Enheten i Kristus, 14:e ef. Trefaldighet

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus är temat för veckan som ligger framför oss. Det är svårt att tala om enhet just nu, veckan efter valet i Sverige. Hur ska vi kunna nå dit? Är det ens möjligt eller blir det bara löjligt att ens försöka? Vi har en förmåga vi människor att söka oss till trygghet och till det vi känner igen och känner oss hemma i. När vi hamnar i situationer där vi inte förstår språket, normerna och umgängesformerna blir vi illa till mods och nervösa, ibland rädda. Jag tror att det är naturligt, vi är sådana. Men samtidigt tror jag att vi är kallade till att vara modiga. Jag tror att vi ibland måste tänja våra egna gränser för att riktigt leva. Annars tror jag att livet riskerar att bli torftigt och tråkigt.

Vad menar vi med enhet i Kristus egentligen? Om vi sluter oss samman, vi kristna, vi som tror lika, sätter vi inte då upp gränser för vår gemenskap? Det blir lätt så att de som finns innanför ser med misstänksamhet på de som finns utanför. Vi hamnar så lätt i ett vi och dom. Kyrkan har haft långa sådana perioder, då vi jagat kättare och oliktänkande. Alla ska in i samma fålla, det finns bara en sann tro, ett sätt att vara kristen på! Det där ska vi nog passa oss noga för.

Jesus talar i dagens evangelium om att v ska bli ett. Samma sak säger vi i våra vigselgudstjänster i kyrkan. Paret som gifter sig blir ett. Men de blir ju inte precis likadana för det. De är ju fortfarande två individer med drömmar och tankar som inte alltid stämmer överens med den andres. Men likafullt hör de ihop, de hör ihop för att de älskar varandra och för att de har bestämt sig för att älska varandra i nöd och lust, i goda tider och i svåra. Att älska är ingen lätt uppgift, det vet alla tror jag. Men det handlar också om att bestämma sig för det.

Jag tror inte att enheten i Kristus handlar om att vi ska bli likadana, exakt samma i tro och tanke. Men det handlar om en gemenskap, en enhet, som kan bestå trots att vi är olika. När det är som bäst består en församling av väldigt olika människor. Då blir det dynamik, då föds kreativitet, då händer det något! I sammanhang där alla är lika och vi räddhågset vakar över vår likhet skapas ingenting, bara tristess och stillastående.

När vi delar brödet i mässan tar vi del av Gud själv. Där skapas en enhet som inte kan brytas. Trots att vi är de vi är inbjuds vi till måltidens mysterium. Inte bara vissa, inte bara de som är som jag, inte bara de som passar in, nej, alla bjuds in. ”Kom, nu är allt tillrett” är en öppen inbjudan. Men det vi delar i måltiden gör oss till en enhet, en enhet som inte stänger ute, utan en enhet som bjuder in.

Så hur gör vi med söndagens valresultat? Hur hanterar vi ett Sverige som glidit isär? Hur skapar vi en trygghet för dem som känner sig åtsidosatta och rädda? Hur skapar vi enhet utan att för den skull kräva likhet? Dessa frågor måste nu bearbetas av oss alla. Vi kan inte överlämna de frågorna bara till våra folkvalda, vi behöver också vara med och visa hur vi vill ha det. Men för att kunna visa det behöver vi prata med varnadra. Nog kan det kännas som om det blåser snålt i både Sverige och Europa denna höst? Beror det på att samtalet dött ut och att bara debatt från olika skyttegravar får plats? Jag är rädd för det.

Som kristen är jag naturligt hoppfull. Eller hur? Jag behöver vara det i den här världen och jag är kallad att förmedla hopp. Vi har en Gud som säger: det är aldrig kört! Efter döden kommer liv, efter nederlaget kommer ny kraft, efter mörkret kommer ljuset! Att vara en hoppfullhetens agent kräver vårt mod. Jag tror att kristen tro fungerar som bäst då den lever i en pluralistisk värld. Där kan den ena oss i kampen för en rimligare värld, för allas lika värde. Då kan den bli en gemenskap som inte bygger väggar och murar utan istället välkomnar och släpper in. Men då måste också jag som enskild kristen våga möta det för mig okända. Inlåta mig i samtal med den jag inte tror mig ha något gemensamt med. Tänk om det då händer något alldeles fantastiskt! Tänk om jag då får nya synsätt, nya tankar, tänk om jag då både växer som människa och i min tro! Den chansen finns! Den är värd att ta på allvar.

Vi talar om enheten i Kristus, inte om kristen enhet. Det är två olika saker. Vi hör hemma i tron genom Jesus. Men vi måste inte vara lika. Vi får vara olika och mångfalden berikar oss som kyrka. Den kyrka som är enig om allt kan inte utvecklas, men den kyrka som tillåter och uppmuntrar mångfald utifrån vår grundläggande enhet i Kristus Jesus kan förändra världen. Det tror jag faktiskt på!

Vi som samlats här idag är ett, vi hör ihop, för att vi vill vara här och för att vi söker Gud. Vi hör ihop för att vi delar måltiden. Låt oss vara trygga i den förvissningen även om vi ser olika ut, tycker olika, ber på olika sätt, läser bibel eller inte på olika sätt osv. Vi behöver inte vara rädda för varandra. Vi behöver inte heller vara rädda för de som funnit en annan tro eller inte tror alls. Gud vill oss alla, i den förvissningen får vi vila då vi nu måste bygga en ny gemenskap i det här landet. Då vi nu behöver bygga enhet och riva murar. Amen.

Kommentera