Första söndagen i advent, funderingar…

Text: Sakarja 9:9-10

(Inspiration: Fredrik Höggren, SKT 11/2016)

Äntligen är det advent och vi får läsa Sakarjatexten som enligt oss kristna talar om Jesus, Messias som kommer till oss ridande på en åsna.

Det är en märklig bild, en vuxen man ridande på en åsna ser löjligt ut. Men Jesus verkar inte bekomma sig, det gör inget om han ser löjlig ut i världens ögon för han bär något mycket viktigare inom sig: budskapet om ett nytt sätt att leva!

Det är ett påfrestande budskap: det handlar om kärlek, gemenskap, öppnade ögon för min nästa, ett tjänande förhållningssätt, en relativisering av det egna egot. Svårsmälta saker, minst sagt!

Och det blir värre! Jesus är sannerligen en besvärlig typ som ställer det mesta på ända. Det som vi människor tror är sant visar sig inte alls vara det.

Hela Jesus sätt att vara och tala sätter vårt vanliga beteende under lupp, skärskådar det och konstaterar att det inte duger. Det är hårda bud! De sista ska bli först, det tjänar inget till att springa för fort i ekorrhjulet: man kan inte meritera sig för Guds kärlek. Det bara finns där. Du är älskad oavsett hur och vad du presterar och producerar. Ditt värde ligger bortom allt detta.

Jesus kommer till oss på en åsna, i ögonhöjd för att dela vår gemenskap, för att visa och tala om det sanna livet, det liv som inte förtjänas utan som måste tas emot i ödmjukhet och med öppet hjärta.

Han är motvalls, inte som andra, besvärlig och irriterande. Detta sätt att sätta fingret på ömma punkter i det samhälle som var då kommer så småningom att leda honom till döden. Människorna, makten och eliten orkar inte höra på honom. Orkar vi det?

Vänd andra kinden till, ge av det du har till den som saknar, bemöda dig om din nästas liv. Besvärligt, kravfyllt, ibland obehagligt. Usch ja!

Men ändå: vi vill ju det goda! Vi vet ju dessutom många gånger mycket väl vad det goda är. Vi vet det oftare än vad vi vill erkänna för varandra och för oss själva.

Livet blir jobbigt och obekvämt om man ska leva på det sätt Jesus förespråkar. Att vara kristen verkar inte vara något myspys precis.

Om vi är kallade att vara Jesu lärjungar, efterföljare borde väl det innebära att vi försöker leva så som Jesus lever? Jag tror det.

Advent som nu kommer är fyra veckor av förberedelse för den som ska komma. Får Jesus plats i våra liv? I all sin besvärlighet? I allt det han uppmanar oss att göra och tänka på? Hinner vi det mitt i allt julstök? Jag hoppas det för jag tror att det är avgörande.

Tänk om vi kunde använda dessa fyra veckor till att öva. Öva oss i kärlek till vår nästa och öva oss i att vara mottagliga för Gud och vad Gud vill med våra liv.

Det här behöver jag påminna mig själv om, gång på gång. Jag har en tendens att försvinna i allt det jag har att göra så att jag inte hinner med kärleken till min nästa, ibland inte ens till de som är allra närmast. Kanske känner någon igen sig?

Mitt bland lussebullar och ljusslingor vill jag kämpa för att påminna mig om vad Jesus vill med mej. Jag vill detta år hitta en förberedelsetid som fungerar, som inte bara blir stress utan också innerlighet och eftertanke, och kanske, kanske kan jag denna advent förändra mig själv, med Guds hjälp, något lite i riktning mot det som jag vet är det goda Gud vill.

Kanske kan det vara vår gemensamma utmaning denna advent, då Jesus kommer, inte på en stridshäst utan på en åsna, att vi något lite mer ska börja likna Jesu lärjungar?

Gode Gud, hjälp oss likna din son Jesus Kristus, amen.

 

Kommentera