Predikan 1:a Advent. Gudstjänst i S:t Sigfrids kapell och IM-basaren.

Texter: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9.

Ett nådens år! Ja nu börjar kyrkoåret, just idag på första advent, och i kyrkorna runt om i världen förkunnas ett nådens år. Man kan förstås fundera över vad detta innebär, detta nådens år, som förkunnas.

Jesus rider in i Jerusalem, så som han gjort alla första advent i kyrkans historia. Men det är inte bara en vacker och välbekant bild för enligt Sakarja är den man som rider in i ringhet på en åsna också den som ska förinta alla stridsvagnarna och alla krigets vapen. Det är en fredsfurste som kommer till oss idag! En fredsfurste på en åsna. Bilden blir nästan löjlig. En man på en åsna, en dryg meter över marken nästan med fötterna släpande i marken och med dessa väldiga anspråk: att göra slut på alla vapen, alla krig, alla konflikter! Wow! Det är inga små anspråk som görs i Sakarjatexten.

Och ändå: en konung, en fredsfurste. Men på ett helt annat sätt än man kunde förvänta sig, underifrån, i ödmjukhet kommer han till oss, denne Jesus, Guds son och världens frälsare. Inte från ovan, inte med dunder och med brak men stillsamt inridande. Kanske handlar det om att ge oss tid att kunna ta emot. Att ge oss tid att förbereda hans ankomst in i våra hjärtan. Och advent handlar ju om det, en förberedelsetid inför det mysterium vi firar under julnatten: att Gud kommer till oss i ett litet barn i en krubba i Betlehem. Advent är en fasta, fastan börjar idag. En tid för eftertanke och förberedelse: vad innebär det för mig att fredsfursten kommer, vad innebär det för världen? Kan vi se och förstå att han kommer? Vad får det för konsekvenser för mitt liv?

Det pågår minst 32 väpnade konflikter i världen just nu. De flesta är mycket märkliga och vi kan ha svårt att förstå hur de kan få fortgå, år efter år. Ett exempel är förstås konflikten i Palestina och Israel. Hela världen ser på hur människor på bägge sidor lider år efter år, konflikten verkar vara olösbar. Och just där i den heliga staden i Jerusalem rider Jesus, fredsfursten, in på en åsna. Spelar det någon roll? Det borde göra det, det behöver göra det. Men fred kan ju bara skapas om vi är många som hjälps åt, vi behöver en fredsrörelse i världen som vägrar acceptera att människor mördas, inte får sina mänskliga rättigheter respekterade och kränks på grund av religion, hudfärg, kultur eller något annat. Det behövs en sådan rörelse nu! IM är del av den rörelsen som behövs, som vägrar acceptera sakernas tillstånd. Svenska kyrkan är med i den rörelsen.

Fred är ett stort begrepp, det innefattar inte bara att lägga ned vapnen. Det betyder att leva i harmoni, i goda relationer, trots alla olikheter.

Jean Zaru, som är palestinska, kväkare och kyrkoledare säger så här om vad fred är:

”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld. Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten. Fred är Salam, välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner isg hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet. Fred är dynamisk och positiv handling. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser. Fred är den sköra harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka. Frågan om ickevåld får sin tolkning i den stora fredens sammanhang. Ickevåld handlar därför inte endast om att avstå från att bruka yttre våld – stort nog! – utan om en helgjuten livshållning med fokus på öppna relationer, som inte bara avstår från att utnyttja och förtrycka utan är frigörande och kreativa, relationer med allt och alla.”

Citatet hämtat från K.G Hammar ”Fred är vägen till fred.”

Är du med i rörelsen för en rimligare värld? Kan advent för oss i år få bli fredens högtid?

