Julotta 2016, lite tankar för predikan.

Julens budskap är mänskligt, kroppsligt och fyllt av kärlek.

Det handlar om oss människor, det handlar om mänsklighet, om hur Gud låter sig födas som människa, som en av oss, här och nu. Det är kroppsligt. Maria föder en son, såsom kvinnor i alla tider fött barn, kroppsligt, med smärtan och lyckan det innebär.

Det handlar om kärlek, liksom Maria älskar det nyfödda barnet med den kanske starkaste kärleken av alla: moderskärleken, så älskar Gud oss alla, ständigt, i varje stund. Gud är som en moder som älskar, för at hon inte kan annat, för att livet fått en ny innebörd, för att ingenting längre kommer att vara som förut. När barn kommer förändras allt. Kärleken liksom spränger hjärtat och flödar över. Nästan ingen människa kan låta bli att le i åsynen av ett nyfött barn. Det verkar ligga i våra gener, det är som om det är den viktigaste delen av att vara människa: att glädjas inför det nyfödda barnet.

Gud satsar allt i sin kärlek till oss. Gud låter sig födas, beroende av vår kärlek. I Hebreerbrevet läser vi hur Gud tidigare talat till mänskligheten genom sina profeter, Jesaja är en av dem. Men mänskligheten har inte kunnat omsätta profeternas ord i handling. De har förblivit vackra ord om fred och rättvisa, om delaktighet och givmildhet. Så som det ofta är med oss: vi vet hur vi vill leva, vi vet hur vi skulle vilja att världen ska se ut men vi har så svårt att omsätta det i handling. Istället är vi rädda och bygger murar om oss, rustar upp vår militära förmåga för att försvara det som vi tror är vårt. När ska vi lära oss? När vi stänger om oss och sätter gränser gör det något med oss. Vi blir ängsliga varelser som bara är en skugga av vårt sanna jag. Vårt sanna jag är det Gud skapat. Det är den givmilda människan, den som vägar älska, den som kan stå ut med att bli lurad, den som är så naiv att den tror på människors godhet.

Jesaja talar till det folk som vandrar i mörkret. Nog har vi detta 2016 vandrat i mörkret? Jag upplever det så. Alltför många svåra händelser har inträffat och mörkret verkar tätna. Varför kan vi inte med gemensamma krafter och med det allmännas bästa för ögonen förhindra att människor dör som flugor i Syrien och på ”dödens hav”?

Men Jesaja kommer med ett glädjebudskap: ett stort ljus ska komma. Det händer nu, det är julens budskap. Men kanske måste jag först vårda det lilla ljus som Gud tänt inne i mig? Kanske måste jag rensa ut i all min bråte och släppa fram det ljuset så att det får lysa upp mig för att sedan kunna lysa upp för andra? Det är min kallelse att inte sätta det ljus Gud givit mig under skäppan.

Rädda människor sätter sitt ljus under skäppan. De döljer det som är gudomligt i dem eftersom de inte vågar lita på kraften i det ljuset. Vi är nog alla sådana på ett eller annat vis. Tilliten är skadad och världens tillstånd gör att vi gömmer oss och det ljus vi fått. Nu är det gudomliga ögonblicket, det är nu det händer! Det är dags att visa ljuset. Världen behöver ditt ljus, nu! Gud har gett dig det för att det ska lysa, inte bara tveksamt i ditt inre, utan för alla dem du möter i kärlekens handlingar och ord.

Det krävs mod att låta sitt ljus lysa. Mod är en bristvara i vår tid. Vi tystas av tillvarons osäkerhet. Vi behöver inspiration för vårt mod och de finns ju där, nu på julens morgon. Josefs och Marias mod är vår förebild. Alldeles vanliga människor. Gud väljer sådana som dej och mej att bära ljus till världen liksom Gud valde Josef och Maria att bära fram världens frälsare i allas åsyn. Josef och Maria är inte särskilt skolade modighetsagenter. De är relativt fattiga, vanliga människor som får ett gudomligt uppdrag. De väljer att säga ja. Mitt i det vanliga livet, det mänskliga och det kroppsliga väljer de kärlekens väg. Var får de sitt mod ifrån? Maria, den unga kvinnan som inte haft någon man ska bli havande med Guds son. Så utomordentligt förunderligt! Hur ska det gå till? Hon frågar och hon får svar. Och vad ska Josef säga? Han som vill bryta trolovningen eftersom lagen säger att det är just det han ska göra. Han vill göra det i smyg så att Maria inte ska vanäras mer än nödvändigt. Men ängeln har en annan plan för Josef. Han ska visa mod! Och han gör det. Han väljer att gå emot alla konventioner om hur man ska uppföra sig och tar den gravida Maria till sig. Han är den som tar henne till Betlehem, utan Josef hade det inte varit möjligt att uppfylla profetian om Messias som ska födas i Davids stad. Josef visar mod när han inser att familjen måste skyddas från Herodes maktlystnad och tar Maria och det nyfödda barnet med sig på flykt till Egypten.

Vi är kallade att vara modiga i en mörk tid. Det kan kännas oöverstigligt att våga men vissa saker måste man bara göra.

Gud söker oss denna jul, i det kroppsliga och mänskliga. Det handlar om våra händer, vårt engagemang och våra ord. Gud behöver dem, också denna jul, att utföra kärlekens arbete. Det är kroppsligt och mänskligt, vardagligt och en kamp mot vår inre rädsla.

Gud ställer frågan till Maria och Josef: står ni till förfogande för livets skull? Vi får just nu samma fråga: står vi till förfogande för livets skull? Vad ska vi göra? Tillsammans?

Margaret Mead som var amerikanske antropolog sade en gång: ”Tvivla inte på att en liten grupp kan förändra världen. Det är de enda som någonsin gjort det!”

Vi kan! Gud kallar oss! Josef och Maria går före. Vi får följa i deras spår.

Amen.

 

2 reaktion på “Julotta 2016, lite tankar för predikan.

Kommentera