Femte söndagen i fastan

Text: Ps. 103:8-14

Försoning är ett av de riktigt stora kristna orden och ett av de där svåra orden: vad menas med försoning och att Jesus är Försonaren?

Hur kan vi tala om att världen försonas genom det Jesus gör i påskens mysterium när världen ser ut som den gör? Det verkar som om världen polariseras mer och mer för varje dag som går. Var finns försoningen?

Om försoning betyder att försonas med varandra, alltså se och stå ut med våra olikheter, olika åsikter, handlingar och moral verkar vi mycket långt ifrån det idag. Kanske är det inte värre nu än vad det varit? Men nog känns det så?

Hur kan det finnas en god Gud när vi har det som vi har det? Tilliten till andra människor verkar ha nått botten. Ingen talar egentligen sanning, alla utgår från sig själva och vad som är bäst för dem själva, eller hur? Vem kan man egentligen lita på? Varför gör inte Gud något?

För mig landar den diskussionen ofta i att jag blir frustrerad på mig själv och alla andra människor. Är vi så tröga att vi inte ser vad Gud redan gjort och varje stund gör? Ja, det verkar så.

Jag vet att jag inte kan smita från ansvar för att världen ser ut som den gör. Ändå vill jag gärna det. Vi har ju alla oanade möjligheter att göra skillnad. I dagens psaltarpsalm är det tydligt att Guds nåd och barmhärtighet med oss på långa vägar överstiger Guds vrede på oss. Vi tvingas inte till att ständigt hamna på de anklagades bänk. Gud handlar helt enkelt inte med oss som vi förtjänar. Och tur är väl det! Guds nåd är alltid större.

Gud visar oss ömhet för Gud vet att vi är mull. Ömheten förstår jag, men det där med mullen? Att vi är ett med jorden är väl positivt? Menar Gud att vi i och med vår förbundenhet med det jordsliga har vi svårt att lyfta våra tankar från det som är oss själva och vårt eget och se den större bilden? Jag tror det. Det kräver en ansträngning att inte se världen som hotande. Det krävs mod att inte vara rädd för förändringar och det som är främmande. Detta mod och denna ansträngning kräver av oss att vi lyfter blicken och försöker se sammanhang.

Gud har gett oss så många goda gåvor, det är nåd, att vi, om vi vill, kan förändra den här världen att bli som vi vill, så som Gud hade tänkt. För vi vet ju alla vad som är gott. Vi vet alla att vi inte kan leva som vi vill om vi inte tillåter andra att också leva som de vill. Den insikten begränsar min frihet. Den insikten gör att jag kallas till hänsyn och viss anpassning.

Att försonas innebär att stå ut med den andres olikhet från mig. Det betyder att jag inte är världens centrum, allt kan inte utgå från mina behov. Jag tror att Gud vill att vi ska förstå det.

Därför landar jag i psalmen 738 där vi ber Gud att visa oss försoningens väg. Jesus har ju vandrat den och visat att den är möjlig. Riktigt fria blir vi bara när vi tjänar mänskligheten i en kärlek där vi kan glömma oss själva. När vi ser att vi behöver förlåtas kan vi också förlåta andra, försoningen blir möjlig. Att kunna gå över mina egna gränser blir en förutsättning för försoningen. En sann gemenskap, känslan av att tillhöra en mänsklighet trots alla som inte är som jag, vill det jag vill, strävar efter det jag strävar efter, är riktigt svårt. Men Gud kallar oss till det.

Om vi orkar landa i att det himmelska är vårt mål, det fullkomliga, den sanna kärleken, friden och freden, kanske det kan få spilla över på vårt liv här och nu? För nog är vi i grunden ense om att kärlek är bättre än hat, ömsesidighet bättre än ensamhet och förlåtelse bättre än bitterhet? Det behöver vi hjälpa varandra att se. När man är mitt i hatet, ensamheten och bitterheten behövs någon som kan dra oss upp ur skiten så att vi kan närma oss försoningens land igen. Och i den kampen går Gud vid vår sida.

