Fjärde söndagen efter trettondedagen 2017.

”Jesus är vårt hopp”

Psalmer: 231,  755, 766, 794, 246.

Text: Matt. 14:22-33.

Tänk så mycket elände vår ängslighet och rädsla för att inte duga och räcka till ställer till med! Det verkar som om vi människor ständigt lever med misslyckandet runt hörnet, med ett hot om att bli tillplattade och inte räknade med som fullvärdiga människor. Visst är det sorgligt? När vi uppfostrar barn vill vi att de ska bli starka i sig själva, se sitt eget värde och våga stå upp för dem de är. Vi vill att de ska följa sin egen inre röst och inte vara som ett rö för vinden som följer gruppens nycker. Många barn är starka och får det med sig från sina föräldrar. Många barn vet att Gud finns och är som en bror som finns med dem hela tiden, de är älskade, och de vet om det.

Men någonstans längs vägen tappar vi denna grundläggande tillit till Gud och till oss själva. Det är sorgligt. Och det är svårt att förklara. Vist kan vi se tendenser i vår omvärld som påverkar oss negativt men fullt ut kan vi inte förklara var ångesten inför att vara människa kommer ifrån. Den smyger sig in i våra liv och om vi inte är uppmärksamma riskerar den känslan att förgifta oss som personer och påverka vårt liv.

Jesus går på vattnet, alldeles märkligt förstås. Vatten i bibeln symboliserar ofta kaos, de nedbrytande makterna och jag tror att Jesus vill visa oss att han finns där, när kaos och ängsligheten sätter in i våra liv. Han går lärjungarna till mötes och Petrus vill se om den tilliten och det hoppet som Jesus bär på kan gälla också honom. Kan också Petrus våga hoppas på att livet bär? Han vill, och han provar när Jesus bjuder in honom.

Så står han där på vattnet och ser att det bär. En stund. Men så kommer ängsligheten: är detta verkligen möjligt? Är min tro och mitt hopp verkligen så starka att de bär mig, också när kaos lurar bakom hörnet. Och då, när de tankarna får fäste i honom kommer tvivlet. Han sjunker.

Här tar inte berättelsen slut. Tack Gode Gud för det! Petrus ropar: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträcker genast ut handen och griper tag i honom. Han blir räddad.

När också det sista hoppet lämnar oss, när vår ängslighet tar överhanden kan vi bara ropa till Gud. Och evangeliet idag, det glada budskapet är att Gud hör oss och räcker oss sin hand. Allt hänger alltså inte på mig. Det finns Någon som bär.

När vår tro och vårt hopp lever klarar vi att mota ängsligheten och tro både på oss själva och på Gud. Det är den förvissningen, den förtröstan som behöver bära oss också då vi oroligt ser oss över axeln.

Jag tror att vi människor är skapade till att gå på vatten. Jag menar att vi är skapade till att känna tillit både till Gud och till oss själva. Därför säger vi också att vi ska älska vår nästa som vi älskar oss själva och Gud över allting.

Kanske menar Jesus när han säger att vi ska bli som barn att det är den där tilliten till oss själva och vad vi förmår vi behöver söka oss tillbaka till? Att våga omfamna tanken att Gud självklart finns och vill oss väl? Det barnsliga i det här avseendet verkar alltså vara den djupa tilliten, modet och glädjen i att finnas till.

Vi är skapade till att gå på vatten. Gud har skapat oss till det.

Tredje söndagen efter trettondedagen 2017

Psalmer: 769, 778, 766, 393, 217

”Jesus skapar tro”

Text: 2 Kor. 1:3-7, Ps. 36:6-10

Förtröstan är ett fint ord, tycker jag. Att vara förtröstansfull, full av förtröstan. Att räkna med en tröst, räkna med att den finns oavsett vad jag gör och hur mitt liv ser ut. Att få utan att prestera.

I de flesta situationer får vi ingenting gratis. Vi förväntas prestera något. Vi måste studera om vi ska få studiebidrag och lån, vi behöver arbeta för att få lån. Ska vi vinna tävlingen måste vi vara bäst. Ja, i nästan allt som sker krävs det saker av oss. Illa är det att detta sätt att tänka också smugit sig in i våra relationer med vänner. Vad vinner jag på att vara din vän? Vad får jag tillbaka? What´s in it for me? Är en fråga för en individualistisk tid. Det har nog gått så långt att detta ekonomiska tänkande smugit sig in i också de mest intima relationerna vi har. Även kärlek är något vi ska tjäna på, åtminstone ska vi inte ge mer än vi får tillbaka av den andre, den vi älskar.

