22 ef. Tref.

Psalmer: 259, 755, 766, 75, 774

Text: Matt. 23:37-24:2

Frälsningen och hoppet, två ord som ligger så nära varandra, nästan som synonymer. Frälsning, räddning, till det goda livet, till det som det var menat, till Guds idé med sin värld och med oss människor. Så länge Gud hoppas är det möjligt, så länge vi vågar hoppas kan det ske.

Men Jesus verkar ha gett upp hoppet, hos honom anas en trötthet på oss människor. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Har Jesus gett upp om oss? Det verkar så.

Till och med templet kommer att raseras. Han vet det, framtiden ser dyster ut. Och han är på väg någon annanstans. Direkt efter denna text i Matteus kommer Jesus tal om tidens slut.

Vi befinner oss i kyrkoårets sista tid, det är en allvarlig tid, en tid då saker och ting ställs på sin spets.

Det är dags att ta ställning: vem är du och vem vill du vara? Orkar du vara en hoppets agent eller har du gett upp?

Vågar du tro på räddningen, frälsningen? När kyrkoåret lider mot Domsöndag blir kampmotivet tydligt. Det handlar om att stå ut, hänga i och gå hela sträckan. Den här tiden sammanfaller med den mörka hösten, stormarna och regn från sidan, de nakna träden och döden som liksom långsamt smyger sig på. Allhelgona tid. Mörker förstås men också ljus.

För döden och mörkret kan ju bara bekämpas med ljus. Kristus är världen ljus, han och ingen annan. Visst. Nej, jag tror inte Jesus gett upp om oss. Men han lackar ur på oss. Och visst kan vi känna igen oss i det? Det går åt helvete ändå. Spelar ingen roll, höstens depression får fatt i mig och jag lägger mig på soffan, orkar inte mer, vill inte. Skiter i det.

Kanske är det just den känslan som frälsningen vill rädda oss ifrån? Kanske är det just nu i allt det mörka och till synes hopplösa som vi behöver tala om frälsningen? Tänk så kloka de var, de som satte ihop evangelieboken!

Kom Gud och tala till oss om hoppet, nu när vi behöver det som mest. Nu när vi lever inkrökta i våra egna bekymmer, när vi inte orkar se att morgondagen bär med sig nya möjligheter, ny nåd. Kom Gud och ingjut hopp i våra törstande själar, nu! När vi behöver det som mest.

Jag älskar bilden av Gud som hönan som samlar sina kycklingar under sina vingar. Gud som en öm moder som skyddar mig mot höstens innehållslöshet. Jag behöver få vara en lite kyckling ibland: rädd och frusen, kan inte hålla värmen själv i snålblåsten. Jag behöver en höna, någon annan som ger mig det jag mest behöver, värme, närhet och skydd från allt det som skrämmer mig. Gud, jag älskar hönan i dig, kom till mig i den skepnaden så att jag kan få känna hopp igen!

Jesus blir trött men ger inte upp, i talet om tiden slut berättar han om hur han kommer tillbaka, till var och en av oss. Nära, närmre än vårt eget hjärta vill han vara och är. Frälsning och hopp handlar väl om att söka denna närvaro mitt i höstens mörker, söka ljuset inne i vårt innersta så att det kan lysa upp hela vårt jag.

För frälsningen är en räddning till liv, inte till inkrökthet och ältande av mina egna tillkortakommanden och bekymmer. Det behövs tid för att hantera det men det måste också ha ett slut så att jag kan vara där Gud vill att jag ska vara. Hos min nästa, med kärlek, bärande på hoppet om att det går att leva trots allt. Att Gud vill ha oss med i kampen för det goda, för det som föder liv och liv i överflöd.

Kyrkoårets sista tid väjer inte för mörkret, ser det och bekräftar det men visar vägen igenom. Mörker kan fyllas av ljus, om du och jag vill det. Gud vill, det är inte problemet, men vill du och jag? Kallelsen är tydlig också då Gud verkar ge upp om oss: skäms inte för att du är människa! Var människa! Lev livet särskilt nu när mörkret omger oss, ge inte upp, en ny dag randas och jag är med dig till tidens slut.

Tack Gud för din närvaro, också nu, just här. Amen.