19:e ef. Tref, tankar.

Text: Ps. 73:23-26.

Texten från psaltaren andas en livsinställning som handlar om tillit och förtröstan. En ganska annorlunda inställning i vår tid. Texten är gammal och den ekar genom alla dem som genom historien funnit något att tro på, att lita på, att hoppas på. Jag tänker att tro inte handlar om att vända oss bort från livet, att söka oss till en slags andlig tillvaro där inget elände drabbar mig. Det finns en risk för troende människor att dra sig undan, i stillheten, i meditationen, till den plats där man tror att Gud är som mest närvarande eller är lättast att finna. Ibland tar det sig uttryck i en bortvändhet från världen. Den här världen är eländig och smutsig, jag söker mig till det rena och andliga istället.

Jag tänker att det inte blir ett rimligt liv av det förhållningssättet. Istället tänker jag att det är just här och just nu, mitt i vardagen, i allt som ska göras, i alla krav som ställs, när jag ska lägga mitt livspussel, som vi behöver finna Guds närvaro. Det är krävande att vara kristen mitt i livets kaos. Men inte desto mindre är det just där jag är kallad att leva det kristna livet. Mitt i. Den som skrivit raderna i psaltaren har landat i en tro mitt i livet. Även om kroppen och modet sviktar finns förtröstan där, den tro som kan bära också i kaoset, i kraven.

Jag tänker att det handlar om rötter. Författaren till dessa rader är fast förankrad i en tillit. ”Du håller mig vid handen”, inte som en nallebjörn, tänker jag, som ska skydda mot allt det livet för med sig men som en följeslagare i allt. En insikt att jag aldrig är ensam. Många gånger kan livet kännas just ensamt, det kan kännas som om vi ska bestiga Mount Everest varenda dag, kampen finns där hela tiden. Och i den är jag ändå inte ensam trots att det känns så.

Livet är kamp och tro utan kamp är inte kristen tro. Tro som inte vill kärleken mitt i allt, som inte vill kämpa för allas människovärde eller Skapelsens överlevnad kommer att dö. Det låter uppfodrande och hårt men när vi ser på Jesus som vårt exempel blir den bilden ändå tydlig. Kristen tro innebär en kallelse rakt in i den här världen, här och nu. Men jag är inte ensam. Jag behöver inte vara rädd.

Rötter som vårdas kan bära stora träd. Jag tänker mig att den här texten i psaltaren som andas så mycket förtröstan handlar just om rötter. Att veta att jag leds efter Guds vilja, att veta att Gud är min klippa för evigt, mitt fundament, min kraftkälla. De rötterna behöver jag vårda så att de kan bli än mer starka och kraftfulla. Hur vi vårdar våra rötter i den mylla som är Gud och Guds löften om att vandra med oss sker på olika sätt. För några handlar det om bönen, för andra om den smittande lovsången. För någon är det stillheten i en höstskog som ger kontakt med rötterna. Samtal med vänner om det som är viktigt och betyder något. Alla behöver vi hitta vårt sätt att vårda våra rötter.

Ibland säger vi om trygga personligheter att de är rotade, jordnära. Här finns en nyckel till förtröstan tror jag. Det är här, mitt i livet, i relationerna, i det som är det jordsliga livet vi kan söka tilliten till Gud. Det finns inget fel i andliga metoder som meditation och retreater, vi behöver det också. Men om vi lever vårt liv utanför det som är det jordsliga livet riskerar vi att få ett förakt för det som är själva livet, här och nu. De flesta av oss är inte kallade till att bli munkar eller nunnor eller eremiter. De flesta av oss är kallade att leva i den alldeles vanliga vardagen, i alldeles vanliga relationer, med alldeles vanligt arbete eller alldeles vanlig skola.

Att vara jordnära, rotad innebär väl att orka och vilja finnas mitt i livet, så som det nu ser ut.

För mig som kristen är rötterna det som håller mig i relation till Gud, med Gud. Rötterna påminner mig om att jag inte är ensam, att det finns en verklighet bortom allt detta vi kan se och ta på. Att det finns en andlig dimension av livet som befruktar och berikar mitt liv mitt i vardagen. Mellan dessa verkligheter finns bara en tunn slöja och jag får gå fram och tillbaka mellan dessa verkligheter. Men jag behöver stanna här, mitt i. Det är här jag får leva ut min kallelse. Det är här jag får betyda något för någon annan, det är här jag får bli påverkad av andra.

Men mina rötter till Gud är av ett annat slag, de kan inte förklaras, de bara är och jag får lita på att de finns, i tillit och i tro. Amen.

Kommentera