Bönsöndagen

Bönen är nog det absolut finaste vi har, tror jag, men jag har ingen aning om vad det är. Eller, jo det har jag ju men det är väldigt svårt att definiera vad bön är och jag tror egentligen att vi ska försöka låta bli det.

Jesus kritiserar hur de fromma rabblar böner för rabblandets skull och han säger att så ska hans lärjungar inte göra. Och när lärjungarna sedan frågar hur de ska be, de verkar tycka att det är svårt, då lär Jesus dem den bön som vi kallar ”Vår Fader”. Och den har vi sedan lärt oss att rabbla…..

Men vi skulle ju inte bara läsa en massa böner utan att de griper tag i oss. Bara det uttrycket att man läser en bön är ju vilseledande, man läser inte, man ber.

Kent Wisti som är präst och konstnär skriver i dagens kyrkans tidning att han vill se religion och bön som en konstnärlig disciplin. Att religion är något som är utöver, varken bara i mitt innersta eller i det offentliga, vanliga livet, utan i ett alldeles särskilt tredje rum: det religiösa. Det där rummet där jag vet eller kan ana att Gud finns. Om religion är konst är kanske bön den yttersta konstnärliga aktiviteten skriver Wisti. Kanske är det så? Och om det är så måste ju bönen vara fri och äkta, inifrån kommande. Och den sker i ett sammanhang där min tro får relevans, där det jag tror på visar sig vara verklighet, i det där tredje rummet.

Bön kan inte vara påtvingat, många har svårt att få till det tycker de, de vet inte hur man ska göra, hur ska man börja…. Hur gör vi när vi ber? Hur gör du? Kan vi hjälpa varandra att bli bedjande människor?

Ibland får det vara sådär naivt som bönen ibland blir: hjälp mig med det här provet, gör så att hon älskar mig, låt mig klar uppkörningen eller vad det nu är vi begär att Gud ska fixa till i våra liv. Det är ok. Men bön kan ju vara så mycket mer tänker jag.

Är det en relation? Ja, om vår tro på Gud är som en relation behöver ju samtalet finnas med. För en relation utan dialog kommer att brista, det vet vi. Och i den dialogen säger Jesus oss att när vi inte riktigt vet hur vi ska börja eller alls formulera oss kan vi börja med ”Vår Fader, låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske”. Jag tänker att det där är en av de mest kraftfulla överlåtelserna som kan ske, låt din vilja ske, inte min. När vi ber den bönen får vi reflektera över vad den betyder för oss så att vi inte alltid hamnar i rabblandet.

Men när livet är motigt och bönelivet inte fungerar, vi orkar inte, vi kan inte koncentrera oss, vi vet inte vad vi vill säga Gud, då tänker jag att det kan få vara tillåtet med rabblandet. Då får vi läsa bönen för jag tror att om bönen ska bli en aktiv dialog med den som vill våra liv då behövs uthållighet och rutiner. Vi människor springer så snabbt hit och dit och vi behöver någon gång på dygnet stilla oss och be. Jag tror att det är hälsosamt att göra så. Då kan vi andas och be Vår fader fast att vi inte alla gånger känner att det landar i oss så gör vi det ändå eftersom djupt nere i oss vet vi att någon finns som vill våra liv.

Tron kan ibland kännas mycket svag och liten. Men bönens rutin tror jag att vi kan väcka den till liv igen. Liksom i en relation med en annan människa där något skett som gör att man inte är riktigt nära längre, där är det samtalet som måste till för att lösa upp det avstånd som bildats och föra dem nära igen.

Bönen är nog det allra finaste vi har, men vad är det egentligen? Låt oss inte snäva in det för mycket. Låt oss inte låsa fast bönen en gång för alla för risken är att den förlorar sin konstnärliga själ och kreativitet. Kan vi leva med att tro och religion är konst och att bönen är ett av de vackraste konstnärliga verktyg vi människor har? Jag tänker att det kan få vara så och det gör att det kommer luft och ande in i min tro och i min bön när jag får tänka så. Tack Kent Wisti för de tankarna!

Hur ser din bön ut? Hur vill du att din dialog med Gud ska vara? Fundera på det en stund och be sedan till den som vill att du lever.

 

Kommentera