Andra söndagen efter trettondedagen 2017

”Livets källa”

Ingångspsalm: 921, Gradual: 757, Trosbek: 766, Offertorie: 617, Slut: 730.

Text: Ps. 19:2-7

Tanzaniaeleverna hälsas välkomna hem och Costa Rica eleverna sänds.

Himlen förkunnar Guds härlighet! Det är maffigt! Psaltartextens lovsång är kosmisk, den talar om en Gud utan gränser i tid och rum. Detta tal om Guds härlighet är ett språk som alla kan förstå, det talas i hela världen och alla kan se himlen och dess storhet. Oavsett var man befinner sig, i Tanzania, Sverige eller Costa Rica är det samma himmel, samma språk som talas från Gud. Storheten, den väldighet som är vårt kosmos, vårt universum, det som är vår Moder Jord. Där finns Gud. Ingenting är gömt för glöden i Guds kärlek till helheten, det Gud skapat.

Som så ofta, talar psaltarens texter ur en djup förvissning, ett slags grundtema för livet. Det finns en grundläggande tro för psaltarens författare om att Gud finns, trots allt, oavsett hur mitt liv ser ut, finns Gud där.

Andra söndagen efter trettondedagen har som rubrik ”Livets källa”, och jag tänker att det handlar om min yttersta tillit, mitt fundament i livet. Var har jag det? En del människor säger sig inte vara religiösa och i det lägger man ofta att man inte går till kyrkan särskilt ofta eller alls. Att man inte ”ständigt” talar om Gud och sin tro, eller att man helt saknar ett religiöst språk. Men den allra mest grundläggande tilliten handlar inte om dessa saker. För många av oss är gudstjänsten, bönen och att sätta in sitt liv i ett religiöst paradigm viktigt och bygger upp oss.

Men det som är närmast hjärteroten, det som finns kvar när allt annat är avskalat? Vad är det?

Vi människor är sköra varelser. Vi vill oftast inte kännas vid det men det mesta som finns runt omkring oss är bräckligt och kan tas ifrån oss, det är livets realitet. Våra nära och kära, våra vänner, vårt arbete, studier, det vi fyller vår tid med, vår hälsa. Jag vill inte måla bilden alltför dyster men jag tror det är klokt att vara medveten om livets skörhet och att väldigt få saker går att ta för givet.

Vi behöver en källa i oss, en källa till liv. Det som ger oss kraft och mod att vara människor och leva. Den källan tänker jag är Guds kärlek, Jesus medvandrarskap, han som går vid vår sida och den heliga Ande som andas in liv i oss, minut för minut. Så formulerar jag det, du kanske formulerar det på annat sätt. Den källan kan vi fylla på med de goda mötena med andra människor. Jag tänker att ni som varit i Tanzania fått med er möten som kommer att betyda något för er hela livet. Den typen av upplevelser har vi alla varit med om, livsavgörande möten med människor som verkligen betyder något för oss. Och för er som ska till Costa Rica önskar vi många sådana stunder, då livet bränner till och blir på riktigt.

Kanske är en del av förklaringen till att många människor i vår tid inte mår bra och inte känner sig närvarande i sina egna liv just avsaknaden av den där grundläggande källan till liv i vårt inre? Jag tror det. Och det här är inget märkvärdigt egentligen, det handlar om en yttersta tillit till livet, till Gud om man så vill, till någon slags yttersta mening i tillvaron, trots att den ser ut som den gör. Ibland gör vi saker svårare än vad de är. Kan jag våga känna tillit? Kan jag tillåta mig detta och släppa på mitt kontrollbehov och på mitt behov av sanning som kan mätas och definieras? Tro är att vilja, tänker jag.

När man tappar fotfästet, vilket vi alla gör ibland, behövs någonslags livboj att greppa tag i. Vi behöver något som kan dra oss in på fast mark igen. För mig är det den grundläggande tilliten till att jag inte lever i kaos och av en slump. Jag lever i en mening som betyder något. Också när jag känner att jag inte kan bidra till den meningen finns den där. Också när jag tappar all tro på livet och kärleken, finns den där ändå. Därför är mitt liv aldrig hopplöst, aldrig utan mening även om jag ibland inte kan se den. Då behöver jag andra människor som kan berätta detta för mig, jag behöver ett sammanhang där jag får landa. Kanske är det bästa vännen, kanske är det i bönen, kanske i gudstjänstgemenskapen, det ser olika ut för oss.

Gudstro, tillit till ett yttersta vara är en viljeakt, en inställning som jag kan tillåta mig själv. Den vägen ligger öppen för mig, om jag väljer den. Vi får tillåta oss att formulera oss på olika sätt om detta tillvarons yttersta mening. För mig funkar Gud, för andra blir det något annat. Men det jag ser i detta är att jag för att orka greppa detta strå av mening är sammanhang och gemenskap. På egen hand är det omöjligt. Därför behövs de livsnära goda mötena med andra.

 

Kommentera