Första advent 2017

 

Text: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9

 

Så är det äntligen Advent! Ett nådens år från Herren tillönskas oss också detta år. Tack Gud!

 

Vi får sjunga Hosianna, rädda oss, och det gör vi därför att vi behöver det. Vi lever i en värld med krig och våld, förtryck och orättvisor. En värld som behöver många människors engagemang, såsom IM arbetar, borde fler arbeta. Och i mitt eget liv finns det så mycket som behöver Guds räddning.

 

Kanske är det så att orsaken till att Advent blivit så viktig för många är just denna känsla av att vi behöver ny kraft för att orka. Också många av dem som säger sig inte tro söker sig till en kyrka på första advent. Tänder en stjärna i fönstret, ett ljus på soffbordet. Det är inte bara för att december är mörkt och ruggigt utan, tror jag, också för att det finns något vi ropar efter. Något fattas oss människor och vi söker det.

 

Många av oss inser tillvarons innehållslöshet. Det låter bedrövligt, men visst ligger det något i detta? Vi springer runt som skållade råttor hela året för att hinna med. Vara till för dem vi älskar, jobba och tjäna ihop, vara uppkopplad och tillgänglig, publicera snygga foton på Instagram och facebook, hänga med, vara lycklig. Så när vi närmar oss jul gör vi det ännu värre: Här ska julstädas och bakas, klappar ska köpas, pyntet ska upp och det ska vara mysigt, mysigt, mysigt! Hyacinter och glögg, pepparkakor och nejlikor, det ska dofta jul i varje vrå, ljusen ska tindra och Måns Zelmerlöv sjunger smäktande i bakgrunden. Lycka?

 

Den sega vardagen ska piffas upp, här ska firas jul!

 

Men hur var det nu? Jesus kommer till oss ridande på en åsna, saktmodig, mild och god, som vi sjunger i psalm 104. Saktmodig: ödmjuk, blid, fredlig, fridsam, mild, lugn, tålig, fördragsam kan det ordet betyda. Vilket fantastiskt ord!

 

Kanske kunde adventstiden, som ju är en fasta och förberedelsetid, få präglas mer av detta? Lugn och fredlighet? Fördragsamhet och fridfullhet? Nog skulle båda jag och världen behöva mer saktmodighet? Det handlar inte om långsamhet, seghet och overksamhet, inte alls. Saktmodigheten är ett förhållningssätt som kan skapa fred. För budskapet på första advent handlar om fred, om Gud som kommer oss till mötes i vårt livs kamp. För att ge oss mod. Mod att orka leva saktmodigt, milt och fredligt. För fred börjar alltid med fred. Och freden måste börja i mig och i mina relationer. Fred skapas i dialogen och när vi slutar tala med varandra, påverkas av varandras idéer och tankar skapas avstånd och ofred. Jag tänker att det är därför Jesus rider på just en åsna. När en vuxen man gör så hamnar man i ögonhöjd med de flesta, en bra början på en dialog.

 

När man funderar över varför det ser ut som det gör i världen tänker jag att det kommer sig av avsaknad av dialog, det goda samtalet.

 

Jag älskar pepparkakor och glögg, lussebullar och tända ljus. Men om jag inte hinner uppleva dessa livets gåvor kanske de spelat ut sin roll? Hur skapar jag tid för de livsnära samtalen?

 

Jag smittas gärna av feststämningen i advent men hosiannaropet, ropet om att Gud räddar, behöver jag mer än någonsin.

 

När Jesus rider in i Jerusalem kommer han inte till en adventspyntad tillvaro, inte till en tillrättalagd lycklighet med guldglitter. Han landar rakt in i en verklighet som kännetecknas av ockupation och förtryck. Det är in i den verkligheten som han kommer med fredsbudskapet, med tankarna om att det finns ett annat sätt att leva på än maktens och egoismens.  Jesus kommer till världen så som den nu ser ut. Vår tid präglas av det som präglade den tiden som var för 2000 år sedan. Mänskligheten har utvecklats och kan göra fantastiska saker, men våra hjärtan verkar i grunden inte ha blivit fredligare. Vi är lika rädda nu som då för det som hotar oss. Vi tar till våld lika snabbt nu som då.

 

Också detta år behöver vi ta emot räddaren då han kommer till oss ridande på en åsna. Vi upprepar hosiannaropen också detta år. Vi gör det därför att vi behöver det. Vi gör det för att vi inser att vi människor har väldigt svårt att skapa fred själva.

