Betraktelse vid första adventssamling på S:t Sigfrids folkhögskola 2013.

Sakarja 9: 9b-10a.

I kristen tradition handlar advent om att förbereda sig för julen. Jul firar många av oss på olika sätt, oberoende om vi är kristna eller inte förhåller vi oss till julen på olika sätt. En del av oss är trötta på den, på all köphets och allt som måste vara på ett visst sätt för att det alltid har varit det.

Oavsett vad vi anser om julen finns det i den tidlösa budskap om hur vi människor lever tillsammans, man behöver inte vara troende för att se det och förhålla sig till det.

Julen innebär att något nytt kan hända, kan bryta sig in i världen, i vårt sätt att vara och i våra vanor. I den text jag läste nyss får vi julens tydliga fredsbudskap. Den texten läses i alla kyrkor i hela världen på söndag, på första advent. Jag tänker att den talar om hur freden är möjlig också i den här världen som vi lever i idag trots att texten skrevs för 2500 år sedan. Människors längtan efter fred har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas.

Att det ska vara så svårt med fred! Tänk att vi människor inte verkar kunna låta bli att ha ihjäl varandra på grund av ekonomi, land, religion, kultur, vatten, resurser eller vad det nu är. Och vi behöver väl inte gå längre än till oss själva och fundera över hur fred kan vara möjligt.

Den person som i kristendomen kommer med det tydliga budskapet om fred är Jesus. Det är den personen som kommer till världen enligt kristen jultradition och det firas på julafton eller juldagen. Och han kommer på ett särskilt sätt: ridande på en åsna. Ni kan se bilden framför er, en man som rider på en åsna ser egentligen ganska komiskt ut. Och han kommer för att skipa fred. Krigets vapen ska förintas står det i texten. Men hur ska det ske genom en snubbe som kommer ridande på en åsna? Det är inte lätt att förstå. Men jag tror inte att fred kan skapas genom att använda våld och vapen, det tror väl egentligen ingen. Inte om vi med fred menar att människor lever i verklig fred med varandra. Kanske kan fred bara komma genom att vi möter varandra i uppriktighet, i ödmjukhet inför den jag möter? Jag tror det. Jesus verkar ha trott det.

Alla våra världsreligioner har fred som tema i sina heliga skrifter, det finns med överallt. Och ändå verkar det vara så svårt. Vad beror det på?

Kanske kan advent användas, oavsett vad du tror på eller inte tror på, till att fundera över freden. Just nu pågår 32 väpnade konflikter i världen, det är illa. Och krigen måste stoppas! Men fred är ju så mycket mer än bara att stoppa krig. Det handlar om goda relationer, om att kunna hålla samman trots alla våra olikheter. Att tillsammans värna om de mänskliga rättigheterna i ett land som Sverige med så olika människor är inte lätt. Men vi behöver göra det.

Advent är en möjlighet till fred. I en tid på året när mörkret sluter sig kring oss och vi tänder ljus och kryper upp i soffan med en kopp te. Kanske kunde de stunderna få bli stunder då vi funderar över freden i våra egna liv och i umgänget med andra. Att tala om fred är första steget till verklig fred. Att tända ljus kan vara en aktiv handling, en protest mot all ofred som råder, ett tecken på att en annan värld är möjlig, där vi lever tillsammans i fred trots att vi är olika, ser olika ut och tror på olika saker. Fred kommer inte av sig självt, det krävs av oss att vi visar att vi vill freden, bara då, i ett samtal, ömsesidigt och ödmjukt, kan freden breda ut sig.

Jag önskar er alla en fredens advent!

Kommentera