Nej, Gud har inte gett upp om sin värld. Gud har kallat oss att vara medarbetare på kärlekens väg. Försoning är en möjlighet, alltid, överallt. Vår uppgift är att se det.

Jungfru Marie bebådelsedag 2017

Text: Kol. 1:15-20, Luk. 1:46-55

Det är lovsång på Jungfru Marie bebådelsedag!

Både Kolosserbrevet och Lukas skildrar lovsånger. I Lukas är det Maria som säger, eller sjunger tänker jag mig. Mitt i fastans smärtfyllda väg till Jerusalem får vi fira livet. Livet som inte kan hindras, det som oupphörligen förnyas! Jag tänker mig texten i Kolosserbrevet som en tidig gudstjänstsång, en Kristushymn i den allra första kyrkan. Bibelforskarna är inte överens om det men jag gillar tanken. Tänk om de orden sjöngs i den allra tidigaste kyrkan? Då har vi en bild av hur man uppfattade Jesus kanske bara 30 år efter hans död. Det är en kraftfull lovsång: Jesus blir den som allting skapas igenom, han finns före allting, är begynnelsen. Han är den som försonar allt, inte bara människan utan allting. Allt på jorden och allt i himlen.

Tänk att vi glömt bort det så länge! Att inte bara människan är i fokus för Guds försonande kraft utan allting. Det skapar tycker jag en förståelse för att allt hålls samman i Kristus. Det finns ingenting som inte ligger i Guds intressesfär. Vi finns i en livsväv där allt hör samman. Här finns ingen uppdelning mellan mänskligt och den övriga världen. Den uppdelning vi kristna senare gjort så tydlig, människan främst! Det andra sedan. Den synen har också gjort det möjligt för oss att tro att vi har rätt till Skapelsen på ett ofta osunt sätt. I stället är det kanske så att vi med våra stora gåvor är kallade till ett större ansvar, men inte till ett högre värde på andras bekostnad?

Mäktig är också Marias lovsång. Hon sjunger om en Gud som gör skillnad, en Gud som vill rättvisa, en Gud som upphöjer de ringa. Det handlar om liv. Ett rimligt liv för alla, inte bara för vissa.

För att tydliggöra livet ännu mer valde man vårdagjämningen som tiden för Marie bebådelse. Livet vänder åter, ljuset kommer och om nio månader är det jul. För oss i norr är detta så tydligt. Äntligen kommer våren efter fem mörka månader återvänder livsandarna, halleluja!

När Maria får budskap om Guds människoblivande i världen påbörjas en berättelse om det goda. Hon väljer att säga ja till livet. Säkert inte utan rädsla och funderingar men hon gör det som måste göras för att livet med stort L ska födas i världen. Berättelsen lever vidare och idag är det vi som lever i den. Vid varje bröllop i kyrkan sjunger vi i lovsången ett tack för livet som oupphörligt förnyas. Där kärlek finns, där finns liv!

Nog är det motigt då och då att vandra kärlekens väg. Men liksom Maria måste vi kapitulera inför det vi måste göra. Också vi måste säga ja till livet. Att inte göra det är död och destruktivitet. Liv är kreativitet. Nog är vi nu, liksom alltid, kallade till en alldeles särskild kreativitet för livets skull? Vi människor och skapelsen som helhet går verkligen inte från klarhet till klarhet. Vi verkar ha mycket svårt att lära oss av vår historia. Alltså kallas vi varje dag till att säga ja till Livet.