 

Men denna insikt kan inte få hindra oss från att försöka förändra världen. Vår kallelse i denna värld är att göra den bättre, inte sämre. Det är samma kallelse nu som då. Det är samma budskap från Jesus nu som då. Ett nådens år ger Gud oss. En ny möjlighet att göra om och göra rätt. Jesus kommer för att väcka vårt engagemang för det som är gott. Det engagemanget kan kanaliseras på så många sätt och ett sätt är att engagera sig för IM, så bra!

 

Att följa den man som rider på en åsna är att gå in i dialog med människor som är helt olika mig. Att ta emot modet från Gud att tro att lilla jag kan få spela en roll för att världen ska bli en bättre plats att leva på för fler.

 

Kom, Gud, och fyll oss med din helga Ande så att vi vågar tro att vi spelar roll, att du räknar med oss. Hjälp oss att dela nåden detta nya år som ligger framför oss, hjälp oss fylla det med dialog och kärlek så att världen kan leva. Låt oss våga det trotsiga hoppet att världen kan förändras och att det jag gör spelar roll. Gud, hjälp oss att aldrig släppa taget om hoppet om en rimligare värld.

 

Domsöndagen

Kristi återkomst.

Psalmer: 490, 782, 766, 726, 111

Text: Hesekiel 47:6-12

Vi närmar oss domens dag i kyrkoåret. Den där påminnelsen, som jag tror är av godo, att allt inte står rätt till. Varken i världen eller i mitt eget liv står allt rätt till.

Jag tycker verkligen att texten från Hesekiel passar bra på Domsöndagen, för den andas hopp. Ibland tänker vi oss nog domsöndagen som en svår dag, ett lidande, då vi ska ställas till svars för vad vi gjort eller undlåtit att göra. Och nog är det allvarligt, det är viktigt att veta att det finns ett korrektiv, det finns något som är rätt och det finns något som är fel. Det vet vi alla. Men som Paulus säger: det goda som jag vill det gör jag inte och det onda som jag inte vill det gör jag. Nog känner vi igen oss i det?

Men det är väl för väl att Jesus kommer tillbaka så att vi inte i evighet tvingas leva med det som inte är bra. Det onda som finns runt omkring oss och i oss har inte sista ordet. När Jesus kommer till oss igen handlar det om att ställa tillrätta. En återgång till det liv Gud menade vi skulle leva. Det är Guds rike som ska förverkligas. Tänk vad bra att det som inte är det goda livet ska förvinna. Jag slipper leva med mina egna brister för evigt. Något nytt ska komma i stället, Kärleken med stort K.

I Hesekieltexten talas om ett vatten som rinner genom landet och som ger friskhet. Ett vatten som tar med sig det som inte är värt att bevara. När vattnet kommer vimlar det av liv. Det skapas mångfald, fiskarna ska fånga fiskar av alla de slag. Marken ger gröda och läkedom står det.

Vi vet att jorden och mänskligheten inte mår så bra. Fler och fler, både djur och människor, tvingas fly på grund av brist på det friska vattnet. Vatten och solljus är det mest grundläggande vi behöver för att leva. Gud har gett oss dem. Men vi människor har förvanskat uppdraget att förvalta och vårda det Gud gett oss. Vattnet är en bristvara och solens strålar värmer för mycket eftersom vi släpper ut för mycket klimatgaser från vår produktion och konsumtion. I Gamla testamentet finns många texter som påminner oss om hur det egentligen ska vara. Gud ger det friska vattnet för att vi ska ha liv. Det ges oss gratis men vi människor har en förmåga att bara se till våra egna behov och så förstör vi det rena Gud gett oss, håller det för oss själva, ja vi gör det till och med till en handelsvara.

Med detta tillstånd måste vi göra upp. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka med armarna i kors och vänta in den dag då Jesus kommer tillbaka. Men vi kan ocjså agera nu så att färre människor och djur behöver lida på grund av vår egoistiska framfart. Det är ett val vi står inför, var och en. Och nog kommer domen att falla hårt på oss om vi väljer bekvämligheten och den egna berikningen, det tror jag verkligen.

Jesus kommer åter, tillbaka till oss för att döma och för att befästa Guds rike på jorden. Ett rike där vi lever i fred med andra, med jorden och med oss själva. De grundläggande relationerna med allt och alla, med Gud ska återupprättas. Det blir en härlig dag! Men svår. För visst finns det saker i mitt liv som behöver ordnas upp? Nog har jag beteenden som inte är goda och föder liv och kärlek?

