Julotta i Högsby kyrka 2018.

 

Det fick bli som det blev när det inte blev som det skulle. Gud föds i ett stall och läggs i en krubba, den som djuren äter ur. För det fanns ingen annan plats.

Eller är det just så det skulle vara? Är det just i detta vi anar heligheten, närheten, den stora kärleken? Just för att det blev så mänskligt, rakt in i det liv som sällan är perfekt. Rakt in där i mänsklig brist och vardagliga bekymmer kommer Guds son oss till mötes. I ett litet barns ögon, född av en för ung mor i ett kyligt och smutsigt stall. Våra krubbor där hemma ger ofta en romantisk bild av det där lilla stallet. I alla fall är den som står hemma hos mig mysig, ren och ombonad. Så var det ju troligen inte.

Det är ett barn som ligger på ett jordgolv, som fryser om vi inte bryter in. Maria är där, modern, fadern Josef är där. Den lilla familjen, utlämnad till andras välvilja. Som så många mödrar och fäder i världen som kommer med sina barn på ryggen, på flykt från våld och ondska. Också de fryser om vi inte griper in.

Är det så Gud planerat det hela? Att beveka våra hjärtan så att vi inte kan annat än att göra det kärleken kräver? Ingen människa vid sina sinnen lämnar ett barn att frysa. Och ändå är det så lätt för oss att byta kanal på teven när de där jobbiga bilderna från Jemen eller Syrien dyker upp. Vad är det som förhärdar våra hjärtan så?

Jag tror att Gud gör sig sårbar för att vi ska kunna ta budskapet till oss. Gud väljer en desperat väg till våra hjärtan. Gud vet inte hur det ska sluta. Men här sitter vi, 2000 år senare och lyssnar till budskapet om hur Gud blev människa. Denne lille, som med familjen får fly över bergen, bort från våld och ondska, som växer upp och dör en slavs död. Denne lille, blir början på något nytt.

Profeterna vet vem de väntar på. Det är en kung av ett nytt slag: en fredsfurste, en som bryter sönder krigets vapen, som tar bort människornas ok från deras axlar. Tänk om vi redan vore där! Men världen ser inte ut som Gud önskar. Världen är en hård och mörk plats, en plats där man måste vara på sin vakt, en värld där vi konkurrerar om livsutrymme på andras bekostnad.

Gud vill något annat: fredsfursten kommer med budskapet om att släppa på misstänksamheten. Med budskapet om att det finns andra sätt att leva på där alla får plats och där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Ingenting måste vara som det är. Vi människor väljer själva hur vi vill att världen ska se ut och alla vill vi ha fred och rättvisa. Hur svårt ska det vara?

Julnattens födelse är början på något nytt och detta måste börja om varje år, varje juldagsmorgon får vi stava på möjligheten igen: fred är möjlig. Schalom, Salam, Fred, orden ekar genom hela världen denna dag. Orkar vi fortfarande hoppas?

Ja! Vi hoppas! För vad är alternativet? Det finns inte!

Efter allt det som vi vill göra under julen: mys och mat, ljus och gemenskap, klappar och glädje kommer juldagen. Kanske är vi lite dästa efter julbordets fröjder? Trötta, det är ännu tidigt. Men finns det också något mer?

En längtan efter ett rimligare liv? En längtan efter förändring och pånyttfödelse? Jag tror att det finns en sådan känsla hos en större och större andel av jordens befolkning. Vi inser att vi behöver något annat. Det sätt världen levt på verkar ha nått vägs ände. Klimatet hotar förändras så att färre och färre kan leva goda liv. Konflikterna ökar och retoriken hårdnar. Vi ser det här hemma och vi läser om det, att det sker överallt. Att komma överens blir svårare och vi riktar vår känsla av missnöjdhet mot andra, de som inte är som vi, de som inte tycker som vi. Så skapar vi en värld av ett vi och ett dem. Fast att vi egentligen vet att vi alla hör ihop, att vi alla är beroende av varandra, att ingen av oss klarar sig på egen hand.

Hur vänder vi trenden? Kan vi tillåta oss att drabbas av julens mysterium? Kan kärleken till det lilla barnet, när vi möter dess blick, rädda oss? Jag tror det. Att vara kristen innebär inte så mycket att hålla ett antal trossatser för sanna. Snarare handlar det om att våga göra sig nåbar. Nåbar för Guds tilltal och kallelse. Att ha modet att svara på det Gud kallar mig att vara och göra är människans viktigaste egenskap och den är svår att tillägna sig.

Det finns så mycket att vara rädd för. Därför återkommer Jesus gång på gång i evangelierna till just detta: ”Var inte rädd!” Åh, hur jag önskar att jag vågade ta hans ord på allvar. Släppa min rädsla och osäkerhet. Göra mig av med min misstänksamhet inför andra. Tänk om man bara kunde våga leva öppet och sårbart! För det är priset vi får betala om vi lever öppna för Guds kärlek: vi kommer att bli sårade, bedragna och ledsna. Det ingår. Men så mycket annat vi har att vinna: äkta möten, förändring, upprättelse och fred! Så vackert det vore om vi tillsammans kunde skapa fred mellan oss. Och då menar jag mellan alla människor och hela Skapelsen.

Guds rike, som Jesus kommer för att berätta om, handlar ju om det: att kunna leva sida vid sida. Inte så att våra skillnader suddas ut, vi är alla unika individer men på ett sådant sätt att vi kan se hur olikheterna berikar och skapar en vacker mosaik av liv!