Lika omöjligt som det kan tyckas att Maria blir gravid utan att ha haft någon man, lika omöjligt kan det tyckas att se ett ljus i mörkret. Men livet vänder åter. Våren är här, lite kylig ännu men den är här, solen har återvänt. Också i dödsskuggans dal lyser ljuset. Det är svårt att se, men Guds livgivande ljus slocknar aldrig. Det är segern Jesus vinner i uppståndelsen. Det ljus i tunneln vi ändå skymtar i fastans mödosamma vandring upp till Jerusalem och döden. Till och med bortom döden lyser ljuset. Det är obegripligt och påskens mysterium kan vi inte förnuftsmässigt förstå, på det kan vi bara våga hoppas och tro. Vågar vi tro att Guds verk är mäktigt trots att världen ser ut som den gör? Maria gjorde det. Den tidiga kyrkan sjöng lovsången om Gud som försonar all ondska, allt mörker så att ljuset kan återvända.

Det är det naiva hoppet vi kallas till. Maria sjunger lovsång när hon förstår innebörden i det hon får vara med om. När vi ser sammanhanget där våra goda gärningar får spela roll kan också vi fyllas av lovsång. Det till synes enkla jag gör kan få ringar på vattnet och då får jag vara med i de riktigt stora sammanhangen. Det är mäktigt! Gud är mäktig! Halleluja! Halleluja är ett vackert hebreiskt ord som betyder ”Prisa Gud” och det får mig osökt att tänka på Robin Hood, eller snarare Broder Tuck: ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!” utbrister han när Robin och gänget gjort något åt orättvisan och med pengarna som prinsen orättmätigt snott åt sig hamnar där de ska och mättar de hungriga, som Maria sjunger.

Vi firar livet idag. Vi får prisa Gud och utbringa vårt Halleluja, ett kraftfullt Halleluja, som en motröst till det som inte föder liv, till det som osar död och destruktivitet. Rakt in i en sådan värld behöver lovsången sjungas, med allt fler och allt starkare röster. Vi viker inte ner oss, vi vill inte lämna kärlekens väg, vi vågar tro på Guds mäktiga verk och att ingenting är omöjligt för den som tror. Halleluja!

Tredje söndagen i fastan.

”Kampen mot ondskan”

Psalmer: 817, 835, 766, 833, 834

Text: Upp. 3:14-19

Orden drabbar mig som ett slag i magen. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken kall eller varm.

Jo visst är jag ljum. Jag tar inte del i kampen för en rimligare värld så som jag förväntar mig av mig själv och så som jag tror Gud förväntar sig av mig. Jag känner till orättvisorna, jag ser de hemska nyheterna på TV, jag vet att många lider i vårt samhälle. Jag kan faktiskt inte skylla min ljumhet på okunskap. Jag har all kunskap som krävs.

”Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” De orden landar rakt in i mitt liv. Jag skäms. Kanske känner du igen dig?

De flesta av oss sitter säkert. Trygga i ett samhälle som vi kan tyda och förstå och ta oss fram i. Men vi vet att det inte är så för alla. Så vad gör vi? Sitter säkert och stilla i båten? Vilken kamp engagerar oss där vi går utöver oss själva, där vi riskerar något på allvar?

Jag kan inte berätta för någon vad de borde göra om jag inte ser mina egna brister. Tro mig, de är stora. Kanske är dina det också? Hur kan vi hjälpa varandra att våga kampen? Kanske handlar det faktiskt också om att våga släppa taget om min egen förträfflighet och inse att allt vilar i Guds hand? Inte som en mesig undanflykt utan som en reell insikt i att jag finns i ett större sammanhang. All världens elände vilar inte på mina axlar. Tack Gud! Men min kallelse är att axla det ansvar jag kan och inte fly från det.

Jag har allt jag behöver även om jag drömmer om både sommarstuga och en ny bil. Men i grunden finns inget mer jag måste ha för att överleva, jag har, i överflöd. När vi hamnar där i bekvämligheten, i det goda livet och inte störs av världens orättvisa mer. Det är då vi är eländiga och ömkansvärda, fattiga, blinda och nakna. För ingenting av det vi har av bekvämlighet och gott liv kan frälsa oss. Ingenting av det kan rädda vår själ.

