Första advent 2018

”Ett nådens år”

Psalmer: 103, 423, 105, 104.

Texter: Sakarja 9:9-10, Matteus 21:1-9.

 Nu börjar vårt nya kyrkoår! Gott nytt år! Och det är inte vilket år som helst minsann, ett nådens år är det!

Jo, jag vet, det har varit på samma sätt i snart 2000 år nu, vi har på första advent sagt att nu vänder det! Nu händer det! Nu är det dags!

Vi talar om hur detta nådens år nu verkligen ska bli verklighet, att det är dags att ta utmaningarna på allvar och att verkligen följa Jesus i hans radikala levnadssätt och budskap.

Och, ja, vi behöver säga det igen: nu har vi möjligheten att än en gång försöka oss på den svåra konsten att på riktigt förändra den här världen.

Jag tittade på DN:s klimatkväll i måndags då Björn Wiman citerade Torgny Segerstedt i Göteborgs handels och sjöfarts tidning som under mellankrigstiden var en av dem som oförtrutet kritiserade Hitler och det rike han försökte bygga i Tyskland. Segerstedt sade bland annat: ”Här skall tjatas! Ja, just tjatas!” Det skrev han 1933 när han insåg åt vilket håll det lutade och han fortsatte med: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.

Så vi börjar vårt kyrkoår med att upprepa: Nu är tiden att ställa om till ett fredens rike. Det går att förändra världen. Ingen säger att det är lätt, men det går.

Vår tid präglas av klimatkris, konflikter, räddhågsenhet och skyttegravarna grävs djupare och djupare i det populistiska träsk vi befinner oss i. Det är en dyster tid.

Och just i denna dystra tid kommer advent till oss igen. Så otroligt skönt att få tända ljus, sätta upp stjärnor i fönstren och plocka fram krubban där hemma. Detta är en ritual men det är inte en tom ritual. Åtminstone kan vi fylla denna ritual med en nerv som är viktig. Vi tänder ljus för att lysa upp mörkret. Hur blir jag en ljuständare i världen, vad är mitt uppdrag, min kallelse?

När Sakarja, 500 år före det att Jesus kom till världen, skriver om sin dröm handlar det om fred. Krigets vapen ska förintas och fredsfursten kommer till oss ridande på en åsna. En ny tid ska randas tänker Sakarja. Och när Matteus sedan skriver om det som sker väljer Jesus att göra just så som Sakarja drömde om, han kommer inridande i Jerusalem på en åsna.

Han kommer för att berätta om ett annat sätt att leva. Om en värld fri från fattigdom och utanförskap, precis de ledorden som IM valt för sitt arbete. Att koppla vår dag med IM till just första advent är ju alldeles självklart. IM arbetar för en annan slags värld. Liksom Jesus.

Och Jesus är radikal. Hans sätt att leva och tala ställer allt på ända.

I den värld vi lever i har vi vant oss vid att vi måste konkurrera om allt. I en värld av begränsade resurser måste vi kämpa, ofta på andras bekostnad för att få det vi anser oss ha rätt till, det är den starkes lag. Vi ska lyckas, klara det, vara framgångsrika och lyckliga på våra resor till varma stränder. Våra kök ska var moderna och mysiga och vi konsumerar som om det inte fanns en morgondag. Julhandeln lär slå rekord även detta år och det verkar inte finnas någon hejd på vad vi tycker oss behöva och vara värda.

Det går helt enkelt åt helvete, om ni tillåter, och jag använder det inte som ett kraftuttryck utan just för att beskriva läget. De flesta av oss vet vart det barkar om vi inte klarar 2 graders målet, då skapar vi en värld som vi inte vill leva i, där det blir svårt att leva överhuvudtaget för väldigt många.

Så vi tjatar! Här ska tjatas, ja, just tjatas!

Julens evangelium handlar ju inte om konkurrens och prylar. Det var knappast en nyhet för någon av oss. Men varför blir det så då? Vi behöver faktiskt ställa om nu. Vi måste sluta konsumera oviktiga grejor och satsa mer på det som håller för världen.

Jag tror att Gud vill att alla människor ska kunna leva goda liv, Och alla djur, floder, träd och hav. Så klart! Gud har ju skapat allt så varför skulle Gud inte vilja det goda för allt skapat? Vi lever nu i en tid där människans sätt att leva, åtminstone i den rika delen av världen, riskerar att ställa allt på ända. Vi har alltså makten, och ansvaret att nu göra något åt det.

När IM och andra organisationer kämpar för en mer rättvis värld och vi som är här, engagerar oss i det, ställer det naturligtvis oss inför att se på oss själva.

Hur kan denna adventstid, som ju är en fastetid, användas för att ändra våra vanor? Vilket ansvar för min nästas möjlighet till ett gott liv, är jag beredd att ta?

Vi ser hur människor engagerar sig runt om i världen, de ställer om, vägrar flyga, äter mer grönt, tar cykeln framför bilen, eller bussen och tåget. Skippar Black Friday och väljer något annat att göra. Det sker en omställning, vill jag vara en del av den?

Gud kallar inte mig ensam att bära världens bördor. Gud kallar inte mig ensam att förändra världen. Men Gud kallar mig och dig att göra skillnad, att ta mitt eget och andras liv på allvar.

Vill jag leva mitt liv på andras bekostnad? Så klart inte. Så hur gör jag då för att det inte ska vara så?

