Betraktelse vid mässa i S:t Sigfrids kapell, första advent. Fred.

Text: Sakarja 9:9-10

Äntligen advent! Ljus och stjärnor i fönstren, pepparkakor och glögg. Härligt! Se din konung kommer till dig säger Sakarja. En kung som redan getts segern, redan har vunnit sägs det. Men, i ringhet kommer han, ridande på en åsna.

Ja, det är något märkvärdigt med denne Messisas som kommer, Jesus Kristus, som på första advent rider in i kyrkorna och våra medvetanden på ett annat sätt än en segerrik kung. Jo, det blir en parad av det hela, folk lägger sina mantlar, de skär av palmblad och lägger på marken fram för honom. Men det är inte som när en kung kommer hem till sitt land efter en seger mot fienden på slagfärtet, då någon planerat och fixat och rullat ut röda mattan och ställt till med en stor baluns. I Jesus fall sker det lite ”random”, det bara blir. Folk ser honom och inser att han är Messias och de fixar så gott de kan en gata fram för honom med mantlar och palmblad. Vi minns berättelsen från Matteusevangeliet.

Det är på ett annat sätt med Jesus än med allt annat i vår värld, han är något vi inte kan förutse och inte planera. Han vänder upp och ner på saker och ting. Vill ett annat liv för oss alla än det vi lever i dag från dag.

Sakarja är tydlig: trots att Jesus kommer i ringhet ska han och det han är, säger och gör förinta alla krigets vapen och förkunna fred för folken. Han kommer med fred! Men han kan inte nå freden med våld och vapen. Gud vill i Jesus visa på ett annat sätt. Ett sätt som kommer att segra. Genom fred till fred! Det är Guds metod! (KG Hammar)

Men inte har det blivit någon fred inte. Nej, inte än. Men Jesus vägrar överge sin modell. Han lever med de fattiga, umgås med de som anses vara syndare och stötts ut. Han har inget eget hem, han vandrar från hus till hus. Han lever sin lära. I Mötet med människor lever han det budskap som han kommer till världen för at förkunna: Ett fredens rike, ett annat sätt att leva, en ny möjlighet för mänskligheten.

Och nej, vi är inte där än. Freden har ännu inte skapat fred överallt. Ska vi då överge Jesus-modellen? Finns det någon bättre. Vi vet ju att våld inte verkar kunna skapa fred heller. Vi vet ju att egoism och att skapa ett vi och ett dom, inte föder gemenskap och kärlek. Så kanske är jesus-metoden ändå den vi ska sträva efter. Jag tror det. Gud tror det, det är det som förkunnas i Jesus intåg i Jerusalem: Här kommer en kung som är på ett annat sätt. Ett annorlunda sätt, ett sätt som världen inte tidigare sett. Och Jesus har fått efterföljare i sin idé om att fred föder fred. Mahatma Gandhi är en, Martin Luther King en annan och det finns förstås fler.

Första advent, kyrkans nyår, handlar om möjligheten för ett nådens år att bryta in i världens liv, i våra liv. Ett nådens år, ett år då freden breder ut sig, då förlåtelsen får plats och egoismen får dra sig undan. Det är vi kristna satta att förkunna, som kyrka kommer vi in absurdum att hävda att ett annat sätt att leva är möjligt, kärleken är störst och kommer att segra. Vi vägrar sluta tro det! Det är naivt och galet, javisst. Kristen tro är inte logisk och rationell. Kristen tro är radikal i sin tro på rättvisa, kärlek och fred. Fred i mitt liv, i mitt möte med andra medmänniskor och i min relation till hela Guds skapelse. Det är första advents budskap till oss. Vågar vi tro det? Vågar vi vandra kärlekens naiva och galna väg?

Vad ska vi annars göra?

Amen.

Kommentera