Jungfru Marie bebådelsedag 2017

Text: Kol. 1:15-20, Luk. 1:46-55

Det är lovsång på Jungfru Marie bebådelsedag!

Både Kolosserbrevet och Lukas skildrar lovsånger. I Lukas är det Maria som säger, eller sjunger tänker jag mig. Mitt i fastans smärtfyllda väg till Jerusalem får vi fira livet. Livet som inte kan hindras, det som oupphörligen förnyas! Jag tänker mig texten i Kolosserbrevet som en tidig gudstjänstsång, en Kristushymn i den allra första kyrkan. Bibelforskarna är inte överens om det men jag gillar tanken. Tänk om de orden sjöngs i den allra tidigaste kyrkan? Då har vi en bild av hur man uppfattade Jesus kanske bara 30 år efter hans död. Det är en kraftfull lovsång: Jesus blir den som allting skapas igenom, han finns före allting, är begynnelsen. Han är den som försonar allt, inte bara människan utan allting. Allt på jorden och allt i himlen.

Tänk att vi glömt bort det så länge! Att inte bara människan är i fokus för Guds försonande kraft utan allting. Det skapar tycker jag en förståelse för att allt hålls samman i Kristus. Det finns ingenting som inte ligger i Guds intressesfär. Vi finns i en livsväv där allt hör samman. Här finns ingen uppdelning mellan mänskligt och den övriga världen. Den uppdelning vi kristna senare gjort så tydlig, människan främst! Det andra sedan. Den synen har också gjort det möjligt för oss att tro att vi har rätt till Skapelsen på ett ofta osunt sätt. I stället är det kanske så att vi med våra stora gåvor är kallade till ett större ansvar, men inte till ett högre värde på andras bekostnad?

Mäktig är också Marias lovsång. Hon sjunger om en Gud som gör skillnad, en Gud som vill rättvisa, en Gud som upphöjer de ringa. Det handlar om liv. Ett rimligt liv för alla, inte bara för vissa.

För att tydliggöra livet ännu mer valde man vårdagjämningen som tiden för Marie bebådelse. Livet vänder åter, ljuset kommer och om nio månader är det jul. För oss i norr är detta så tydligt. Äntligen kommer våren efter fem mörka månader återvänder livsandarna, halleluja!

När Maria får budskap om Guds människoblivande i världen påbörjas en berättelse om det goda. Hon väljer att säga ja till livet. Säkert inte utan rädsla och funderingar men hon gör det som måste göras för att livet med stort L ska födas i världen. Berättelsen lever vidare och idag är det vi som lever i den. Vid varje bröllop i kyrkan sjunger vi i lovsången ett tack för livet som oupphörligt förnyas. Där kärlek finns, där finns liv!

Nog är det motigt då och då att vandra kärlekens väg. Men liksom Maria måste vi kapitulera inför det vi måste göra. Också vi måste säga ja till livet. Att inte göra det är död och destruktivitet. Liv är kreativitet. Nog är vi nu, liksom alltid, kallade till en alldeles särskild kreativitet för livets skull? Vi människor och skapelsen som helhet går verkligen inte från klarhet till klarhet. Vi verkar ha mycket svårt att lära oss av vår historia. Alltså kallas vi varje dag till att säga ja till Livet.

Lika omöjligt som det kan tyckas att Maria blir gravid utan att ha haft någon man, lika omöjligt kan det tyckas att se ett ljus i mörkret. Men livet vänder åter. Våren är här, lite kylig ännu men den är här, solen har återvänt. Också i dödsskuggans dal lyser ljuset. Det är svårt att se, men Guds livgivande ljus slocknar aldrig. Det är segern Jesus vinner i uppståndelsen. Det ljus i tunneln vi ändå skymtar i fastans mödosamma vandring upp till Jerusalem och döden. Till och med bortom döden lyser ljuset. Det är obegripligt och påskens mysterium kan vi inte förnuftsmässigt förstå, på det kan vi bara våga hoppas och tro. Vågar vi tro att Guds verk är mäktigt trots att världen ser ut som den gör? Maria gjorde det. Den tidiga kyrkan sjöng lovsången om Gud som försonar all ondska, allt mörker så att ljuset kan återvända.

Det är det naiva hoppet vi kallas till. Maria sjunger lovsång när hon förstår innebörden i det hon får vara med om. När vi ser sammanhanget där våra goda gärningar får spela roll kan också vi fyllas av lovsång. Det till synes enkla jag gör kan få ringar på vattnet och då får jag vara med i de riktigt stora sammanhangen. Det är mäktigt! Gud är mäktig! Halleluja! Halleluja är ett vackert hebreiskt ord som betyder ”Prisa Gud” och det får mig osökt att tänka på Robin Hood, eller snarare Broder Tuck: ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!” utbrister han när Robin och gänget gjort något åt orättvisan och med pengarna som prinsen orättmätigt snott åt sig hamnar där de ska och mättar de hungriga, som Maria sjunger.

Vi firar livet idag. Vi får prisa Gud och utbringa vårt Halleluja, ett kraftfullt Halleluja, som en motröst till det som inte föder liv, till det som osar död och destruktivitet. Rakt in i en sådan värld behöver lovsången sjungas, med allt fler och allt starkare röster. Vi viker inte ner oss, vi vill inte lämna kärlekens väg, vi vågar tro på Guds mäktiga verk och att ingenting är omöjligt för den som tror. Halleluja!