Första söndagen i fastan

Mark. 1:12-13

Se vi går upp till Jerusalem. Vi går upp till prövningens stund, den stund som vi vet kommer att drabba Jesus vid ett flertal tillfällen i påskveckan. Vi går in i fastan, är det kanske också en prövningens stund? Eller en möjligheternas tid?

Jesus är ute i öknen och möter prövningens stund, han sätts på prov. Hans karaktär och hans vilja, hans mänsklighet prövas av det som vill förstöra och bryta ner.

Berättelsen i Markus är kort men vi vet att Jesus består proven, han väljer livets väg framför maktens och rikedomens. Prövningens stund liksom slipar Jesus, formar honom och gör honom redo för resten av sitt liv. Nog har många varit med om den typen av prövningens stund då allt ställs på ända, då beslut måste fattas, då allt sätts på sin spets? Många människor kan vittna om hur de ställts vid ett vägskäl i sina liv då de varit tvungna att välja, att göra upp med sådant som varit och slå in på en ny väg. Den typen av uppbrott och förvandling är ingen enkel sak, det är en prövning.

Ibland känns det tryggt att få vara i det som är bekant, enkelt, självklart. Jag tror att vi alla mår bra av att finnas i ett sådant tillstånd då och då. Men om det är berättelsen om hela vårt liv, om allt vi gör sker inom en bekvämlighetszon, i det som är säkert och aldrig svårt eller obehagligt, ja, då tror jag att vi riskerar att missa målet med våra liv, att förminska oss själva och att inte leva ut våra liv.

Fastan är en tid för rannsakan: Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg? Hur söker jag Kristuslikheten?

Prövningens stund måste inte innebära radikala förändringar i det yttre, det kan handla om radikala förändringar i mitt inre. I mitt sätt att tänka, i min relation till Gud och mina medmänniskor, i vad jag gör i min vardag, i mitt förhållningssätt till världen, de som finns runt mig och till mig själv.

Fastan finns i kyrkoåret som en årlig påminnelse och möjlighet för oss att på djupet reflektera över vilka vi är och vilka vi vill vara och på hur Guds kallelse till just oss ser ut.

Gud har kallat sin Son in i världen för att leva där. Ibland drar sig Jesus undan för att be och få vara i stillhet. Och han hade ju kunnat stanna där i stillheten och bönen, i närheten till Gud, där han kan känna sig buren och bekräftad. Men Jesus väljer inte det. Han använder dessa tillbakadragna stunder som en rastplats, en påfyllning för att göra det som han egentligen är kallad till. Han är kallad till att upprätta de förtryckta, att se dem som gråter, att hela de sjuka, att ge förlåtelse till dem som ber om det och att äta med dem som ingen vill se. Mitt i vardagen, mitt i det som är livet på gott och på ont lever Jesus sina dagar, de flesta av dem, ibland men bara ibland drar han sig undan.

Fastans tid är en både ock tid. En tid för att dra sig tillbaka i bön och i samtal med Gud och med oss själva. Men också en tid för att se världen som den ser ut, utan at vika undan blicken, en tid för kamp och för rättvisa. En tid för engagemang för det som inte är jag och mitt eget. En tid för andra, för Guds skapelse, för gemenskapens bästa.

Vi talar alltså inte om en tid på 40 dagar där vi siter med näsan i en bok eller med knäppta händer. Inte bara, det behöver handla om något mer än så. Både ock, tänker jag är viktigt att tänka i fastetiden.

Jesus yttersta prövning är när han hänger på korset och undrar om Gud övergivit honom. Han ropar ut sin rädsla och sin ensamhet mot himlen. Gud svarar, när Jesus dör brister förhänget i templet, blixtrar på himlen viner och åskan dånar. Guds svar är tydligt.

Inte heller vi är ensamma i prövningens stund. Ibland säger vi att ytterst är människan ensam. Oavsett hennes alla relationer så är hon ytterst ensam när krisen kommer. Den ensamheten kanske vi kan känna igen oss i. Men den är inte sann. Vi är aldrig ensamma, inte heller när det är som svårast. Gud är med. Gud vill vara med, Gud svarar.

Kanske är det så att vi behöver prövningens stund? Inte ständigt för så skulle vi inte orka leva. Men vi behöver prövningen, omprövningen. Det är inget fel på trygghet men när tryggheten kväver oss, förminskar oss och gör oss bekväma och ointresserade av det som inte är oss själva då förleder den. Då förlamar den. Prövning kan också förlama men då behöver vi påminna oss om att inte heller då är vi ensamma, det finns en väg ut ur prövningen. Kanske ser vägen alldeles annorlunda ut, kanske kommer vi inte att känna igen oss själva eller vårt liv efter den, kanske har den gett oss nya möjligheter att leva sant och mänskligt.

I fastan får vi möjlighet att gå in i prövningens stund, omprövningen, det är en chans och inget vi måste kämpa emot i rädsla för att förlora vår trygghet.

Jesus ser att när han lever i världen, delar brödet, umgås med de sargade ja då växer livet. Då skapas något nytt, då finns relationerna och kärleken. Hans liv är vårt exempel, vår strävan, värt att reflektera över i fastetid.

Amen.

Kommentera