Bönsöndagen

Text: Romarbrevet 8:24-27

 

Att be är att hoppas tänker jag. För vem ber utan hopp om att någon hör? Paulus skriver i Romarbrevet att vi är räddade i hoppet. Nog är det ofta så att vi i en hopplös situation ropar vår bön? Ibland som en djup suck, ibland som ”Kristis, förbarma dig” eller ”Gud, hjälp mig!”. Då är situationen ändå inte helt hopplös, bönen blir mitt sista halmstrå, något jag tar till för att jag måste.

Att vara en bedjande människa är att ha tålamod. Vi väntar på ett svar. Ibland kommer det sådär påtagligt, vi kan se det, höra det. Ibland väntar vi länge och kan inte förrän i efterhand se bönesvaret. Gud har trots allt lyssnat, Gud hör mig!

Bön är att hoppas på det goda. Att möta varje dag med en bön om att Gud ska vara med och leda oss är att be om de goda mötena, de goda uppgifterna, de goda stunderna i livet. Det är ofta inga märkvärdiga saker som gör att vi på kvällen kan tacka Gud för dagen. Kanske en blick, ett ord, en samvaro vid kaffet, solens strålar, en vän som hör av sig, någon som gillar mitt inlägg. Men det är ju de där sakerna som utgör en vardag och så småningom ett liv. Inte så märkvärdigt, men avgörande för att livslusten ska leva och orka möta också det som är stort, fantastiskt, underbart och omvälvande.

Bön är att hoppas på att nöden, döden, natten inte är slutpunkten. Livet är inte bara öken. Det är också livgivande vatten. Att be är att vägra ge upp tanken på att det goda finns, trots allt.

Att be är att hoppas på Någon, för bön är att överlämna oss själva i någon annans vård. Att lita på att Gud bär. Att Anden vandrar vid vår sida och formulerar våra böner åt oss, också när orden tagit slut. Då slipper bönen vara en presation där jag söker de rätta orden. För mig räcker det att vila i ett öppet mottagande sinnestollstånd. Jag behöver inte formulera något. Gud vet vad jag ber om innan orden kommit över mina läppar.

Men ibland behövs orden för att göra bönen konkret. Lika ofta talar jag till mig själv som till Gud i min bön. Ibland måste jag formulera mina innersta tankar och behov för mig själv. Först då kan jag se och förstå vad jag behöver göra, vad som är min kallelse i just denna stund, denna situation. Bönen blir ett verktyg för mig att få syn på det som är riktigt viktigt. Den kan hjälpa mig att välja bort det som för vilse, det som inte just nu är viktigt. Så kan bönen för mig hjälpa till att sortera, att se min väg, just nu.

Att leva bedjande är att hoppas på livets andetag. Det är att förstå att allt liv behöver få och ge. Att andas in och andas ut, något vi gör av bara farten. Men när jag blir medveten om att livet hänger på den andningen och att varje andetag är att andas in Guds Ande kan min andning bli medveten och jag får andas ut det som jag inte längre behöver, det som haft sin tid, det som tär på mig och inte mera ger liv. Det får jag lämna till Gud.

Att be är att hoppas på att livet ständigt förnyas och växer. Det är att inte ge efter för det nedbrytande i tillvaron, det är att andas nytt liv in i denna värld, tillsammans med alla människor och tillsammans med Gud.

Det är hoppet som räddar oss, säger Paulus. Nog har han rätt? Utan hopp är vi förlorade. När vi ber vågar vi hoppas. Om jag ingenting annat kan göra så kan jag be. Be och hoppas, hoppas och be. Andas, in och ut, födas och föda. Livets rytm och bönens länkas samman och upprätthåller tillvaron. Min bön, så liten och ynklig länkas amman med all världens böner till en symfoni av hopp och liv. I det sammanhanget räknas min röst, i det sammanhanget är jag livsviktig.

Att be är att hoppas. Världen behöver mer hopp. Ditt hopp bär världen.