Tal vid 5 i 12 manifestationen 2015

Jag vill vara en hoppets idiot och jag tror att vi behöver fler hoppidioter i världen.

För visst kan det tyckas idiotiskt att tro på mer medmänsklighet i ett land där var femte person vill rösta på Sverigedemokraterna?

Hoppidioterna är de människor som vägrar ge sig, som vägrar ge upp hoppet om en rimligare värld. Det är de som lever enligt devisen: En annan värld är möjlig!

Hoppidioterna är de som inser att deras handlingar spelar roll. Att det de gör och säger i vardagen har betydelse. I diskussionerna med kompisarna, vid fikabordet med kollegorna och i aktiv handling genom att stå här just nu och visa vad man tycker eller i handgripligt engagemang för sina medmänniskor.

Det låter inte så bra att tala om idioter så låt oss kalla oss hoppagenter istället. Det är faktiskt mycket bättre för ordet agent kommer från latinets agere som betyder ”sätta i rörelse” eller ”handla”.

Och det är ju precis det det handlar om nu. Vi behöver sätta igång att handla, att sätta i rörelse den medmänsklighet som vi vill se i världen.

Mahatma Gandhi sade en gång: ”Be the change you want to see in the world”, var den förändring du vill se i världen.

Vi behöver alltså vara medmänsklighet. Vi behöver vara antirasistiska och antifascistiska. Vi behöver vara alla människors lika värde.

Att vara hoppagent innebär alltså en förändrad livshållning och inställning till världen och andra människor. Det handlar om min identitet. Vem vill jag vara?

Det finns en fin berättelse om ett julspel som skulle sättas upp på en skola en gång och det handlade om när Josef och Maria kom till Betlehem och inte hittade någonstans att bo. En av killarna som skulle spela värdshusvärd hade väldigt svårt för att lära sig sina repliker och han var nog en ganska annorlunda kille. Fröken och de andra skådespelarna undrade hur det skulle gå. Men killen var så glad över att han fått en roll och övade och övade. När det var dags för spelet och Josef och Maria knackade på värdshusvärdens dörr öppnade killen och han klarade sig riktigt bra faktiskt. Nej, det fanns ingen plats, nej, han kunde inte hjälpa dem, tyvärr. Så Maria och Josef gick vidare men killen stod kvar och såg på dem, man kunde se att han tänkte så det knakade, att tårarna nästan kom och så ropade han: Josef, stanna! Ta Maria med dig, ni kan ta mitt rum.

Det blev ett annorlunda julspel det året och berättelsen har något viktigt att säga oss. Det handlar om en kille som lämnar manus, som lämnar det trygga och det förutbestämda och vågar pröva ett annat sätt. Det handlar om att kärleken tar överhanden utan rimlighet och sunt förnuft. Var skulle han själv sova? Det tänkte han inte på just då, det var inte det som var viktigast.

Visst hade det varit bra om allt var planerat och på plats när flyktingarna kommer till oss. Men i utmaningarna föds också ofta kreativitet, nya relationer och glädje i att få finnas till för andra. Sverige befinner sig inte i katastrof. Katastrof är det för de människor som måste lämna och fly. För oss är det en utmaning, en stor utmaning förvisso, men ingen katastrof.

Jag tycker det är viktigt att försöka se sammanhang. Just nu pågår ett viktigt och avgörande klimatmöte i Paris. Det är dags för världens länder att ta ansvar för kommande generationer. Alla vi människor på den här planeten har rätt till ett gott liv, inte på bekostnad av andra levande varelser eller på Moder Jords bekostnad. Vi söker det goda livet med stort L som innebär att vi lever i samklang med Skapelsen och varandra. Då inser vi att vi är beroende av varandra, att vi hör ihop och i en sådan gemenskap har rasism och främlingsfientlighet ingen plats. Då ser vi att vi gemensamt delar ett klot, det enda, vad vi vet, som kan föda liv så som vi känner det.

Patrik Hagman, som är teolog från Åbo, ställer frågan: ”Hur gick det till när vi förlorade greppet om det som är absolut viktigast i livet? Hur är det möjligt att vår kultur kunde tappa bort kunskapen om hur vi ska leva, hur vi ska förhålla oss till varandra, hur vi ska hantera svåra situationer? Hur hamnade vi i en situation där vi inte riktigt kan sätta ord på det som gör livet värt att leva, och därmed får allt svårare att se att det faktiskt är det?”

Jag tror att vi människor är meningssökande varelser och att det är en god tid nu att söka mening, just nu när världen ser ut som den gör.

Medmänskligheten är den mening vi behöver nu, vi som enligt den norske trubaduren Ole Paus, ”har allt, men det är också allt vi har”.

Så mitt i adventsmörkret får medmänskligheten bli vårt ljus och vår värme. Vi behöver varandra, vi hör ihop. Oavsett nationalitet, kultur, religion, politisk hemvist, kön, sexuell läggning, ålder eller funktion är vi varandras verklighet. Det kan vara påfrestande och jobbigt men det är också källan till kreativitet och spännande möten.

För jag tror att det är i mötet med den som är annorlunda än jag som jag kan finna sanningen om livet och tillvaron. Det är i mötet det fantastiska sker, det är där det öppnas kaskader av nåd och förståelse.

Du är min verklighet och jag är din, det är ju alldeles fantastiskt underbart. Eller hur?

Kommentera