna på TV, jag vet att många lider i vårt samhälle. Jag kan faktiskt inte skylla min ljumhet på okunskap. Jag har all kunskap som krävs.

”Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” De orden landar rakt in i mitt liv. Jag skäms. Kanske känner du igen dig?

De flesta av oss sitter säkert. Trygga i ett samhälle som vi kan tyda och förstå och ta oss fram i. Men vi vet att det inte är så för alla. Så vad gör vi? Sitter säkert och stilla i båten? Vilken kamp engagerar oss där vi går utöver oss själva, där vi riskerar något på allvar?

Jag kan inte berätta för någon vad de borde göra om jag inte ser mina egna brister. Tro mig, de är stora. Kanske är dina det också? Hur kan vi hjälpa varandra att våga kampen? Kanske handlar det faktiskt också om att våga släppa taget om min egen förträfflighet och inse att allt vilar i Guds hand? Inte som en mesig undanflykt utan som en reell insikt i att jag finns i ett större sammanhang. All världens elände vilar inte på mina axlar. Tack Gud! Men min kallelse är att axla det ansvar jag kan och inte fly från det.

Jag har allt jag behöver även om jag drömmer om både sommarstuga och en ny bil. Men i grunden finns inget mer jag måste ha för att överleva, jag har, i överflöd. När vi hamnar där i bekvämligheten, i det goda livet och inte störs av världens orättvisa mer. Det är då vi är eländiga och ömkansvärda, fattiga, blinda och nakna. För ingenting av det vi har av bekvämlighet och gott liv kan frälsa oss. Ingenting av det kan rädda vår själ.

Men kanske kan engagemang och empati göra det? Känslan av att vara insatt i det godas kamp mot det onda?

Om jag kan släppa tanken på att allt hänger på mig, kapitulera inför världen elände och säga att jag inte kan på egen hand, då kanske morgonljuset bryter fram för mig och jag kan bli en hel människa? Kanske kan jag då landa i en ny kraft som är så mycket starkare än min egen?

Fastan är tid för reflektion över det egna jaget och vår relation med Gud och Guds planer för sin värld. Det tjänar ingenting till att vara för överseende med sig själv, då blir det ingen rannsakan. Men vi kan heller inte stanna i att vi är usla varelser. Då förlamas vår kreativitet och vår empati. Kampen mot ondskan i världen kan inte utkämpas med dålig självkänsla. Till den kampen behövs mandat från Gud, en känsla av att vara räknad med i det eviga perspektivet. Att få vara en Guds medarbetare är nåd och glädje, inte ett frossande i egna tillkortakommanden.

Gud har skapat oss till sin likhet. Det betyder att vi har kapacitet till viktiga saker. Men vi behöver varandra. Både som medvandrare , som tröstare och som inspiratörer. Och vi behöver Gud vid vår sida. Annars är det omöjligt. Guds nåd och upprättande förlåtelse lägger grunden för vår kraft. Ensam är inte stark. Jag skapar inte mitt liv men jag gör aktiva val som får konsekvenser.

Jag tror vi behöver en livets rörelse i världen just nu. Denna fastetid är utmanande därför att världen ser ut som den gör och för att allt för många av oss är ljumma.

Jag vill ju vara varm! Brinnande av iver att förändra världen! Jag vill det ju så gärna men oftast blir jag stum inför världens ondska. ”Javisst, är det hemskt! Det är något allvarligt fel med världen. Någon borde verkligen göra något!” Det blir alltför ofta min reaktion inför det jag ser och hör. Jag kan inte gå på alla bollar men jag kan gå på någon. Och troligen finns fler som tänkt gå på samma boll. Låt oss förenas med dem så att vi kan brinna tillsammans. Elden blir så mycket starkare då!

När jag inser min fattigdom, min nakenhet och min blindhet, då kan det födas en medvetenhet. Denna fasta får jag använda för den reflektionen, den insikten, så att också jag kan få uppstå till nytt liv. Det nya livet som spränger mina bojor och frigör mig att bli den jag är ämnad att vara: en Guds medarbetare. En kämpe i det godas kamp mot ondskan, mitt i vardagens små handlingar och i det stora engagemanget för Guds värld. Jag tror att Gud ser på mig med kärlek, också i mina taffliga försök, också när jag lutar mig tillbaka i bekvämligheten. Då är Guds kärlek där som ett rop, en sten i skon, en påminnelse om vem jag egentligen är.

Tack Gud för ditt tålamod.

 

Kommentera