Söndagen före Domsöndagen

Text: Lukas 12:35-40

Söndagen före domsöndagen handlar om vaksamhet och väntan. Det låter allvarligt med Domsöndag och jag tror att det är det. Jag tänker att vi människor och vi som kyrka ofta väjer för det som är svårt, väjer för det som utmanar oss och ställer krav på oss. Men kristendom är inte kravlös. Guds kärlek och nåd är kravlös, tack gode Gud för det! Men kristendom är inte kravlös. Att vara kristen innebär ju att se det onda som sker i vår värld, men inte ett seende bara som ett konstaterande utan som uppmaning till aktiv handling.

Det finns ibland ett drag av mysighet över kristen tro, det är att samlas och tända ljus, glädja sig över förlåtelsen och dela måltid. Och ibland stannar det där, som en ”feel-good” religion, mysigt och härligt. Men kristendom är väl snarare en ”feel-bad” religion? Alltså att vi som kallar oss kristna kallas till att se och på djupet förstå orättvisorna i vår värld. Se när människovärdet kränks. Se när Moder jord far illa på grund av våra härjningar.

Men jag tror också känslan av missmod och sorg som kan drabba oss när vi ser världen såsom den verkligen är kan vändas. I mötet med det onda, det som är eländigt kan något fantastiskt hända. Kärleken kan spira där. När jag vågar möta min medmänniska, när jag går in i kampen för rättvisa och fred händer något med mig. Det är gåva, evangelium, mitt i allt det som känns svårt och mörkt.

I Lukasevangeliet i dag talas om att vara beredd, att vara vaken inför mötet med Gud. Och jag tror att det handlar om just detta: att aktivt se och att aktivt handla, här i världen. Att ställa sig i guds tjänst är varken enkelt eller bekvämt. Men det är vår kallelse som kristna. Och det är evangelium, ett gott budskap, att vi alla är kallade in i den här världen för att vara guds hjälpare. Oavsett vilka kvalitéer eller gåvor vi tror oss ha eller inte ha. Oavsett hur vår tro ser ut just nu, så är vi alla kallade. Gud räknar med oss, varje dag. Och då handlar det väl om att varje dag ställa in sitt liv på nytt, kalibrera kompassen, söka Gud. Och när vi gör det kan vi gå in i guds arbete här på jorden.

Att vara vaksam i väntan på att Gud kommer till oss är just detta att vara beredd till kärlekens handlingar till vem eller vad det än må vara. Att vara beredd att se och att handla är at vara vaksam i väntan.

Jag kan inte meritera mig för Guds kärlek och nåd, den är gratis, den ges till mig varje ny dag. Men den insikten att Gud vill mig och vandrar med mig behöver i mig väcka en vilja att utföra guds kärlekshandlingar, det ena leder till det andra, det är trons frukter.

Inför domsöndagen behöver vi se allvaret i kallelsen. Jag tror inte vi ska omformulera eller förminska allvaret i vår kallelse. Vi behöver nyktert se det och svara an på det. Men eftersom förlåtelsen och nåden är gratis blir det inte moralism och anklagelser. Det blir möjligheter och jag tror vi behöver hjälpa varandra att se möjligheterna i våra liv. Vi behöver tala med varandra om våra utmaningar som människor i den här världen. Och om kyrkan är gemenskap så är det just i den gemenskapen det samtalet behöver ta plats. Låt oss skapa självhjälpsgrupper där vi identifierar och svarar an på den kallelse Gud gett oss. För kristendomen är inte kravlös, den vill något med oss. Guds förlåtelse och kärlek är kravlös.

 

2 reaktion på “Söndagen före Domsöndagen

  1. I min gudsbild finns inget som är kört. Och jag tror verkligen att Gud möter oss. Sedan finns det förstås ett moment där vi också måste våga ta emot. Bli drabbade, tillåta oss att bli förändrade. Det finns förstås ett individuellt val, det behöver jag göra. Jag behöver ta ställning. Jag tror inte att någon egentligen vill leva egoistiskt, jag tror vi är skapade till empati och gemenskap. För mig är det inte tomma floskler, jag tror att det är Guds vilja.

Kommentera