22 ef. Tref.

Psalmer: 259, 755, 766, 75, 774

Text: Matt. 23:37-24:2

Frälsningen och hoppet, två ord som ligger så nära varandra, nästan som synonymer. Frälsning, räddning, till det goda livet, till det som det var menat, till Guds idé med sin värld och med oss människor. Så länge Gud hoppas är det möjligt, så länge vi vågar hoppas kan det ske.

Men Jesus verkar ha gett upp hoppet, hos honom anas en trötthet på oss människor. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Har Jesus gett upp om oss? Det verkar så.

Till och med templet kommer att raseras. Han vet det, framtiden ser dyster ut. Och han är på väg någon annanstans. Direkt efter denna text i Matteus kommer Jesus tal om tidens slut.

Vi befinner oss i kyrkoårets sista tid, det är en allvarlig tid, en tid då saker och ting ställs på sin spets.

Det är dags att ta ställning: vem är du och vem vill du vara? Orkar du vara en hoppets agent eller har du gett upp?

Vågar du tro på räddningen, frälsningen? När kyrkoåret lider mot Domsöndag blir kampmotivet tydligt. Det handlar om att stå ut, hänga i och gå hela sträckan. Den här tiden sammanfaller med den mörka hösten, stormarna och regn från sidan, de nakna träden och döden som liksom långsamt smyger sig på. Allhelgona tid. Mörker förstås men också ljus.

För döden och mörkret kan ju bara bekämpas med ljus. Kristus är världen ljus, han och ingen annan. Visst. Nej, jag tror inte Jesus gett upp om oss. Men han lackar ur på oss. Och visst kan vi känna igen oss i det? Det går åt helvete ändå. Spelar ingen roll, höstens depression får fatt i mig och jag lägger mig på soffan, orkar inte mer, vill inte. Skiter i det.

Kanske är det just den känslan som frälsningen vill rädda oss ifrån? Kanske är det just nu i allt det mörka och till synes hopplösa som vi behöver tala om frälsningen? Tänk så kloka de var, de som satte ihop evangelieboken!

Kom Gud och tala till oss om hoppet, nu när vi behöver det som mest. Nu när vi lever inkrökta i våra egna bekymmer, när vi inte orkar se att morgondagen bär med sig nya möjligheter, ny nåd. Kom Gud och ingjut hopp i våra törstande själar, nu! När vi behöver det som mest.

Jag älskar bilden av Gud som hönan som samlar sina kycklingar under sina vingar. Gud som en öm moder som skyddar mig mot höstens innehållslöshet. Jag behöver få vara en lite kyckling ibland: rädd och frusen, kan inte hålla värmen själv i snålblåsten. Jag behöver en höna, någon annan som ger mig det jag mest behöver, värme, närhet och skydd från allt det som skrämmer mig. Gud, jag älskar hönan i dig, kom till mig i den skepnaden så att jag kan få känna hopp igen!

Jesus blir trött men ger inte upp, i talet om tiden slut berättar han om hur han kommer tillbaka, till var och en av oss. Nära, närmre än vårt eget hjärta vill han vara och är. Frälsning och hopp handlar väl om att söka denna närvaro mitt i höstens mörker, söka ljuset inne i vårt innersta så att det kan lysa upp hela vårt jag.

För frälsningen är en räddning till liv, inte till inkrökthet och ältande av mina egna tillkortakommanden och bekymmer. Det behövs tid för att hantera det men det måste också ha ett slut så att jag kan vara där Gud vill att jag ska vara. Hos min nästa, med kärlek, bärande på hoppet om att det går att leva trots allt. Att Gud vill ha oss med i kampen för det goda, för det som föder liv och liv i överflöd.

Kyrkoårets sista tid väjer inte för mörkret, ser det och bekräftar det men visar vägen igenom. Mörker kan fyllas av ljus, om du och jag vill det. Gud vill, det är inte problemet, men vill du och jag? Kallelsen är tydlig också då Gud verkar ge upp om oss: skäms inte för att du är människa! Var människa! Lev livet särskilt nu när mörkret omger oss, ge inte upp, en ny dag randas och jag är med dig till tidens slut.

Tack Gud för din närvaro, också nu, just här. Amen.

