3:e Advent, en betraktelse.

Text: Ps. 146:3-9

Psaltarpsalmen för tredje advent talar om den Gud vi tror på och på vårt förhållningssätt till honom. Det handlar, tror jag om att vända om till allt det goda Gud vill ge oss. Att vända oss till kärleken, till den son som kommer och blir oss given i julnatten. Det handlar om att ta emot och att sätta vårt hopp till Gud.

Och det är då det sker! Gud handlar alldeles utan oss, det tror jag verkligen, Gud är alltid större! Men Gud har skapat dig och mig för att samarbeta med Gud i arbetet för Guds rike. Det rike det talas om i psaltarpsalmen idag. Ett rike där de förtryckta får sin rätt, de svältande får bröd, de fångna får sin frihet, de blinda kan se. Ett rike där krökta ryggar kan rätas, där främlingar ges skydd och ingen behöver leva i utanförskap.

Det är när vi ser att vi har stöd och hopp i Gud. Då bryter gryningsljuset fram, då sker inbrytandet av Guds rike. Men vi behöver först ta emot för att sedan kunna ge vidare. Livet i Kristus handlar om att ta emot för att kunna ge, om att andas in för att kunna andas ut. Och jag tänker att adventstiden handlar mycket om den här gudomliga balansen. Gud ger oss och när vi tar emot, ja då är allting möjligt. Men jag kan inte ge utan att ha tagit emot, gör jag det slocknar snart min låga och det finns bara aska kvar. Alltså: först det ena, sedan det andra.

Jag tror att den gudomliga balansen är nödvändig för ett utgivande liv. I advent får jag fylla på av alla ljusen som tänds i viss övertygelse om att mörkret inte har makten och sista ordet och att ljuset har segrat en gång för alla, även om det är svårt att se ibland.

Alla de saker som psalmisten lyfter fram som verk av Gud i dagens text handlar ju om saker som vi får möjlighet och kraft att göra då vi ser att vi har vårt stöd och hopp i Gud. Det handlar om rättvisa och befrielse, gåvor som Gud ger oss att förvalta så att alla människor och hela Guds skapelse kan få del av dem och leva goda liv. Det är kallelsen i advent: att söka Gud först, så att vi kan vara de som lever ut Guds vilja i den här världen. Vi är delar av en ljusrörelse som kommer till andra med det ljus som Gud har tänt i oss. Vår tro, vår övertygelse om att Gud leder och bär ger oss möjlighet att komma med kärlekens budskap till de vi möter.

Advent är mörker och kyla, visst är det så. Men mitt i det kommer alla ljusen och ett ljus brinner i vårt inre, det tänds rent bildligt för oss då vi får ta emot dopljuset då vi döps. Det ljuset borde vi ju egentligen tända varje dag som en påminnelse om att Gud räknar med oss, i dopet ligger vår kallelse; för att den här världen ska ha liv och liv i överflöd som det står i Johannesevangeliet (10:10).

Överflödande liv kan bara levas i fred, rättvisa, respekt för andras egenart och med nyfiken kärlek till våra medmänniskor och till allt det vackra och förunderliga som Gud har skapat.

Psaltarpsalmen vill tala allvar: det går inte att bara lita till någon annan, jag står i kallelsen att vara ett ljus. Det står att vi inte ska lita på mäktiga män. Vi ska vara på vår vakt när det gäller makt. Makt för maktens skull, där det görs planer som inte är rättfärdiga och ser till allas bästa är inte det vi ska söka. Vi ska inte sätta vår lit till den typen av makt. Istället är det tydligt var vi ska sätta vår tillit: till herren, vår Gud.

I den tilliten får allt det vi gör ta sin utgångspunkt. Och det måste börja där, balansen är livsviktig, vi tar emot för att kunna ge. Men vi ska alltså också ge vidare, Guds nåd kan inte stanna hos oss, den är inte till bara för oss. Jesus markerar gång på gång mot den som tror sig funnit sanningen och inte vill dela den med någon annan. Hycklare! Kallar han dem som inte vill ge Guds kärlek vidare.

Advent är mörker och kyla och just då kommer världens frälsare till oss. Fast Guds rike finns ju redan här. Samtidigt som vi banar väg för Jesus ankomst finns han hos oss, här i kapellet, hos oss idag. Ljuset är tänt på jorden. Allting finns redan!

Vi får ibland komma tillbaka till det faktum att allting redan finns, vi har redan givits allting. Inte minst i bråda julförberedelsedagar får vi påminna oss själva om det. Gud finns mitt ibland oss, vi bär dopljuset inom oss, vi är kallade och Gud vandrar vid vår sida i vårt arbete för att utbreda Guds rike.

Amen.

Kommentera