Tredje söndagen i påsktiden

Psalmer: 768, 774, 876, 725

Text: Joh. 10:22-30

Vi befinner oss i påsktiden, den tid som är full av mysterium. Vad var det egentligen som hände? Det handlar om en Gud som är så nära oss som någon kan vara. In på bara skinnet, en medmänniska, som finns där i det goda och i det som är ont och gör ont.

Efter påsken får vi reflektera över vad det egentligen betyder, att det varit påsk på jorden.

För Johannes blir det viktigt att visa på att vissa inte tillhör Jesus får, flocken, de som kan vara med. Det är en svår bild som krockar med vår om att Gud bjuder in alla att höra och följa. Det som gör det ännu värre för oss som sett världens historia de senaste 2000 åren är att det är judarna som utmålas som de som inte kan vara med.

Kan man vara med fast man inte förstår? Är man välkommen fast att man tvivlar? Ja det verkar så eftersom till och med Tomas tvivlaren omfamnas av Jesus hälsning om frid. Han som inte kunde tro om han inte fick ta på Jesus sår. Också med det stora tvivlet med önskan om bevis får vi vara med.

Men här verkar det handla om något annat. Jag tror det handlar om att vi måste vara beredda att göra upp med våra förutfattade meningar, med det som vi redan bestämt oss för. Att våga gå utanför den fyrkantiga låda där vi så gärna vill klämma in Gud, så att Gud passar in i vårt förutbestämda mönster.

Kanske är det det Jesus menar när han säger till dem som omringar honom med sina frågor att de inte tror trots att han berättat vem han är. De vill inte tro därför att de har en tydlig bild om hur Guds Messias skall vara. Så kommer den här killen från Nasaret och ställer saker och ting på ända. Han rör sig inte i den förutbestämda ramen, han går ständigt utanför den. Han ifrågasätter också den religiösa eliten och vågar vara obekväm. Jesus bekräftar inte idolbilden, han gör upp med den. Jesus väljer medvetet att ifrågasätta ”sanningar” och han blir besvärlig och svårhanterlig.

Får den uppståndne Jesus plats i våra liv? Vågar vi ta emot det revolutionerande budskapet han ger oss? Vågar vi lyssna på hans röst, såsom fåren lyssnar till den gode herden?

Påskens Jesus, uppståndelsens Gud kräver att vi suddar ut gränser, att vi rullar undan stenar, att vi vågar hoppas på det goda. Att leva gränslöst, förbehållslöst, fördomslöst är verkligt utmanande. Och det är vad det handlar om. Att våga.

Ingen av oss kan lyckas. Vi begränsas av rädslor, misstänksamhet och egoism. Vi är människor med allt vad det innebär av fantastiska gåvor och med stora brister. Det är nog därför vi behöver en herde, som kan leda oss också dit vi egentligen inte vill, vågar eller tror oss vara kapabla att gå. Med Gud vid vår sida är vi inte ensamma i den vandringen, vandringen utåt. I gemenskap med andra trossyskon går vi inte ensamma. Vi behöver varandra för att orka våga. På egen hand blir hindren oöverstigliga.

Jag kan vara med trots mitt tvivel, trots mina halvhjärtade försök.

Men att tro handlar inte om att veta och låsa in en sanning. Att tro innebär att våga räkna med det oförutsedda. Att tro är att lyfta blicken och omfamna det jag inte kan förstå. Att tro är att våga gå dit Gud sänder mig. Ta utmaningen, gilla utmaningen. Att tro är att gå utöver mig själv, att räkna med att jag får det jag behöver, det jag inte har och kanske aldrig kommer att få av egen kraft. Att tro är att lita på att tillsammans med Gud och mina medmänniskor kan jag förflytta berg.

Det är när påskens mysterium sakta sipprar ned i mig, in i mitt innersta, in i men egen självförståelse, som tron växer. Tro växer för att ge frukt. Inte för sin egen skull, inte för min egen skull utan för att världen ska leva.

