Tredje söndagen efter trettondedagen 2017

Psalmer: 769, 778, 766, 393, 217

”Jesus skapar tro”

Text: 2 Kor. 1:3-7, Ps. 36:6-10

Förtröstan är ett fint ord, tycker jag. Att vara förtröstansfull, full av förtröstan. Att räkna med en tröst, räkna med att den finns oavsett vad jag gör och hur mitt liv ser ut. Att få utan att prestera.

I de flesta situationer får vi ingenting gratis. Vi förväntas prestera något. Vi måste studera om vi ska få studiebidrag och lån, vi behöver arbeta för att få lån. Ska vi vinna tävlingen måste vi vara bäst. Ja, i nästan allt som sker krävs det saker av oss. Illa är det att detta sätt att tänka också smugit sig in i våra relationer med vänner. Vad vinner jag på att vara din vän? Vad får jag tillbaka? What´s in it for me? Är en fråga för en individualistisk tid. Det har nog gått så långt att detta ekonomiska tänkande smugit sig in i också de mest intima relationerna vi har. Även kärlek är något vi ska tjäna på, åtminstone ska vi inte ge mer än vi får tillbaka av den andre, den vi älskar.

Nog är det viktigt med ett givande och tagande i en kärleksrelation, men det är inget vi kan kalkylera med och ta för givet som ett villkor för att vi ska våga ge oss hän, rakt in i kärleken. I goda relationen upplever nog båda att de både får ge och få. Men det fungerar inte som ett bankkonto med insättningar och uttag. Snarare är det förunderligt märkligt hur kärleksrelationer fungerar, det går inte riktigt att förklara.

I Korinthierbrevet är det tydligt att det finns en förtröstan hos den som skriver. Gud tröstar oss, så är det bara. Livet är svårt och det lidande som Jesus fick utså får också vi utstå på olika sätt, vi bär korset med Jesus. Men vi behöver inte fastna i det som är svårt, vi får gå vidare till trösten, för den finns. Gud tröstar i det som är svårt. Vi har ett fast hopp skrivs det. Och nog är det väl det hoppet som finns kvar när vi bara upplever korsets börda i våra liv?

Men så sägs det något mer viktigt i texten: den tröst vi får när det är som svårast, den är vi kallade att bära vidare till andra. Här har vi väl ett typexempel på ringar på vattnet. Guds nåd och tröst är inte till för att stängas in och gömmas. Den är till för att ge vidare. Vi har att trösta var och en som har det svårt står det. Ett stort och viktigt uppdrag!

Det där fasta hoppet som vi får stå på när allt annat svajar är inte lätt att hålla fast vid. Men det är en viljeakt, jag kan bestämma mig för att det yttersta hoppet, Guds förlåtelse, det överger jag aldrig. Och när det är som svårast behöver någon annan finnas där och bära Guds tröst till mig. Det är mina medmänniskors kallelse.

Guds tröst kommer utan vår prestation, den finns där, den är gratis och oändlig, den tar inte slut och beror inte på vem jag är eller vad jag gör. Ibland kallar vi den nåd, Guds nåd, gratis, fritt given för alla som vill ta emot den.

När vi läser dagens psaltarpsalm får vi en sådan där härlig förtröstansfull text. Till himlen sträcker sig Guds nåd. Den är alltså oändlig. Guds rättfärdighet, alltså vilja till det rätta och sanna, är som väldiga berg, oändliga och Guds rättvisa som det djupaste hav, oändligt. Hos Gud är livets källa, allt det vi behöver för att leva. I Guds ljus ser vi ljuset. Också i den allra mörkaste natt ser vi i Gud ljuset. Lättare att säga än att uppleva när allt känns mörkt förstås.

Men att vilja tro är att tro, att vilja hoppas är att hoppas, att vilja Gud är Gud. Det tror jag. Gud förväntar sig inte att vi ska vara hjältar som klarar allt men Gud vill att vi vill.

Detta att bestämma sig för att vilja hoppas och tro kan jag göra trots att jag står utan svar på livets mysterium. Trots att inte allting är klart utan snarare oklart får jag tro och hoppas.

I relationen med Gud finns inget ekonomiskt tänkande, ingen kalkylering för att vinna fördelar. Gud älskar, Gud tröstar, Gud ger nåd, gratis. Det som följer därav är att vi kan orka försöka leva som kärleksfulla människor. Den som får mycket kan också ge mycket. Det följer naturligt på de goda gåvor Gud ger att jag vill ge dem vidare. Kan jag våga hoppas på ett givandets ekonomi? Guds ekonomi?

Jag vill, jag vill våga tro och hoppas. Hjälp mig milde herre Gud.

 

Kommentera