Domsöndagen

Text: Joh. 5:22-30

Hu, vad det är svårt med domen. Hur ska det bli? Har vi verkligen en Gud som dömer oss? Är inte Gud bara kärlek? I så fall kan det väl inte bli tal om någon dom?

Jag tror att domen finns, dels att den kommer, dels att den pågår. I dagens text säger Jesus att den som hör hans ord och tror på Gud, har evigt liv. Den personen faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det verkar alltså som om det redan i livet här och nu finns en dom och en möjlighet att befrias ifrån den.

Att höra betyder att in i själva livsnerven förstå befrielsens språk, kärlekens ord från Gud: ”du är älskad, du är sedd, var inte rädd”. När de orden får bli det jag kallar sanningen, det jag kan leva på, fundamentet och kraften i mitt liv, då går jag från döden till livet.

Döden är närvarande i våra liv dessvärre. Vid varje tillfälle då vi vill duga, då vi sätter likamed-tecken mellan att lyckas och att vara älskad. Då visar sig döden mitt i livet. När vi sätter oss och våra egna behov i centrum och vägrar se medmäniskans nöd, då gör sig döden påmind.

Hur kan vi släppa på egenintresset? Hur tar vi steget till ett liv i Jesus efterföljelse, ett liv som innebär att ge upp den egoistiska strävan efter mer och istället sträva efter det som ger liv?

För varje rörelse bort från dödens lockelser kommer vi närmare livet, det eviga livet. Vågar vi tro det? Kan vi lita på att vi redan här och nu kan smaka på det sanna livet Gud vill ge oss? Det liv som andas ödmjukhet, varsamhet i ungänget med andra, kärlek som sporrar till kamp mot orättvisor, delandet glädje, förnöjsamhetens frid. Det låter kanske som märkliga och ouppnåeliga ord. Men jag tror att de är sanna.

Att dö från domen kan ske i vårt jordsliga liv men också vid avskedet av detta jordiska liv får vi möjlighet att lägga av oss dödens mörker, en gång för alla, förlåtelsens möjlighet räckes oss och vi får ta emot den.

Kristen tro handlar alltid om liv. Många gånger kan livet kännas dött och torrt. Världen runt omkring oss kan kännas mörk och död. Och det är rakt in i denna verklighet Jesus talar: den stund är redan här då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den ska få liv. Det kristna livet är ett lyssnande liv. Lyssnandet är alltså det viktigaste att öva på och lyssnande innebär att någon annan talar, inte jag. Det innebär ett överlämnande i Guds händer, att vara buren av de ord Gud talar till mig. Guds ord, inte mina. Jesus närvaro inne i mig.

Jesus befinner sig i samma situation, Jesus följer inte sin egen vilja utan dens vilja som har sänt honom.

Det är kanske det svåraste som begärs av oss på domsöndagen: att släppa taget om makten över våra egna liv. Inte så att vi skulle bli nickedockor utan egen vilja utan just med den vilja Gud gett oss överlämna makten till Gud själv. Den makten andas närhet och kärlek, upprättelse och glädje. När den makten utväljer sin son till att döma kan vi vila i förtröstan på att den domen präglas av samma egenskaper. Vi får våga lita på det.

Gud är ljus, inte mörker. Gud är kärlek, inte hat. Gud är liv, inte död. Domen andas liv.

Amen.

 

Kommentera