Femtonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 249, 298, 909

Text: 5 Mos. 4:29-31

Ett är nödvändigt är temat för den femtonde söndagen efter trefaldighet. Vi är mitt inne i växandets period, den gröna perioden. Söndagarna och texterna vi umgås med på dem handlar om etik och moral, om det kristna handlandet, hur vi är mot andra, hela skapelsen och mot oss själva.

När Mose talar till folket talar han om en svår tid, han säger ”där” och menar i kaoset, i förvirringen, i den förskingring som hotar folket eftersom de trotsat Guds förordningar, eller kanske snarare eftersom de vänt ryggen åt Gud. När vi människor gör det hotar meningslösheten, tomheten, rotlösheten. Men där ska vi söka Gud. Mitt i allt det som inte är som det ska, just i brustenheten ska Gud sökas. Där ska vi finna Gud, säger Mose, när vi helhjärtat söker kommer Gud att låta sig finns där. Just när vi är i nöd, den nöd som orsakats av att vi vänt Gud ryggen då behövs omvändelsen.

Omvändelsen tror jag handlar om just detta att vända om, vända sig bort från det som inte bär längre, det som inte håller. När vilsenheten drabbar oss: vad håller jag på med? Varför gör jag detta? Hur kom det sig att jag blev sån här? Vad vill jag egentligen? Vart är jag på väg? Det är just där och då som omvändelsen är möjlig och kommer till oss. Vi behöver inte alltid söka den, den kommer till oss när vi behöver den. Gud verkar i oss. Ty Gud är barmhärtig, Gud överger oss inte och låter oss inte gå under. Gud glömmer oss aldrig.

Den vissheten är svår att uppleva när det är som mörkast i oss, när vi famlar efter vägen och framtiden. När vi inte vet vad som blir vårt nästa steg. Det är då det bara går att ta ett ögonblick i sänder. Bara vara och vänta. Vänta på Guds ingripande, barmhärtigheten som är det enda som är nödvändigt.

Våra liv må vara fyllda med allt möjligt. Plikter och krav, önskningar och längtor men egentligen, vill bibeln säga oss, finna bara ett som är nödvändigt. En plats där vårt hjärta behöver vara, hos Gud.

Livet är fyllt av fröjd och smärta, möda, vila och välbehag. Det är som det ska och det går att uthärda när jag vilar trygg hos Gud. Det är ingen lättköpt trygghet, inte an nallebjörnsteologi, det är på riktigt. Strävan efter att kunna leva i den vissheten, övertygelsen får vi kämpa oss till varje dag. Varje ny morgon är början på en dag att söka vissheten i att Gud älskar mig. Också denna dag, också i denna stund.

Här är fokus i livet, det är här vårt helhjärtade engagemang ska vara. Men var har vi vårt helhjärtade engagemang? Hur har du det just nu? Vad går du upp i som inte föder mer liv utan istället dränerar dig på kraft?

Vi klara väldigt mycket, vi människor. Många av oss tar oss igenom förluster och sorger, sjukdom och motgångar. Inte för att vi vill utan för att vi måste. Inte för att vi väljer det men för att det är en del av livet. Det är som det är. På frågan varför finns inga svar. Det bara sker. Och vi får ta emot det livet ger oss, av det goda men också av det som dödar. Då är ett nödvändigt: Gud. Har vi Gud har vi allt. Lätt att säga, svårt att leva.

Gud är mig nära alla dagar, för var särskild tid med särskild nåd. Detta litar jag på och hoppas. Mitt hopp sätter jag till Gud, till vad annat kan jag sätta det?

Så blir livet en övning i att vänta, vila och vara. Vänta på Gud mitt i kaoset. Vänta på vändningen. Att orka vila i att Gud är på väg, Gud är redan här, vila i att det vänder, vila i att något annat föds ur det som verkar fruktlöst. Och att vara, bara vara i det som sker, uthärda i vissheten om att Gud är just här och nu, också i det som syns meningslöst och segt. (psalm 909)

Gud måste finnas. Jag vill tro det. Hjälp mig att tro det!

Amen.

 

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 793, 725, 785

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus handlar, tänker jag, både om detta att vi kristna väljer att splittra upp oss i olika kyrkor för att vi tänker och tror olika. Vi är alla kristna men vi väljer olika utgångspunkter och olika tolkningshorisonter. Egentligen skulle det väl behövas lika många kyrkor som det finns kristna. För alla har vi ju olika horisonter varifrån vi tolkar hur det kristna livet ska och bör se ut.

Men så tänker jag att det svåra som den här söndagen handlar om är att vi kan höra ihop trots att vi är olika. Att vi måste höra samman eftersom ensam inte är stark och att vi alla i grunden är beroende av andra. För vår överlevnad men också för hur vi väljer att tolka det som har med tron att göra.

Så handlar det också om oss själva. Vi splittrade och ofta förvirrade människor. Vi vill så mycket, vi antar så många olika roller, för att passa in, för att duga, för att få vara med.

Jag tror att när Jesus idag talar om att vi ska bli ett, att Gud ska vara i oss och vi i Gud så är det i alla dessa tre aspekter han talar. Om att höra samman som kristna, om att höra samman som mänsklighet och att finna någonslags enhet i oss själva.

Det kristna budskapet är det svåraste av alla: håll sams! Bejaka era olikheter men håll samman. Älska din fiende. Älska den märkliga, udda människan som du tror att du inte har något gemensamt med. Ni måste höra ihop!

Som kristen kan jag inte gå förbi någon, inte låta bli att sträva efter att älska alla. Det är själva uppdraget, vår mission som människor, meningen med livet om vi så vill.

Inga enkla, snabba svar på de stora frågorna alltså: utan en livslång kamp med att finna mig själv och att finna både mig själv och Gud i mina medmänniskor.

Jesus vet att trovärdigheten i denna nya rörelse som ska dra över världen och kallas kyrka, hänger på hur vi behandlar varandra. Inget vi säger eller predikar kommer att visa på att vi är trovärdiga, står för en tro som är värd att tro på. Utan det handlar om hur vi är mot våra medmänniskor. Det är centrum för den kristna tron. Inget annat är egentligen viktigt.

Så svårt! Men vilken nåd att vara kallad till medmänsklighet. Vår uppgift är inte egoismens nervösa fasthållande av det som är vårt utan utgivandets kärlek. Ge så ska du få. Pay it forward, ge det vidare, skapa ringar på vattnet. Ingen annan uppgift har du. Ger du så får du! Det är svårt att lita på för oss nervösa egoister. Hur ska vi klara det? Ja, igen är svaret att själv klarar du inget alls av detta. Bara i gemenskap med andra och Gud är det möjligt.

Att finna kärnan, enheten i sig själv är en spännande vandring som Jesus uppmanar oss till. Då handlar det mer om att skala av än att lägga till. Skala av det som faktiskt inte är viktigt. Att våga göra det är ett första steg mot enhet. När vi gör det tillsammans skapas en gemenskap som kan bestå trots våra olikheter. Det är en tillåtande gemenskap där det gemensamma blir kittet som håller oss samman och som tillåter oss alla att drömma samtidigt.

Åh, man skulle önska att Jesus gjorde det lite lättare för oss! Men icke.

Så här står vi med uppdraget om enhet. Att leva i ömsesidigt beroende. Att inte förneka någon en plats i gemenskapen. Hur i hela världen ska det gå till?

Endast genom Guds nåd.

Amen.