Kanske låter det naivt och barnsligt? Ja, kanske det. Och kanske är det därför Jesus säger oss att bli som barn. Barn är sårbara, har nära till känslorna, men barn är också de starkaste varelserna på denna jord! Ingen vuxen verkar tro på allvar att de kan förändra hela världen. Men det kan ett barn tro.

Gud kommer denna natt till oss som ett barn. Ännu en gång får vi möta barnet i krubban. Ännu ett år får vi fira jul: undret som sker: Gud blir människa: sårbar som en bebis, liggande på ett jordgolv, ett barn som fryser om vi inte bryter in.

Bryter vi in detta år? Ett nytt år, en ny möjlighet ligger framför oss, ett år då vi kan, om vi vill, måla den nya skapelsens vackra mosaik. Bryr du dig om världen? Så klart!

Gud, hjälp oss denna jul att finna svaret på vår längtan efter ett rimligare liv för världen. Hjälp oss släppa vår rädsla så att vårt mod kan frigöras att göra det som världen längtar efter. Gud, vi söker denna jul något annat, ett nytt engagemang för världen och de som är nära. Ingjut med din helige Ande det nya livet i oss så att världen kan leva.

Amen.

 

Tredje söndagen i advent 2018.

”Bana väg för Herren”.

Psalmer: Ing: 103, Gradual: 826  , Offertorie: 893 , Slut: 111 .

Text: Matt. 11:12-19

Himmelriket tränger fram säger Jesus. Sedan Johannes dagar har det börjat, Johannes bereder väg för Herren, Jesus, vår vän som vandrar tillsammans med oss på jorden. Att bana väg för Herren är Johannes uppdrag, han är den som bereder folket för det som ska komma.

Men vi människor har svårt att fatta, så var det då, så är det nu. På ett eller annat sätt gör vi vad vi kan för att slippa dras med i det som sker runt om kring oss, vi har nog med vårt eget. Jesus berättar om barnen som spelar för att få med människor i en förändring, de spelar hoppets och glädjens sånger och de spelar sorgesånger men de andra verkar gå oberörda förbi.

Bäst att titta ner i marken när jag möter de där klimatdemonstranterna utanför kommunhusen i snart alla kommuner i landet, om jag inte engagerar mig slipper jag ta ställning och kan leva mitt liv i lugn och ro.

Greta Thunberg är ett av de där barnen som sjunger på torget, det var hon som började men i det här fallet har det faktiskt skapats en global rörelse som ser att något måste göras. Men kritiken finns där, som vanligt: Borde hon inte gå i skolan? Vad vet hon egentligen? Har inte klimatet alltid förändrats? Ska verkligen vi i de rika länderna ta hand om de fattiga som tvingas fly klimatförändringarna? Kan inte nån annan? Vi har inte råd, orkar inte. Vi kan faktiskt inte förändra hela vårt sätt att leva! Det går bara inte.

Men Greta fortsätter att sjunga på torget, just nu i Katowice. Och faktum är att fler och fler verkar lyssna.

Att rikta in sig på personlig kritik är också ett väl använt knep för att slippa bry sig. Har inte den där personen som pratar så mycket om klimatet en man som kör en dieselbil? Jaha, då kan vi inte lita på henne mer. Precis som när Johannes och Jesus kom och folk brydde sig om vad de åt eller inte åt istället för att fundera över vad det var de faktiskt sade.

Vi människor har många och uppfinningsrika försvarsmekanismer för att slippa ta ansvar, vara de människor vi kunde vara och lyssna till Jesus kallelse till oss.

När Adventssöndagarna i advent försöker förbereda oss på vad som ska komma handlar det mycket om att få oss att se på oss själva och göra upp med det som inte håller längre. Advent är ju en fastetid och en fasta används för förberedelse, fördjupning och lyssnande.

Visst ska det bakas och slås in klappar, men mellan allt det där vi tror att vi måste göra finns möjlighet att fundera över hur vi vill ha det, tillsammans här i världen.

Himmelriket som ska komma och som Johannes bereder väg för handlar, tänker jag, primärt om ett mindset, ett sätt att tänka om livet, vår tid på jorden och hur vi lever det tillsammans. För ingen av oss lever ju helt solitärt, allt vi gör och allt vi behöver påverkar andra och vi är beroende av andra, av Guds Skapelse och allt vad den rymmer. Tänk om vi alla kunde vara givmilda, kärleksfulla människor som inte alltid söker det bästa för sig själv utan för gemenskapen? Visst vore det underbart?

Hela adventstiden och julen handlar om ett annat sätt att leva. Det är fredsbudskapet som står i centrum. Profeterna i gamla testamentet och inte minst Jesaja talar om en fredsfurste som ska komma.

Hur tar vi emot budskapet om att vi är kallade till ett annat sätt att leva? Hur bereder vi väg för Messias som ska komma och för den fred Gud vill ska råda i hela världen. Vad blir min uppgift?

Att skala av för att kunna lyssna ordentligt är en fastas idé. Vad behöver jag denna adventstid skala bort för att mitt hjärta ska vara redo att höra vad fredsfursten vill säga mig?

Greta sjunger sina sånger på torgen och fler och fler lyssnar. Hör du sången? Maria, en annan femtonårig flicka, sjunger sånger för sitt ofödda barn i adventstid, hör du den, sången?

Gud, hjälp oss stämma in i sången till din ära, den sång som handlar om fred och frihet och en framtid full av sång! Amen.