Men kanske kan engagemang och empati göra det? Känslan av att vara insatt i det godas kamp mot det onda?

Om jag kan släppa tanken på att allt hänger på mig, kapitulera inför världen elände och säga att jag inte kan på egen hand, då kanske morgonljuset bryter fram för mig och jag kan bli en hel människa? Kanske kan jag då landa i en ny kraft som är så mycket starkare än min egen?

Fastan är tid för reflektion över det egna jaget och vår relation med Gud och Guds planer för sin värld. Det tjänar ingenting till att vara för överseende med sig själv, då blir det ingen rannsakan. Men vi kan heller inte stanna i att vi är usla varelser. Då förlamas vår kreativitet och vår empati. Kampen mot ondskan i världen kan inte utkämpas med dålig självkänsla. Till den kampen behövs mandat från Gud, en känsla av att vara räknad med i det eviga perspektivet. Att få vara en Guds medarbetare är nåd och glädje, inte ett frossande i egna tillkortakommanden.

Gud har skapat oss till sin likhet. Det betyder att vi har kapacitet till viktiga saker. Men vi behöver varandra. Både som medvandrare , som tröstare och som inspiratörer. Och vi behöver Gud vid vår sida. Annars är det omöjligt. Guds nåd och upprättande förlåtelse lägger grunden för vår kraft. Ensam är inte stark. Jag skapar inte mitt liv men jag gör aktiva val som får konsekvenser.

Jag tror vi behöver en livets rörelse i världen just nu. Denna fastetid är utmanande därför att världen ser ut som den gör och för att allt för många av oss är ljumma.

Jag vill ju vara varm! Brinnande av iver att förändra världen! Jag vill det ju så gärna men oftast blir jag stum inför världens ondska. ”Javisst, är det hemskt! Det är något allvarligt fel med världen. Någon borde verkligen göra något!” Det blir alltför ofta min reaktion inför det jag ser och hör. Jag kan inte gå på alla bollar men jag kan gå på någon. Och troligen finns fler som tänkt gå på samma boll. Låt oss förenas med dem så att vi kan brinna tillsammans. Elden blir så mycket starkare då!

När jag inser min fattigdom, min nakenhet och min blindhet, då kan det födas en medvetenhet. Denna fasta får jag använda för den reflektionen, den insikten, så att också jag kan få uppstå till nytt liv. Det nya livet som spränger mina bojor och frigör mig att bli den jag är ämnad att vara: en Guds medarbetare. En kämpe i det godas kamp mot ondskan, mitt i vardagens små handlingar och i det stora engagemanget för Guds värld. Jag tror att Gud ser på mig med kärlek, också i mina taffliga försök, också när jag lutar mig tillbaka i bekvämligheten. Då är Guds kärlek där som ett rop, en sten i skon, en påminnelse om vem jag egentligen är.

Tack Gud för ditt tålamod.

 

Andra söndagen i fastan

Psalmer: 219, 218, 766, 352, 732

Text: Hebr. 11:23-27

Tänk så mycket man kan göra om man bara tror! En fast och orubblig tro kan förflytta berg heter det och det är nog sant. Att vara fullständigt övertygad om att det man står i är det rätta, att inte tvivla på sin sak och att kämpa hårt, det är fantastiskt när sådant sker!

Det är bara det att det sker så sällan att man har den där bergfasta övertygelsen. Det är inte lätt att inte ifrågasätta motiven för det man gör. Är detta sant och riktigt? Vet jag vad jag håller på med? Kallar Gud mig till detta livet eller är det något annat jag borde göra? Borde jag vara någon annanstans och vara någon annan?

Tvivlet på oss själva, meningen och riktningen, på Gud och mitt uppdrag följer oss genom livet. Det är som om tvivlet hela tiden går hand i hand med övertygelsen. Kanske är det så det måste vara?

