Tjugotredje söndagen efter trefaldighet

”Gemenskapens väg” (en mässa skriven gemensamt av Iglesia Luterana Cosatrricense och Växjö stift, https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1228621)

Förlåtelse utan gräns

Ef. 4:29-32, Matt. 18:21-35

Hur många gånger ska man förlåta den som gör mig orätt? Hur många gånger som helst säger Jesus. Förlåtelsen skall vara utan gräns, det är det optimala. Det är målbilden, dit vi är kallade att sträva.

Att leva i förlåtelsens närvaro är att söka leva som Jesus gjorde. Jag är inte Jesus men min målbild är klar. När vi förlåter blir vi instrument för Guds kärlek och att förlåta andra för mig närmare Gud. Där vill jag vara!

Att ha överseende med varandra kan låta som om vi bara låter saker och ting hända, att vi inte tar tag i orättvisorna vi utsätter varandra för. Att vi är mesiga varelser som låter andra köra över oss och platta till oss. Jag tänker att det inte alls handlar om det. At ha överseende är att kunna lyfta blicken och se över det som just nu hänt. Jag behöver tvinga mig att se människan i den som gör orätt mot mig. Det är inte lätt.

Ingen kan tvinga fram en förlåtelse. Jag måste själv arbeta med min förmåga att kunna förlåta. Men jag är inte ensam. Gud finns vid min sida och vill hjälpa mig att ”se över”, så att förlåtelsen kan bli möjlig.

”Oförlåtelse” leder till avstånd mellan mig och mina medmänniskor och mellan mig och Gud. Därför finns i varje nytt ögonblick en möjlighet till förlåtelse. Guds förlåtelse är utan gräns när jag uppriktigt söker den.

I Efesierbrevet uppmanas vi göra oss av med ondskan, elakhet, skymford, vrede och häftighet. Ondska är det som bryter ner, den heliga vreden måste få finnas som ifrågasätter orättfärdiga system och situationer där människovärdet förtrycks. Men den ondska som bryter ner, den som är ute efter andra, den som vill förstöra för förstörandets skull, den behöver vi kämpa med att vända oss ifrån.

Omvändelsen till att vara goda mot varandra, visa medkänsla och förlåta varandra är vi kallade till av Jesus Kristus, han som förlåter oss utan gräns.

Gud kallar oss att pröva nya vägar, som vi sjöng (844, Psalmer & sånger). Att söka förlåtelsens väg är att försöka bryta med den kultur som vill skuldbelägga, som vill peka finger, som vill lägga ansvaret utanför den egna personen. Det är att pröva ett annat sätt att leva, ett konstaterande om att en annan värld är möjlig där Guds rike råder. Där fred och frihet predikas och vi människor förlåter varandra. I ringen, gemenskapen för framtid och fred finns det plats för dej och för mej. Vi kan välja förlåtelsens väg, förlåtelse utan gräns.

Tiden är mogen just nu för omställning till en rimligare värld. Tiden är alltid mogen för omvändelse till det goda Gud ger!

Det är vårt kristna hopp som utmanar oss när världen ser mörk och fientlig ut. Det kristna hoppet om att en ny morgondag skall randas tvingar oss att inte ge upp.

Gemenskapens väg, där vi vandrar tillsammans i gemenskapen för framtid och för fred är en vandring på förlåtelsens väg. Kristen tro andas alltid gemenskap, med varandra och med Gud. Utan den är inget möjligt, på egen hand kan jag inte i grunden förändra. Det sker alltid i gemenskap med andra som inte är som jag utan som sig själva. I den mångfalden, den försonande mångfalden, är det förändringen skall formas.

Det är oerhört svårt men det är mitt uppdrag och min kallelse.

Där uppdraget är stort behöver också nåden vara det. När mycket står på spel behövs förlåtelse utan gräns för att vi ska orka se möjligheterna.

Guds förlåtelse är utan gräns. I kampen för en bättre värld får vi landa i den förvissningen, som ett fundament för vårt hopp om att det går att förändra. Vi ger aldrig upp! Amen.

 

Kommentera