Därför kommer Gud till oss. Därför uppstår han och besegrar döden. För att världen ska leva.

 

Andra söndagen i påsktiden

Text: Joh. 20:24-31

Det är svårt att tro! Den här söndagen handlar om påskens vittnen och så får vi läsa om Tomas, Tomas tvivlaren som han också kallas. Det är ju inget särskilt starkt vittne precis. Fast det blir han kanske sen, när han fått bevis för att det verkligen var sant att Jesus hade uppstått och besegrat döden.

Vi är många som tvivlar. Ofta och svårt. Det är inte bara Tomas som har svårt att tro på det som verkar omöjligt. Dött är dött och så är det inte mer med det. Men det är ju just här som kristen tro pekar på något annat. Jesus svar på den yttersta meningen och det yttersta målet för vår livsvandring: liv. Det är alltid liv, mer liv, ett helare liv, ett kärleksfullt liv som är fokus för Jesus och därmed vår tro.

Men att verkligen tro. I denna tid, när så mycket pekar mot otro och otillit, på misstänksamhet och beräkning. Det är svårt.

Att tro, att hålla för sant är inte en läxa att lära sig utantill och kunna rabbla såsom kemiska formler eller ordklasser, nej, det är något annat.

Tro verkar handla om att se på ett annat sätt. Att tro är erfarenhet av något, någon som bär. Också i det som är allra svårast. Det är inte lättköpt. Men det handlar nog också om inställning. Om möjligheten att omfamna också det som vi inte kan se och ta på. Att tillåta oss själva tilliten till det som inte går att förklara. Kanske är det detta Jesus menar med att vi behöver bli som barn för att kunna tro. Detta att våga lita på något och någon utan konkreta bevis. Tomas kunde det inte. Han behövde faktiska bevis för Jesus existens efter sin död. Och han fick det. Jesus vill ha med Tomas också, trots hans tvivel.

Nog är det för väl att vi är olika och att de som kallar sig kristna tänker och erfar på olika sätt? Det är kanske just denna samling av ofullständiga människor som vi utgör som kan skapa något som kan kallas helt? I all sin brustenhet?

Johannes skriver sina berättelser för att vi ska kunna tro. Han berättar om de många tillfällen då Jesus pekat på livet i det som är söndrigt och ohelt. De berättelserna blir för oss någon slags ram att sätta in oss själva i. I bästa fall kan vi känna igen våra erfarenheter.

Många av oss har stått vid avgrunden, då bara slutet tycks vara möjlig. Men vi har också erfarit att det vänt, att livet kommit åter. Det är påskmysteriet. Att livet kan besegra döden.

Det är inte lätt att tro det. Erfarenheter av tillit och kärlek som bär är pärlor att vårda ömt, för vi behöver de pärlorna när tvivlet sätter in. När vi inte orkar eller tror oss kunna tro på liv och kärlek får vi påminna oss själva och varandra om påskens märkliga händelser. Då får vi vittna för oss själv och för varandra om att den väg Jesus gick faktiskt finns. Vägen till livet.

Att kunna tro är en skatt och vi får den för att vi ska ha liv i hans namn, Guds son, Guds egen Messias, den utvalde. Så i Johannes text blir det tydligt att tro och liv hör ihop.

Liv förutsätter tro alltså. Bara den som vågar tro det goda kan leva fullt. Den som stänger och låser om sig kommer att sakna mycket. Tomas har stängt för möjligheten till liv. Men han lämnas inte i sin inlåsthet utan befrias ur den av Jesus. För den som vågar tro kan den befrielsen äga rum också idag, just nu.

Vi är alla Guds medarbetare, kallade att vara påskens vittnen, det vill säga vittna om livet som är möjligt, igenom allt och trots allt.

Det är ingen lättköpt trosvisshet vi talar om utan en utmanande vandring som kräver både mod, hopp och förtröstan och ingen kan vandra den på egen hand. Vi behöver Gud i ena handen och varandra i den andra.

Att vara ett påskens vittne är att vittna om liv.