Första söndagen i advent, fler tankar…

(Gudstjänst i samarbete med IM)

Ett nådens år

Så inleder vi ännu en gång ett nytt kyrkoår! Ett nådens år minsann! Men vad betyder det egentligen?

Vi får höra de välkända texterna först i Sakarja om en man som kommer i ringhet, ridande på en åsna och sedan i Matteusevangeliet, samma sak: en man på en åsna under folkets jubel. Hosianna!

Ett nådens år verkar handla om fred. I Sakarjatexten sägs att han ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alltså det heliga landet, krigets vapen skall förintas sägs det och han ska förkunna fred för folken. Det är ett kraftfullt budskap. Ett nådens år är ett fredens år och kyrkan borde varje första advent påkalla fred, ja det borde väl kyrkan göra varje dag förstås, men särskilt när det nya bryter in. Nu är det dags att ställa om, nu är det dags att förinta alla vapen!

Men det gör vi inte. För vi vågar inte. Eller vill vi inte? Som nation rustar nu Sverige upp. Vi är rädda. Hur ska det bli? Det säkerhetspolitiska läget hårdnar, det finns Putin-typer och Trumpar överallt nu för tiden verkar det som. Europa faller isär och gränser hårdbevakas. Här släpps ingen in som riskerar det vi har, det vi byggt upp, det som är vårt. Vårt, vårt, vårt!

Det är inte sämre tider nu än vad det var då. Inget är värre nu än det var då, då när Jesus kom med ett budskap om fred. En Messias som vandrar rakt in i våra jordiska liv och ställer krav: arbeta för freden!

K.G Hammar skriver i sin fredsbok att vi alla har en fredsmission, ett fredsuppdrag: att i varje stund välja fredsbyggandets väg. Hur gör vi det? IM gör det, genom att hävda alla människors okränkbara värde. Då kan de inte dödas i krig, inte om livet är det viktigaste av allt. Det funkar bara inte.

Men, vi måste ju försvara oss, eller hur? Vi måste ju stå starka inför sådana krafter som vill plundra oss, eller hur? Det är mänskligt att vara rädd och orolig, det verkar vara människans signum, kan man uppgivet konstatera.

Trots detta verkar Jesus vilja peka på något helt annat. När han rider in i Jerusalem på en åsna gör han det för att markera sin ståndpunkt, sin allra djupaste övertygelse nämligen att fred byggs i gemenskap, inte med makt. Om fred är vägen till fred kan den inte byggas med vapen. Det visste Jesus och det vet ju vi också innerst inne. Men rädslan tar över och så befäster vi Gotland för säkerhets skull, som om vapen kan rädda oss när det hettar till. Vi går in i det maktparadigmet som världen så gärna bygger på: att den starke bestämmer och har kontrollen.

Jesus väljer åsnan för att visa på en annan möjlighet: fredens väg, den väg som inte kommer uppifrån med order utan nedifrån, i ett ödmjukt möte, i ögonhöjd, i samtalets form, dialogens.

Gud kommer inte till världen för att ge order. Gud sänder Jesus för att vandra vid vår sida, för att få oss att upptäcka en annan möjlighet, ett annat sätt att leva.

När Jesus kommer proklamerar han ett nådens år, det är egentligen det första han säger när hans offentliga verksamhet börjar och den inleds i Nasarets synagoga. Ett nådens år, ett år då vi inte krampaktigt behöver hålla i det vi samlat ihop.

Nej, nådeåret är ju jubelåret, då när allt skulle återställas och skulder avskrivas. Just för att klyftorna inte skulle växa i samhället och oro skapas. För det vet vi: att när klyftorna i samhället mellan dem som har och dem som inte har blir för stora skapas social oro och i värsta fall våldsamheter. Då stängs gränser och protektionismen vinner mar. Då vill vi stänga in det vi lyckats skrapa ihop för att andra inte ska få del av det.

Det är mänskligt att vara rädd och orolig. Men det är inte hela sanningen! Jesus kommer till världen, ridande på den där åsnan, i ögonhöjd, just för att berätta detta. Det är inte hela sanningen att vi måste vara missunnsamma och oroliga. Nej, istället är ett av Jesus viktigaste tilltal till oss: ”Var inte rädda!”.

Det handlar för oss om att ända in i hjärteroten förstå detta: du är älskad, du är sedd, var inte rädd. Då kan jag släppa på oron och våga. Vi människor är kallade, inte till ett enkelt liv men till ett liv i kärlek och delande. Det är ingen mänsklig rättighet att njuta av det jag skrapat ihop när någon annan saknar det jag har i överflöd. Men det är en mänsklig skyldighet att dela med sig. Att leva i gemenskap, trots att det är jättesvårt och påfrestande. Att inte sätta upp stängsel kring det egna är en helig handling. Att engagera sig för andras väl och ve är att utföra kärlekens handlingar. Det är att gå emot allt vi lär oss i samtiden: att det gäller att vara vaksam, att man vet vad man har men inte vad man får, att det främmande är farligt och skall misstänkliggöras.

Första advent är inte bara ljusstakar, glögg och allmän mysighet. Det är inget fel på det och det kan vi gott få tillåta oss i novembermörkret.

Men mitt i mörkret kommer första advent också som en fyrbåk, ett allvarligt budskap: Fred är vägen, inte krig. Tillit är möjligheten inte misstänksamhet, generositet är förvandlande, inte snålheten.

Jesus kommer till dej och till mej och undrar om vi vill vara med i arbetet för fred. Om vi vill vara med i den fredsrörelse som älskar världen och de som bebor den och som med freden som redskap vill bygga den goda värld som Gud drömmer om och som vi längtar efter.

Jag vill vara med, jag tror du också vill det. Då behöver vi varandra och Jesus vid vår sida. Då är allt möjligt, då kan vi i tillit utropa ett nådens år för alla. Hosianna i höjden!

Amen.

Kommentera