Vi behöver varandra, känna att vi tillhör den rörelse som valde att göra något, och inte sitta tysta på åskådarläktaren. Det är jobbigt och strävsamt att leva inom jordens resurser, men har vi något val?

Det är advent, ett nådens år inleds nu. Tack gode Gud för det! Tack Gud för ännu en möjlighet att göra det som är rätt. Hjälp oss släppa på våra egna behov till förmån för andras. Hjälp oss att följa dig på den svåra vägen som är kärlekens och fredens väg.

Se, din konung kommer till dig, i ringhet kommer han, ridande på en åsna. Sakarja får ge röst för vår längtan efter en rimligare värld. En fredens värld, som ska sträcka sig från hav till hav, från floden till världens ände.

Sakarjas dröm om livet är möjlig, låt oss gripa halmstrået medan det ännu finns, i hopp om att Gud vandrar med oss på vägen till en bättre värld.

Det är advent, låt oss tända hoppens ljus.

Amen.

 

Första advent

”Ett nådens år”

Psalmer: 103, 421, 423

Text: Sakarja 9:9-10

Nu börjar ett nådens år! Första advent är kyrkoårets första dag. Som världen behöver nåd, försoning och fred!

Mer än på länge känns världen hotfull, mörk och oresonlig. Skyttegravskrigen mellan olika åsikter rasar för fullt. Det verkar mycket svårt att mötas och resonera. Du är emot mig om du inte helt håller med mig verkar vara det sätt vi tro oss kunna lösa problem på. Alla inser ju att det inte funkar.

Sakarja skriver 500 år innan Jesus kommer till världen om den fredsfurste som ska komma. Det är en annan sorts konung det talas om, en som rider på en åsna, en som förintar krigets vapen, en som förkunnar fred för alla.

Det är väldigt radikalt. Världen är en plats där vi konkurrerar med varandra. Människa mot människa, grupp mot grupp, samhälle mot samhälle, land mot land. Hela tiden denna kamp om utrymme och resurser. Vem har rätt till mest? Vem kan roffa åt sig mest? Detta sker dessutom alltid på någon annans bekostnad.

Fredsfursten, Jesus, talar ett annat språk. Kristen tro handlar om hur vi ska leva tillsammans, inte var och en för sig. Att vara troende är att ingå i en grupp av människor, hela mänskligheten och ha allas bästa för ögonen.

Det strider mot den värld vi ser runt omkring oss. När Jesus går så långt i sina fredssträvanden att han till och med säger ”vänd andra kinden till” är det omvälvande, svårt att riktigt förstå, för vi är så präglade av konkurrensen i vår värld. Av många anses det dessutom som berömvärt att kunna ta sig fram och lyckas, kosta vad det kosta vill.

Jesus är av en annan uppfattning. Jesus menar att den enda möjliga vägen framåt, där alla får plats, är fredens väg.

Fredens väg innebär att se på oss själva och fundera över vilka vapen som vi behöver göra oss av med. Det är inte bara granater, gevär och knytnävar det handlar om. Det finns andra vapen som vi ibland inte tänker på: Min ambition att vara lyckad. Att klara mig själv, inte visa mig sårbar. Mitt ego som vill ha mer och mer. När jag går i försvarsställning för att någon kritiserar mig för att inte göra mitt i klimatomställningen. När min rädsla för att tappa min position gör att jag slår på de svagare.

Så mycket av vårt beteende är styrt av konkurrensen. Vi tror att resurserna är begränsade och därmed måste jag kämpa för min rätt. Och ja, resurserna är begränsade, vi har bara ett jordklot, men om de delas räcker de åt alla. När ska vi förstå det?

Sakarjas dröm om en ny tid, en annan värld, är en vision som kristna i alla tider försökt sträva efter. Men framgången har uteblivit i denna strävan för att världens sätt att räkna tagit överhanden och då har även kyrkans människor sträckt sig efter makten och rikedomen.

Första advent är en möjlighet att ta ett nytt avstamp mot ett rimligare sätt att leva. Att söka leva såsom Mästaren lär är riktigt svårt. Men den enda möjliga vägen om världen ska leva.

Låt oss förkunna fred genom att i oss själva försöka göra upp med de vapen vi bär på. Ingen kommer att klara det på egen hand, vi behöver varandra för att det ska vara möjligt.

När konkurrensen får ge vika kan solidariteten få ta plats. Solidaritet betyder att en inom en gemenskap är beredd att hjälpa till. Och gemenskapen i det kristna perspektivet är hela Skapelsen, allt som Gud skapat. Att på djupet känna att vi hör ihop, också med de mest märkliga människor och varelser är en övning som vi kallas till.

Se, han kommer till oss, ridande på en åsna för att förkunna ett fredens rike. Ett enda, gemensamt, fredens rike. Där alla får plats och räknas med. Visst, det är utopiskt, men varför drömma om något futtigare? Fredens välde, drömmer Sakarja, ska sträcka sig från hav till hav, från floden till världens ände. Överallt skall fred råda. Det är väl det vi vill? Så klart!

Låt oss använda tiden fram till jul, advent, till att fundera på detta tillsammans. Hur skapar vi fred? Hur blir jag en fredsivrare? Gud kallar oss att vara fredens budbärare mitt i en tid som hårdnat av konkurrens och egoism. Du och jag, vi, tillsammans, det finns ingen annan väg.

Amen.