Mose som befriar sitt folk, han som vågar göra sådant som är riktigt farligt för sin övertygelses skull var inte en hjälte i tron. Han tvekar och han tvivlar, han vill egentligen inte riktigt ta kampen och han skyller på det ena och det andra. Han är ingen talare, ingen ledare, säger han. Det finns andra som är bättre. Det är lätt att känna igen sig men Gud ger sig inte i Moses fall. Det är just han som får uppdraget och kallelsen. Han och ingen annan. Så står han där till sist och vet vad han måste göra. Det finns ingen annan väg, till sist blir det tydligt för honom. Han måste, fast att han egentligen inte vågar.

Just där i tvivlet föds en övertygelse hos honom tänker jag. Och nog kan vi känna igen oss i hans kamp? Just när inget finns att hålla fast vid får vi landa i vår tro, det är det enda som bär. Visst är den bräcklig och skör, men den är det enda vi har. Utan tron, denna lilla spillra av hopp, går vi under.

I psalm 218 uttrycks det: ”Tänk om du är den som väntar, just i tvivlets ensamhet, som väntar just på mig. Det är nog, o Gud att veta, att jag lever i din hand.” Just där i den stora ensamheten som tvivlet föder landar vi i att det enda vi kan är att tro att Gud håller oss i sin hand.

Väldigt få av oss kommer att få uppleva ett alltigenom tydligt och icke ifrågasättbart tillstånd i våra liv. Det mesta av livet är hopp och förtvivlan, tro och tvivel, mörker och ljus, glädje och sorg, samtidigt. Livet väger och rör sig, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ständigt rör vi oss mellan poler och sällan kan vi sitta ner och vila i övertygelsen, klarheten, friden. Det är livet och det kanske är som det ska?

Det är i själva orons land som vi behöver finna friden, det är i orons land som vi får lyssna, tills tvivlet tystnar som det uttrycks i psalm 732

Hur vågar Mose? Texten i Hebréerbrevet slutar idag med ett svar. Han vågar, han håller ut därför att han liksom såg den Osynlige står det. Det är flera saker att fundera över i denna utsaga. Mose höll ut står det. Han ger inte upp, trots tvivel och ångest sätter han sitt hopp till Gud. Det finns där, inlemmat i honom som en del av honom som inte kan tas bort. Han griper efter halmstrået, den tro han bär är tynande men det är det enda han har kvar. Så står det att han liksom såg. Han tolkar sitt liv och det han är med om som att Gud finns där, han liksom ser att Gud finns med honom trots att tvivlet nästan övermannar honom ibland. Jag gillar det där liksom för det ger mig utrymme med mina gudsbilder, mina erfarenheter. Det står inget om en Gud som med blixt och dunder kommer för att ge order till Mose. Det verkar lite trevande, försiktigt, i livet kan vi liksom ana Gud. Kan det räcka för att vi ska tro? Det verkade funka för Moses och jag hoppas det ska vara nog för mig också.

Mose håller ut för att han liksom såg den Osynlige. Det är ett vackert ord för Gud, men frustrerande. Varför ska Gud vara osynlig, vore det inte bättre om Gud var fullt synlig för alla så att alla kunde tro och den här världen bli en bättre plats? Jag vet inte. Men bilden av den Osynlige ger mig möjlighet att få vara som jag är med mina gudsbilder, det gör att Gud inte kan ringas in och bestämmas för all tid och evighet. Det ger mig andrum och frihet. Det behöver jag för det finns så många gudsbilder som jag inte kan känna igen mig i men om vi talar om den Osynlige får kanske också mina bilder plats?

Mose är en hjälte i Bibeln. Mose tvivlar och brottas med sin övertygelse. Jag får känna igen mig i Mose när jag kämpar med min tro. Mitt i tvivlets ensamhet finns en närvaro att ana. Jag vill tro det, alltså tror jag.