Julotta 2017

Texter: Jes. 9:2-7, 1 Tim. 3:16, Luk. 2:1-20.

”Fred börjar med fred” och ”Den som ger får” är ord vi känner igen och de stämmer ju, eller hur? Julens budskap skulle kunna sammanfattas med dessa två sentenser.

Jesus är född i ett stall i Betlehem, vi känner berättelsen väl och vi behöver upprepa den ofta. För den bär ett budskap om fred och om givande som världen behöver liksom världen alltid behövt det budskapet. Jesaja talar om det nya som brutit in, ett barn har fötts, en son är oss given och det är ingen mindre än fredsfursten själv som kommer till oss. Alla vill inte se att fredens väg är möjlig, den hotar de med makt och privilegier. För de som inte kan släppa sitt övertag är freden ett hot. Ett hot om att vi alla bär ett människovärde, att vi alla är lika värda och att ingen har rätt att skapa sitt liv på andras bekostnad.

Fred måste börja med att mitt hjärta veknar i mötet med dem som lider. Att göra sig sårbar för andras lidande är första steget mot handling för allas bästa. Nog är det därför Gud kommer till oss som ett litet barn?

Dessutom är Gud ett barn som vi så lätt kan känna igen om vi slår på nyheterna. Barnen som inte har någonstans att bo, barnen som hotas av maktens män, jo, det är nästan alltid män… Barnen som tvingas på flykt över bergen, eller över haven, eller genom trånga gränsposteringar. Barn som köar i checkpoints för att kunna leva någorlunda normala liv i dagens Palestina. Gud som barnet känner vi igen och just därför kommer Gud till oss som detta värnlösa barn. Det måste skyddas! Anständigheten kräver det. Vill vi kalla oss människor måste det ske!

Till sist finns ändå en person som inser att familjen med den havande Maria inte kan nekas skydd, något måste göras. Och den människa som räcker ut sin hand till familjen i nöd kommer att inse att det är den som får den stora gåvan: fredsfursten föds i dennes stall. Änglarna sjunger sitt ”Ära i höjden”. Det är den som ger som får.

Så många är det som vittnar om detta: de som sträckt ut sin hand och inser att det är de som får den verkliga gåvan. Alla de som de senaste två åren kämpat för de ensamkommande barnen, att de ska få stanna, få ett drägligt liv, gå färdigt skolan, ordnat boenden hemma i lägenheten och villan. Alla dessa som insett att de inte primärt ger utan att det är så att de får en gåva som är så stor att den knappast kan beskrivas.

Fred börjar med fred, den som ger får. Visdomsord att bära med sig, sätta på kylskåpet, ha på en lapp i mobilfodralet. Påminna oss om då vi inte riktigt orkar bry oss, när vi tänker att det är någons annans problem. Freden i världen är aldrig bara någon annans problem. Det är mitt. Mötet med en människa i nöd är aldrig bara någon annans problem, det är också mitt.

Under julnatten har undret skett: Gud är född i ett stall i Betlehem. Som ett försök från Gud att beveka våra hjärtan, göra dem mjuka och mottagliga så att världen kan bli en bättre plats att leva på för fler. Förhärdade, hårda hjärtan nyttar inget till i en värld som ropar efter befrielse.

Återigen förkunnas julens fredsbudskap rakt in i en värld som behöver det så väl. Också detta år påminns vi om det som sker, detta ofattbara att Gud avstår från sin makt och härlighet och blir ett barn i världen. Ett alldeles vanligt barn, ett utsatt barn. Gud visar oss genom sitt handlande på ett förhållninngssätt: att bara den som kan ge upp sin makt, sina privilegier och sin säkra sits på allvar kan utmanas att göra skillnad i världen. Bara den kan finna vägen till sann kärlek och livsomstörtande möten.

Kanske låter det svårt? Jo, det är nog svårt. Men visst kan man börja försöka? När vi lämnar rädslan över att förlora något och förstår att det är när vi ger, öppnar våra händer, som vi får det allra viktigaste: kärlek. För utan kärlek är vi hopplöst ensamma, inkrökta i vår egen rädsla: ”en vet vad en har men inte vad en får”, det är ett tankemönster som går att lämna. Steg för steg, vi måste inte vara hjältar men människor.

Jesusbarnet ropar över tid och hela världen: ”Människa! Sök först Guds rike så ska du få allt det andra också. Sök först freden och delandet, så skall det andra tillfalla er. Ofta börjar vi i fel ände. Vi vill ha säkerhet först och sedan söka kärleken. Julbudskapet pekar på att vi kan börja från andra hållet. Julens mysterium ställer också i år våra invanda mönster på ända. Vågar vi ställa om? En annan värld är möjlig. Amen.

