Första Advent 2014

På söndag firar vi gudstjänst i vårt fina kapell tillsammans med IM Kronoberg, därför nämns IM i texten. Gott nytt kyrkoår önskar jag er alla!

Texter: Sakarja 9:9-10, Rom 13:11-14, Matt. 21:1-9

Ett nådens år önskar jag er alla! Det är första advent! Gott nytt kyrkoår!

Han kommer ännu en gång i sin kyrka, Jesus, ridande på en åsna. Äntligen advent, med alla sina välbekanta dofter och smaker, ljus och stjärnor i fönstren. Äntligen ljus efter den mörka november! Ja, det finns mycket att glädjas över en dag som denna, Hosianna i höjden! Julen närmar sig, advent handlar om det som kommer, ja både om det som redan är men samtidigt det som kommer.

Jesus kommer på åsnan men vi väntar på julaftonsnatten då Jesus föds i stallet i Betlehem, den magiska natten då Gud tar gestalt i en människa, blir som oss, men ändå inte.

Advent betyder ju just ankomst och det handlar om det nådens år som Jesus kommer med, den tid av nåd och fred som vi inte själva tycks kunna skapa, det kommer nu. Det är inte fullbordat men det har påbörjats, Guds rike, freden, nåden.

Det finns en risk för oss att alla våra härliga jultraditioner skymmer allvaret i första advents budskap. Det är just ett fredsbudskap. Advent är enligt kristen tradition en fasta och jag tänker att den är en fasta i ordets rätta bemärkelse som ju handlar om förberedelse. Och ingen tid på året är väl så fullt av förberedelser som just adventstiden. Det ska bakas och städas, handlas klappar och allt vad det är. Och allt detta är nog gott och väl. Men risken finns som sagt att det skymmer budskapet. Fastan får vara förberedelse i det praktiska men kanske kunde det också vara en inre förberedelse inför det som ska komma, det som kommer på julnatten. Hur förbereder jag mig på att ta emot fredsfursten som ska komma? Hur bereder jag plats för fred där jag finns och verkar?

Kyrkoåret börjar idag med ett fredsbudskap. Motsatsen till fred är krig eller ofred, eller våld. Och nog kan vi se våldet i världen varje dag? Genom olika medier vet vi vad som pågår runt om i världen. Organisationer som IM och andra rapporterar om orättvisorna och våldets konsekvenser i vår värld. Våld är ju inte bara det självklara: hugg och slag, krig och våldtäkter. Våld kan också finnas i maktmissbruk, ojämlikhet, i vår ekonomiska verksamhet och i det dagliga umgänget med varandra.

Den underbara gammaltestamentliga läsningen från Sakarja idag är tydlig med vilken sorts messias det är judarna väntar på och som de kristna ser uppfyllt i Jesus från Nasaret. Det är en Kung av ett annat slag än det klassiska, en kung som rider på en åsna, inte en stridshäst, en kung som kommer i ringhet, inte i prakt. En kung som ska göra slut på krigens vapen, en kung som förkunna fred för folken. Notera att det står just folken, inte folket. Det är inte ett folk som ska härska över andra, det handlar om en fred mellan alla människor i hela världen. I evangeliet får vi veta att Jesus rider in i Jerusalem inte bara på en åsna men till och med på ett föl. Enklast möjliga transportmedel alltså. Det blir tydligt att denne Jesus ankomst bådar något annorlunda i mänsklighetens historia.

Paulus talar till oss i Romarbrevet idag och ber oss att vakna. Räddningen finns om vi kan se den. Räddningen finns om vi kan omvandla löftet om fredsfursten till att påverka våra liv. Och vi uppmanas att sluta ha så mycket omsorg om det jordiska. Risken finns att vi inte hör det himmelska då.

Nog finns det en risk att det radikala fredsbudskapet döljs av allt för mycket ”Jingle bells” och glöggpartyn. I grunden inget fel i det, om vi vet varför vi samlas och varför julfriden, julkänslan infinner sig, i bästa fall åtminstone.

Paulus talar om att det är nu det gäller. Det är nu, idag som vi är kallade att vara fredsmäklare, de som kommer med fred till andra. Det är nu som vi ska ikläda oss fredsbevarandet, inte sen, inte i framtiden, inte när vi har tid. IM och andra biståndsorganisationer visar ju att man inte kan vänta med att hjälpa, man kan inte vänta till ett bättre tillfälle att avhjälpa våldets strukturer i världen. Det måste hela tiden hända nu, just nu.

Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken, att vägen till helgelse i vår tid med nödvändighet går genom handling. Vi vet ju hur svårt det är at leva som vi lär men icke desto mindre är det just det vi är kallade till som människor. Fredens handlingar måste utföras av oss alla, i varje stund och just idag, inte sedan.

Hur landar då andventstidens längtan efter fred i dig just nu? Vad kan du se att du är kallad att göra för att utbreda freden just nu? Ett stöd till IM genom medlemskap och och ekonomiskt stöd är ett sätt som är utmärkt. Men vi behöver nog gå längre än så, vad gör jag? I mötet med mina medmänniskor, i allt det där som sker varje dag? Hur är jag då en fredens budbärare? Hur ser mitt fredsengagemang ut?

Ett nådens år. Kanske detta som ligger framför oss? Kanske redan nu? Vad hindrar oss? Ja, det finns hur många svar som helst på den frågan. Det är inte svårt att finna hinder i mitt eget liv och i världens liv. De finns där, hindren, och ibland känns de oöverstigliga. Men kan vi ändå våga, orka, hoppas? Vi måste hoppas, för utan hoppet dör vi som människor och som kyrka. Jesus kommer med hoppet om att en annan värld är möjlig. Om att fredens rike kan byggas bland oss konfliktälskande människor. Jesus tror att det är möjligt, Gud tror det eftersom Gud sänder sin son till oss med just ett fredsbudskap. Om Gud hoppas kan också vi hoppas! Och vi får låta hoppet bli tydligt genom det vi gör och det vi säger.

Frid och fred önskar jag er alla, i Jesu namn. Amen.

Kommentera