Andra söndagen i fastan

Psalmer: 219, 218, 766, 352, 732

Text: Hebr. 11:23-27

Tänk så mycket man kan göra om man bara tror! En fast och orubblig tro kan förflytta berg heter det och det är nog sant. Att vara fullständigt övertygad om att det man står i är det rätta, att inte tvivla på sin sak och att kämpa hårt, det är fantastiskt när sådant sker!

Det är bara det att det sker så sällan att man har den där bergfasta övertygelsen. Det är inte lätt att inte ifrågasätta motiven för det man gör. Är detta sant och riktigt? Vet jag vad jag håller på med? Kallar Gud mig till detta livet eller är det något annat jag borde göra? Borde jag vara någon annanstans och vara någon annan?

Tvivlet på oss själva, meningen och riktningen, på Gud och mitt uppdrag följer oss genom livet. Det är som om tvivlet hela tiden går hand i hand med övertygelsen. Kanske är det så det måste vara?

Mose som befriar sitt folk, han som vågar göra sådant som är riktigt farligt för sin övertygelses skull var inte en hjälte i tron. Han tvekar och han tvivlar, han vill egentligen inte riktigt ta kampen och han skyller på det ena och det andra. Han är ingen talare, ingen ledare, säger han. Det finns andra som är bättre. Det är lätt att känna igen sig men Gud ger sig inte i Moses fall. Det är just han som får uppdraget och kallelsen. Han och ingen annan. Så står han där till sist och vet vad han måste göra. Det finns ingen annan väg, till sist blir det tydligt för honom. Han måste, fast att han egentligen inte vågar.

Just där i tvivlet föds en övertygelse hos honom tänker jag. Och nog kan vi känna igen oss i hans kamp? Just när inget finns att hålla fast vid får vi landa i vår tro, det är det enda som bär. Visst är den bräcklig och skör, men den är det enda vi har. Utan tron, denna lilla spillra av hopp, går vi under.

I psalm 218 uttrycks det: ”Tänk om du är den som väntar, just i tvivlets ensamhet, som väntar just på mig. Det är nog, o Gud att veta, att jag lever i din hand.” Just där i den stora ensamheten som tvivlet föder landar vi i att det enda vi kan är att tro att Gud håller oss i sin hand.

Väldigt få av oss kommer att få uppleva ett alltigenom tydligt och icke ifrågasättbart tillstånd i våra liv. Det mesta av livet är hopp och förtvivlan, tro och tvivel, mörker och ljus, glädje och sorg, samtidigt. Livet väger och rör sig, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ständigt rör vi oss mellan poler och sällan kan vi sitta ner och vila i övertygelsen, klarheten, friden. Det är livet och det kanske är som det ska?

Det är i själva orons land som vi behöver finna friden, det är i orons land som vi får lyssna, tills tvivlet tystnar som det uttrycks i psalm 732

Hur vågar Mose? Texten i Hebréerbrevet slutar idag med ett svar. Han vågar, han håller ut därför att han liksom såg den Osynlige står det. Det är flera saker att fundera över i denna utsaga. Mose höll ut står det. Han ger inte upp, trots tvivel och ångest sätter han sitt hopp till Gud. Det finns där, inlemmat i honom som en del av honom som inte kan tas bort. Han griper efter halmstrået, den tro han bär är tynande men det är det enda han har kvar. Så står det att han liksom såg. Han tolkar sitt liv och det han är med om som att Gud finns där, han liksom ser att Gud finns med honom trots att tvivlet nästan övermannar honom ibland. Jag gillar det där liksom för det ger mig utrymme med mina gudsbilder, mina erfarenheter. Det står inget om en Gud som med blixt och dunder kommer för att ge order till Mose. Det verkar lite trevande, försiktigt, i livet kan vi liksom ana Gud. Kan det räcka för att vi ska tro? Det verkade funka för Moses och jag hoppas det ska vara nog för mig också.

Mose håller ut för att han liksom såg den Osynlige. Det är ett vackert ord för Gud, men frustrerande. Varför ska Gud vara osynlig, vore det inte bättre om Gud var fullt synlig för alla så att alla kunde tro och den här världen bli en bättre plats? Jag vet inte. Men bilden av den Osynlige ger mig möjlighet att få vara som jag är med mina gudsbilder, det gör att Gud inte kan ringas in och bestämmas för all tid och evighet. Det ger mig andrum och frihet. Det behöver jag för det finns så många gudsbilder som jag inte kan känna igen mig i men om vi talar om den Osynlige får kanske också mina bilder plats?

Mose är en hjälte i Bibeln. Mose tvivlar och brottas med sin övertygelse. Jag får känna igen mig i Mose när jag kämpar med min tro. Mitt i tvivlets ensamhet finns en närvaro att ana. Jag vill tro det, alltså tror jag.

Kommentera