 

Andra advent 2017

”Guds rike är nära”.

Psalmer: 109, 39, 794

Text: Lukasevangeliet: 21:25-36

”Guds rike är nära”, handlar om hopp. Hela advent är en förberedelse och väntan på en ankomst av Gud själv. Förberedelsen fortsätter på andra advent, en förberedelse som handlar om att göra plats för hoppet i våra liv.

Det handlar om en ny möjlighet för mänskligheten och hela Skapelsen. Det beskrivs som ett kaos som kan skapa rädsla och ångest. Men Jesus är tydlig: när detta sker:” räta på er och lyft era huvuden, er befrielse närmar sig.”

När det gamla ska överges skapar det oro, så är det alltid också i det lilla. När livet förändras i grunden och vi hamnar i något helt nytt sker det inte utan vånda, det är som det ska vara. Men här talas det om ett hopp om en helt ny tillvaro på jorden. Det är Guds rike som ska bryta in och Guds rike är alltid nära. En tillvaro där mina relationer återställs, relationen till mitt eget jag, till Gud och till allt det Gud skapat, Skapelsen. Kristen tro handlar nog väldigt mycket om att återställa relationer, göra dem hela, sunda, livgivande.

Jesus varnar oss i dagens evangelium för att inte vara beredda och se det nya som finns där, liksom bakom en slöja. Vi har alltid en möjlighet att hela brustna relationer. Om vi ser möjligheterna, om vi bärs av hoppet. Det är när vi fyller livet med en massa annat, ”livets bekymmer”, som hoppet inte får plats i oss. Vad finns det att hoppas på? Varför ska man anstränga sig att hela relationer, det kan väl få vara som det är? Halvdant och ganska meningslöst. Ibland upplever vi att det är en alltför stor kraftansträngning att göra något åt de situationer vi hamnar i, så låter vi dem vara.

När det sker fördjupas brustenheten, stelhet och ovilja smyger sig på oss. Vi fastnar i ett liv som inte ger frukt, inte för oss närmare själva livet utan längre och längre ifrån det.

Andra advent kommer som en påminnelse om att odla vårt hopp. En del i förberedelsen inför julens mysterium, att Gud kommer till oss som ett litet barn, ett syskon, är att orka kämpa med vårt hopp.

Vad kan vi hoppas på? Hur orkar vi hoppas när livet är som det är?

Många gånger anser vi oss ha nog med att kunna leva i nuet och det är nog bra att kämpa med det. Vi gör kanske övningar som hjälper oss att vara här och nu. I en tid där vi verkar springa fortare och fortare är det bra att stanna upp. Men vi kan inte stanna i nuet. Då lever vi här och nu utan tankar om hur det skulle kunna vara istället. Ett liv som bara fokuserar på nuet riskerar att sätta hoppet i skymundan. Vi behöver kunna hålla både nuet och dået i luften samtidigt. Hoppet handlar om hur det kan vara då Guds rike finns mitt ibland oss. Hoppet om att Gud kommer oss till mötes i ett litet syskon ger en fingervisning om hur det kan vara i en annan värld, när vi lever på ett annat sätt.

Att ta emot ett barn är att ta emot livet. Alla föräldrar vet det. Alla som lyft en bebis i sin famn vet det. Alla som sett in i ögonen på ett nytt liv vet det. Livet kommer till oss, i ett barn i en krubba.

Helt utan yttre maktanspråk får barnet oss att vekna och mjukna. Jag tänker att det är den känslan Gud vill frammana i oss i advent. Förväntan och hoppet ligger i att möta barnets blick, låta den landa i oss och förvandla oss. Mjuka upp våra förhärdade hjärtan så att vi kan hela de relationer vi står i.

Utan hopp är vi förlorade. Gud kommer oss ständigt till mötes med den pockande påminnelsen om att livet är värt att leva. Att tillvaron går att förändra. Vi vet ju det. Som bakom en slöja kan vi se hur det borde vara, hur vi vill att det ska vara, det finns inom räckhåll för oss om vi orkar hålla fast vid hoppet.

Tack Gud, för att du inte ger upp om oss! Hjälp oss nu i advent att förbereda oss, våra hjärtan, på att ta emot barnet som vill möta vår blick. Hjälp oss ställa in våra hjärtan på en annan våglängd så att vi kan beröras i vårt innersta. Tack för att du kommer oss till mötes, Amen.