Fjärde söndagen efter trettondedagen 2017.

”Jesus är vårt hopp”

Psalmer: 231,  755, 766, 794, 246.

Text: Matt. 14:22-33.

Tänk så mycket elände vår ängslighet och rädsla för att inte duga och räcka till ställer till med! Det verkar som om vi människor ständigt lever med misslyckandet runt hörnet, med ett hot om att bli tillplattade och inte räknade med som fullvärdiga människor. Visst är det sorgligt? När vi uppfostrar barn vill vi att de ska bli starka i sig själva, se sitt eget värde och våga stå upp för dem de är. Vi vill att de ska följa sin egen inre röst och inte vara som ett rö för vinden som följer gruppens nycker. Många barn är starka och får det med sig från sina föräldrar. Många barn vet att Gud finns och är som en bror som finns med dem hela tiden, de är älskade, och de vet om det.

Men någonstans längs vägen tappar vi denna grundläggande tillit till Gud och till oss själva. Det är sorgligt. Och det är svårt att förklara. Vist kan vi se tendenser i vår omvärld som påverkar oss negativt men fullt ut kan vi inte förklara var ångesten inför att vara människa kommer ifrån. Den smyger sig in i våra liv och om vi inte är uppmärksamma riskerar den känslan att förgifta oss som personer och påverka vårt liv.

Jesus går på vattnet, alldeles märkligt förstås. Vatten i bibeln symboliserar ofta kaos, de nedbrytande makterna och jag tror att Jesus vill visa oss att han finns där, när kaos och ängsligheten sätter in i våra liv. Han går lärjungarna till mötes och Petrus vill se om den tilliten och det hoppet som Jesus bär på kan gälla också honom. Kan också Petrus våga hoppas på att livet bär? Han vill, och han provar när Jesus bjuder in honom.

Så står han där på vattnet och ser att det bär. En stund. Men så kommer ängsligheten: är detta verkligen möjligt? Är min tro och mitt hopp verkligen så starka att de bär mig, också när kaos lurar bakom hörnet. Och då, när de tankarna får fäste i honom kommer tvivlet. Han sjunker.

Här tar inte berättelsen slut. Tack Gode Gud för det! Petrus ropar: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträcker genast ut handen och griper tag i honom. Han blir räddad.

När också det sista hoppet lämnar oss, när vår ängslighet tar överhanden kan vi bara ropa till Gud. Och evangeliet idag, det glada budskapet är att Gud hör oss och räcker oss sin hand. Allt hänger alltså inte på mig. Det finns Någon som bär.

När vår tro och vårt hopp lever klarar vi att mota ängsligheten och tro både på oss själva och på Gud. Det är den förvissningen, den förtröstan som behöver bära oss också då vi oroligt ser oss över axeln.

Jag tror att vi människor är skapade till att gå på vatten. Jag menar att vi är skapade till att känna tillit både till Gud och till oss själva. Därför säger vi också att vi ska älska vår nästa som vi älskar oss själva och Gud över allting.

Kanske menar Jesus när han säger att vi ska bli som barn att det är den där tilliten till oss själva och vad vi förmår vi behöver söka oss tillbaka till? Att våga omfamna tanken att Gud självklart finns och vill oss väl? Det barnsliga i det här avseendet verkar alltså vara den djupa tilliten, modet och glädjen i att finnas till.

Vi är skapade till att gå på vatten. Gud har skapat oss till det.