Jag är tacksam över att löftet om Jesus återkomst är hoppfullt. Jag behöver inte fastna i domen. Den blir svår men dess syfte är det goda livet för alla, för den här planeten vi bor på. Domen är inte slutpunkten, den är början på något nytt. Ett liv i gemenskap med allt Gud skapat och med Skaparen själv. Tack gode Gud för det!

Kyrkoårets sista tid är allvarlig. Och vi behöver se allvaret i vitögat så att handling sker. Vi verkar något tröga vi människor och först inför en stundande katastrof får vi fart på oss. Klimatutmaningen, det faktum att jorden har feber, är en tickande bomb. Det går inte att skriva om det i mindre skrämmande formuleringar. Det är som det är. Och alltså finns all anledning att ta kampen för det vi vet är rätt och riktigt. Det är klokt att bereda plats så att Guds rike kan komma. Så att Jesus kan komma tillbaka. Nu kommer ju Jesus när han kommer, om det vet vi ingenting. Visst väntar vi och hoppas. Och nog är det hoppfullt att vänta på Guds rikes utbredande, det blir bra! Men till dess att det sker har vi en kallelse att leva i världen och göra det vi kan för att minska lidandet.

Allvaret i Domsöndagen manar oss till kamp för livet och kärleken. Låt oss ta den uppgiften på stort allvar. Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

”Vaksamhet och väntan”

Söndagen före domssöndagen

Ingångspsalm: 205

Offertoriepsalm: 396

Slutpsalm: 288

Text: Luk. 17:20-30.

Vi närmar oss tidens slut. Det låter dramatiskt och kanske tänker vi att ”så allvarligt är det väl inte, det är ju bara kyrkoåret som tar slut, men sen kommer ju advent.”

Fast texterna på söndagen före domsöndagen andas en annan iver. Vi manas till vaksamhet och väntan, kanske förväntan? Vaksamhet så att vi märker när Guds rike bryter in och väntan, förväntan på vad som då ska ske. Jesus säger att Guds rike är inom oss. Det finns redan här. Alltså redan men ännu inte fullt ut. Vi lever i världen och i världen finns Guds rike, det andliga och det världsliga hör ihop, är sammanvävt, kan inte skiljas åt.

Det finns en kamp som inte kan vänta, det finns ett engagemang som inte kan skjutas upp. Jorden har feber och det drabbar människor och djur, natur och sammanhang. Det sker nu. Redan nu. Jag tänker att vi människor alltid befinner sig i ett nu. Vaksamheten handlar om detta att vara beredd nu, inte sen.

Jag tror att kyrkoårets sista dagar vill varna oss från att förlora vår längtan. Hur ser det goda livet ut? Vad behöver jag och vi göra, vara för att kunna nå det? Det vet vi, oftare än vad vi vill tillstå. När vi tappar längtan om det goda livet, om Guds rike, tappar vi greppet om det som är väsentligt och uppgivenheten kommer smygande.

Guds rike finns också inom oss och genom oss och våra val, här och nu, kan det bryta igenom så att det blir synligt, här och nu. I ett av Margareta Melins kärnord skriver hon: ”Himmelriket bär vi inom oss, varats fasta punkt, ett hemligt frö med outsinlig kraft och gränslös glädje.” (Ev. sjunga) Jag tror att Guds rike kan liknas vid himmelriket, det goda, det som är till för allt och alla. Det finns där i oss, en stark kraft som manar oss till kamp och därmed för oss till den gränslösa glädjen. Skärvan av, glimten av himmelriket eller Guds rike i oss kan hjälpa oss att se vad som är brutet i vår tid. När vi ser det blir risken mindre att vi går på som om det var ”business as usual” för vi vet ju att det inte är så. Jorden har feber och kämpar i sin sjukdom, det går inte att blunda för längre. Det kallar mig till omvändelse och förändring, innan tiden är ute.

Guds rike inom oss är en stark kraft och väntan i kyrkoårets slut, förväntan, lär oss att den inte ensam räcker. Vi förväntar oss Jesu Kristi kraft, vi hoppas på den, att Guds Son kommer oss till mötes här, i denna världen, i denna kamp som vi nu inte kan låta bli att delta i. Guds rike inom mig möter Guds rike i Jesus Kristus, bekräftas av Guds son och förmeras att orka bära världens tyngd.

Detta litar jag på, och jag vill ta emot Guds rike som räckes mig, vaksam och beredd i förväntan, tar jag emot och låter mig fyllas av Guds goda så att världen kan räddas och bli en rimligare plats att leva på för fler. Amen.