Guds rike, fredsriket som Jesus så ofta talar om i nya testamentet handlar ju om just detta: att söka leva ett liv i harmoni och respekt inför varandras egenart. Jag förundras ibland över hur svårt det här verkar vara. Vi lever i ett samhälle där vi retar oss på varandras egenart istället för att uppskatta den i sin mångfald. Vad är problemet? Vi befinner oss på en skola som lever integration och respekt varje dag. Här samlas människor från världens alla hörn, av olika kulturer, olika religioner och olika idéer om hur livet ska levas. Det går ganska bra faktiskt! Men det kräver en medvetenhet och ett arbete med attityder och förutfattade meningar. Om vårt Sverige skall hålla samman behövs detta arbete utföras och vi behöver mötas ansikte mot ansikte.

När främlingsfientliga partier nu sticker upp sitt fula tryna i alla europeiska länder inklusive Sverige behöver vi som kristna stå emot. Fredsfursten kommer ju till oss med ett budskap om ett annat sätt att leva, en inkluderande, välkomnande sätt att leva. Där vi får och kan vara olika utan att gemenskapen skadas. Fred byggs inte bara vid förhandlingsborden i Genevé eller i New York, den byggs när vi möter varandra i uppriktig nyfikenhet, ödmjukhet, omsorg och respekt. Bara då kan verklig fred byggas, bara så kan Guds rike bryta in i världen och fredsriket bli en realitet. Vi behöver inte se på första adventsbudskapet bara som en utopi, ett mål långt i framtiden. Vi kan våga se på det som en möjlig realitet i vår tid. Fred är möjlig, våga tro det!

Men för att nå fred med oss själva, med våra medmänniskor och med hela Guds skapelse behöver vi göra upp med våra rädslor. Jag tänker att konflikter ofta har sin rot i rädslor. Det handlar om rädsla för vad mötet med det främmande och annorlunda kommer att göra med mig. Måste jag förändras? Kan jag inte längre bara vara såsom jag alltid varit. Det handlar också om rädslor för hur vårt samhälle förändras i mötet med det som är nytt och främmande. Ska vi nu ha minareter i varje gathörn? För att möta våra rädslor behövs dels kunskap men framförallt också mänskliga möten.

Visst kan det kännas tryggt att allting är som det alltid har varit. Men vi bör noga betänka att ingenting är som det alltid har varit. Förändringar är ständigt närvarande och det handlar snarare om att förhålla sig till förändringarna än att i alla lägen motarbeta dem. Och nog finns det förändringar vi inte vill se. De som motarbetar freden och det rike Gud vill att vi ska leva i.

Om vi ska leva i gemenskap i vårt samhälle här i Sverige, i Växjö behövs verkligen ett nådens år bryta in i våra liv.

Adventstid är möjligheternas tid! Allt kan hända! För vi väntar ju på Gud själv som gör sig synlig för oss i det lilla barnet som kommer till oss i julnatten. I väntan på det stora som ska ske finns möjligheterna, kreativiteten att leva ut freden så att vi kan bereda plats för Gud då han kommer till oss som en människa av kött och blod.

Advent får vara den fasta, den tidsperiod på tre veckor då vi aktivt får resonera med oss själva och varandra om hur Guds fred kan vara möjlig i våra liv här och nu.

Den möjliga vägen är väl Jesus väg? Att fred är vägen till fred? Jesus kommer inte med makt, inga vapen, ingen yttre prakt, han kommer ridande på en åsna. Enklare kan det knappast bli. Han kommer i det nära mötet, ansikte mot ansikte, i ett samtal. Där föds freden. Fred kan inte beordras fram, kan inte med vapenmakt tvingas fram. Inte om vi menar verklig fred där vi lever sida vid sida trots alla våra olikheter. Fred föds ur fred. (KG Hammar)

I advent kommer alla ljusen, vi får tända dem som en protest mot det mörker som präglar alla krig och väpnade konflikter i världen. Ljuständning är motståndsrörelse, en vägran att acceptera att krig måste finnas.

Advent är här, ljuset kommer, fredsfursten möter oss. Gud, låt det betyda något i den här världens liv. Amen.

En reaktion på “Predikan 1:a Advent. Gudstjänst i S:t Sigfrids kapell och IM-basaren.

Kommentera