Femte söndagen i fastan

Text: Ps. 103:8-14

Försoning är ett av de riktigt stora kristna orden och ett av de där svåra orden: vad menas med försoning och att Jesus är Försonaren?

Hur kan vi tala om att världen försonas genom det Jesus gör i påskens mysterium när världen ser ut som den gör? Det verkar som om världen polariseras mer och mer för varje dag som går. Var finns försoningen?

Om försoning betyder att försonas med varandra, alltså se och stå ut med våra olikheter, olika åsikter, handlingar och moral verkar vi mycket långt ifrån det idag. Kanske är det inte värre nu än vad det varit? Men nog känns det så?

Hur kan det finnas en god Gud när vi har det som vi har det? Tilliten till andra människor verkar ha nått botten. Ingen talar egentligen sanning, alla utgår från sig själva och vad som är bäst för dem själva, eller hur? Vem kan man egentligen lita på? Varför gör inte Gud något?

För mig landar den diskussionen ofta i att jag blir frustrerad på mig själv och alla andra människor. Är vi så tröga att vi inte ser vad Gud redan gjort och varje stund gör? Ja, det verkar så.

Jag vet att jag inte kan smita från ansvar för att världen ser ut som den gör. Ändå vill jag gärna det. Vi har ju alla oanade möjligheter att göra skillnad. I dagens psaltarpsalm är det tydligt att Guds nåd och barmhärtighet med oss på långa vägar överstiger Guds vrede på oss. Vi tvingas inte till att ständigt hamna på de anklagades bänk. Gud handlar helt enkelt inte med oss som vi förtjänar. Och tur är väl det! Guds nåd är alltid större.

Gud visar oss ömhet för Gud vet att vi är mull. Ömheten förstår jag, men det där med mullen? Att vi är ett med jorden är väl positivt? Menar Gud att vi i och med vår förbundenhet med det jordsliga har vi svårt att lyfta våra tankar från det som är oss själva och vårt eget och se den större bilden? Jag tror det. Det kräver en ansträngning att inte se världen som hotande. Det krävs mod att inte vara rädd för förändringar och det som är främmande. Detta mod och denna ansträngning kräver av oss att vi lyfter blicken och försöker se sammanhang.

Gud har gett oss så många goda gåvor, det är nåd, att vi, om vi vill, kan förändra den här världen att bli som vi vill, så som Gud hade tänkt. För vi vet ju alla vad som är gott. Vi vet alla att vi inte kan leva som vi vill om vi inte tillåter andra att också leva som de vill. Den insikten begränsar min frihet. Den insikten gör att jag kallas till hänsyn och viss anpassning.

Att försonas innebär att stå ut med den andres olikhet från mig. Det betyder att jag inte är världens centrum, allt kan inte utgå från mina behov. Jag tror att Gud vill att vi ska förstå det.

Därför landar jag i psalmen 738 där vi ber Gud att visa oss försoningens väg. Jesus har ju vandrat den och visat att den är möjlig. Riktigt fria blir vi bara när vi tjänar mänskligheten i en kärlek där vi kan glömma oss själva. När vi ser att vi behöver förlåtas kan vi också förlåta andra, försoningen blir möjlig. Att kunna gå över mina egna gränser blir en förutsättning för försoningen. En sann gemenskap, känslan av att tillhöra en mänsklighet trots alla som inte är som jag, vill det jag vill, strävar efter det jag strävar efter, är riktigt svårt. Men Gud kallar oss till det.

Om vi orkar landa i att det himmelska är vårt mål, det fullkomliga, den sanna kärleken, friden och freden, kanske det kan få spilla över på vårt liv här och nu? För nog är vi i grunden ense om att kärlek är bättre än hat, ömsesidighet bättre än ensamhet och förlåtelse bättre än bitterhet? Det behöver vi hjälpa varandra att se. När man är mitt i hatet, ensamheten och bitterheten behövs någon som kan dra oss upp ur skiten så att vi kan närma oss försoningens land igen. Och i den kampen går Gud vid vår sida.

Nej, Gud har inte gett upp om sin värld. Gud har kallat oss att vara medarbetare på kärlekens väg. Försoning är en möjlighet, alltid, överallt. Vår uppgift är att se det.