 

21:a söndagen efter Trefaldighet

”Samhällsansvar”

Psalmer: 602, 793, 766, 396, 288

Text: Rom. 13:7-10

Jesus skärper lagen, säger vi ibland. Och vad betyder det? Jag tror att det betyder att han sätter kärleken först. Det är kärleken som driver oss att göra det vi gör, när det är som det ska. Ibland drivs vi av andra krafter: avund, bitterhet, hat, viljan att synas och betyda mest, vara bäst och mest lyckad. Där hamnar vi ofta. Därför är det en skärpning Jesus kommer med när han menar att det är kärleken som gäller.

Lagen kan alla följa, det är inte svårt att följa ett antal på förväg uppsatta regler som finns i en regelbok. Eller, alltså, det är ju inte alltid lätt, men det är lättare än att låta kärleken styra. Jesus går så långt så att han säger att det bara finns en sak som vi alltid är skyldiga varandra: kärlek. Det arbetet tar aldrig slut. Det finns alltid fler kärlekshandlingar att utföra för andra.

När man älskar sin medmänniska, säger Jesus att vi har uppfyllt lagen. Det är alltså bara en enda sak vi faktiskt behöver komma ihåg och det är att älska.

Om kärleken ska fungera får den inte stelna. Den måste leva. Vi människor är bra på att institutionalisera kärleken. Mycket av det vi byggt upp är bra förstås: sjukvården, äldrevården, kuratorer, och allt vad det är, ett sätt att professionalisera kärleken till nästan. Inget fel i det, allt detta behövs. Men om det får oss att tro att vi därmed inte behöver engagera oss själva tar vi miste.

Att leva i världen men med Guds sigill ristat i våra hjärtan är att engagera sig. Ingen kristen kan stå utanför och se på, låta någon annan ta ansvaret, mena att jag ju betalat min skatt och därför går fri från engagemang. Jesus skärper lagen genom att säga till dig och till mig: älska, människa!

Hur märks det i mitt liv att jag först och främst tillhör Gud? Och att jag i andra hand lever i den här världen? Vad gör den insikten med mitt handlande här? I olika tider har det lett till att de kristna och kyrkan vänt sig från världen, slutit sig inåt och bara sysslat med sitt eget. När Luther på 1500-talet protesterar är det just detta han protesterar emot. En kyrka som blivit inkrökt i sig själv. Som inte ser världens skriande behov av upprättelse, rättvisa och fred.

En kyrka som pysslar med sitt eget blir inte relevant för någon till sist. Det var det Luther såg och ville ändra på.

Det finns inget viktigare än att älska sin medmänniska säger Jesus. Mycket annat är viktigt också och vi kan behöva fundera över gudstjänstens utformning eller kyrkorummets smyckande men allt det är sekundärt till kärlekshandlingen för den som behöver mig och min kärlek just nu.

Jag vill följa Jesus. Vad betyder det? Ja inte betyder det primärt att hålla vissa saker för sanna och sköta min bön och mitt gudstjänstgående. Inte oviktigt. Men det betyder att älska såsom Jesus älskade.

Det är svårt att vara människa. Jovisst. Men det är inte lättare att vara människa om vi sluter oss in i oss själva, bara tänker på det som är vårt och det som är viktigt för oss. Att leva inkrökt i sig själv är den största sjukan. Luther såg det, vi ser det runt omkring oss och vi hamnar ofta där själva.

Att följa Jesus är att leva på ett annat sätt.

Kristen tro är samhällsomstörtande i det avseendet att den inte inlemmar sig i ett system där vi delar upp oss och våra liv i olika sfärer som inte berör varandra. Livet är alltid enligt Jesus ett liv i kärlek, utgivande, sårbart och svårt. Men det finns inget alternativ om kärleken ska segra. Ska Guds rike bryta in beror det på oss som lever här och nu. I denna värld men med ett gudomligt uppdrag.

Att ta samhällsansvar är att bidra till det goda livet just där jag finns. Genom kyrkans utåtriktade arbete, samhällsföreningen, politiken, föreningslivet, vad du vill. I kärleken till nästan kallas vi att vara en del i det vi lever i, inte avskärma oss och tro att det verkliga livet finns någon annanstans än just här och just nu.

Nu behöver min nästa min kärlek. Hur ser mitt svar ut? Det är den viktigaste och svåraste frågan. Det är lagen att jag svarar med kärlek, det är att bryta den att vända mig bort.

Gud, fyll oss med din kärlek så att vi kan ge den vidare. Hjälp oss se att det är det enda som spelar roll. Amen.