Andra söndagen i Fastan

Text: Luk. 7:36-8:3

Jag tycker verkligen mycket om psalm 954. Den uttrycker en längtan utan krav. Gud begär visst saker av mig, men inte min kärlek, inte att jag alltid ska veta vad som är rätt, inte att jag ska leva ett liv utan tvivel. Ingen kan tvingas att älska, det behöver komma inifrån, inte utifrån. Det Gud begär är att jag försöker och kämpar för att vandra kärlekens och öppenhetens väg i mitt liv.

Jag får ändå, trots mina tvivel, fråga om jag får dela den tro på världen som är Guds. Jag får fråga efter förlåtelsen, även om jag inte vet hur jag ska tro.

Min djupaste längtan är att få tro att jag är Guds, uttrycker psalmen. Den längtan handlar om att få tro att jag inte är alldeles ensam i världen, att någon finns, som alltid ser mig.

Jag tänker att det är det som sker i den märkliga berättelsen om kvinnan som smörjer Jesus fötter. Det är främmande för de flesta av oss att förödmjuka sig så som hon gör. Hon gör det för hon lever med en stor synd, en skam som växer dag för dag. Jesus säger att hon får mycket förlåtet, hon har alltså mycket att be om förlåtelse för. Jag tänker att det nog mest handlar om skammen. Om hon är prostituerad som berättelsen antyder och traditionen tänker sig så får man ställa sig frågan i vilken mån det är hennes skuld eller om det är ett hårt, patriarkalt samhälle som gjort att hon hamnat i den situationen? Det vet vi inte. Men det vi kan veta är att om hon verkligen hamnat i prostitution är skammen stor. Hon räknas inte med, ses som utstött. Det är ju det märkliga i patriarkala samhällen, dubbelmoralen, att allt ”syndigt” skall förkastas men samtidigt skall män kunna utnyttja kvinnor som de vill. Hororna behöver finnas där, för männens skull.

Kvinnan med skammen, hon som inte ska synas, söker upp Jesus där han ligger till bords hos Simon. Hon gråter, hon söker förlåtelse för allt det som brustit i hennes liv, hon söker förbarmande hos den som hon tror kan ge den till henne.

Jesus ser henne, han vänder hennes livshistoria från att ha varit en person som inte kan bidra, som inte skall synas, som egentligen inte får finnas till i offentligheten till att bli en berättelse om en kvinna som visar stor kärlek. Hon blir föredömet och Simon som trodde att han redan var på det torra, hade allt förspänt, han blir den som får stå där med skam.

Berättelsen visar igen hur Jesus vänder upp och ner på det som förväntas. Hur den som finns i periferin dras in i centrum och den som tror sig vara centrum måste omvärdera sitt liv.

Kvinnan är förtvivlad, hon ger allt. Och så är det nog med den som kommer till tro, med den som kämpar med sin tro, som ju är temat på den andra söndagen i fastan, att den som tror ger lite mer. Försöker älska, lite mer, försöker se helheter i tillvaron.

I det samhälle Jesus verkar i finns en tydlig uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom”. Renhetslagarna är tydliga och är du oren får du inte vara med, har du syndat utesluts du och om du drabbats av sjukdom eller barnlöshet eller nåt annat av Guds ”straff” är du inte längre med i gemenskapen.

Hur ser det ut hos oss? Vilka är ”vi” och vilka är ”dom”? Och hur snabba är vi att dra alla de där över en kam? De är lika illa allihop. Alla ensamkommande pojkar från Afghanistan exempelvis, ni vet de där som tafsar på tjejer på badhusen. De är likadana allihop!

Jesus agerande får Simon att skämmas, hoppas jag. Vi vet inte det för det berättas inte mer om honom. Kanske ångrar han sig? Kanske förstår han att han betett sig omänskligt och inte särskilt kärleksfullt? Kanske blir han en lärjunge, lika energisk som kvinnan? Jag hoppas det. Jag vill tro att Jesus inte lämnar honom i sticket med skammen utan hjälper honom ur den.

Det tror jag Jesus vill göra med oss alla, så vilken börda, vilken skam bär du på? Kan du låta Jesus befria den från den? Jag hoppas det. Amen.

 

Kommentera