Nog är det viktigt med ett givande och tagande i en kärleksrelation, men det är inget vi kan kalkylera med och ta för givet som ett villkor för att vi ska våga ge oss hän, rakt in i kärleken. I goda relationen upplever nog båda att de både får ge och få. Men det fungerar inte som ett bankkonto med insättningar och uttag. Snarare är det förunderligt märkligt hur kärleksrelationer fungerar, det går inte riktigt att förklara.

I Korinthierbrevet är det tydligt att det finns en förtröstan hos den som skriver. Gud tröstar oss, så är det bara. Livet är svårt och det lidande som Jesus fick utså får också vi utstå på olika sätt, vi bär korset med Jesus. Men vi behöver inte fastna i det som är svårt, vi får gå vidare till trösten, för den finns. Gud tröstar i det som är svårt. Vi har ett fast hopp skrivs det. Och nog är det väl det hoppet som finns kvar när vi bara upplever korsets börda i våra liv?

Men så sägs det något mer viktigt i texten: den tröst vi får när det är som svårast, den är vi kallade att bära vidare till andra. Här har vi väl ett typexempel på ringar på vattnet. Guds nåd och tröst är inte till för att stängas in och gömmas. Den är till för att ge vidare. Vi har att trösta var och en som har det svårt står det. Ett stort och viktigt uppdrag!

Det där fasta hoppet som vi får stå på när allt annat svajar är inte lätt att hålla fast vid. Men det är en viljeakt, jag kan bestämma mig för att det yttersta hoppet, Guds förlåtelse, det överger jag aldrig. Och när det är som svårast behöver någon annan finnas där och bära Guds tröst till mig. Det är mina medmänniskors kallelse.

Guds tröst kommer utan vår prestation, den finns där, den är gratis och oändlig, den tar inte slut och beror inte på vem jag är eller vad jag gör. Ibland kallar vi den nåd, Guds nåd, gratis, fritt given för alla som vill ta emot den.

När vi läser dagens psaltarpsalm får vi en sådan där härlig förtröstansfull text. Till himlen sträcker sig Guds nåd. Den är alltså oändlig. Guds rättfärdighet, alltså vilja till det rätta och sanna, är som väldiga berg, oändliga och Guds rättvisa som det djupaste hav, oändligt. Hos Gud är livets källa, allt det vi behöver för att leva. I Guds ljus ser vi ljuset. Också i den allra mörkaste natt ser vi i Gud ljuset. Lättare att säga än att uppleva när allt känns mörkt förstås.

Men att vilja tro är att tro, att vilja hoppas är att hoppas, att vilja Gud är Gud. Det tror jag. Gud förväntar sig inte att vi ska vara hjältar som klarar allt men Gud vill att vi vill.

Detta att bestämma sig för att vilja hoppas och tro kan jag göra trots att jag står utan svar på livets mysterium. Trots att inte allting är klart utan snarare oklart får jag tro och hoppas.

I relationen med Gud finns inget ekonomiskt tänkande, ingen kalkylering för att vinna fördelar. Gud älskar, Gud tröstar, Gud ger nåd, gratis. Det som följer därav är att vi kan orka försöka leva som kärleksfulla människor. Den som får mycket kan också ge mycket. Det följer naturligt på de goda gåvor Gud ger att jag vill ge dem vidare. Kan jag våga hoppas på ett givandets ekonomi? Guds ekonomi?

Jag vill, jag vill våga tro och hoppas. Hjälp mig milde herre Gud.

 

Andra söndagen efter trettondedagen 2017

”Livets källa”

Ingångspsalm: 921, Gradual: 757, Trosbek: 766, Offertorie: 617, Slut: 730.

Text: Ps. 19:2-7

Tanzaniaeleverna hälsas välkomna hem och Costa Rica eleverna sänds.

Himlen förkunnar Guds härlighet! Det är maffigt! Psaltartextens lovsång är kosmisk, den talar om en Gud utan gränser i tid och rum. Detta tal om Guds härlighet är ett språk som alla kan förstå, det talas i hela världen och alla kan se himlen och dess storhet. Oavsett var man befinner sig, i Tanzania, Sverige eller Costa Rica är det samma himmel, samma språk som talas från Gud. Storheten, den väldighet som är vårt kosmos, vårt universum, det som är vår Moder Jord. Där finns Gud. Ingenting är gömt för glöden i Guds kärlek till helheten, det Gud skapat.

Som så ofta, talar psaltarens texter ur en djup förvissning, ett slags grundtema för livet. Det finns en grundläggande tro för psaltarens författare om att Gud finns, trots allt, oavsett hur mitt liv ser ut, finns Gud där.

Andra söndagen efter trettondedagen har som rubrik ”Livets källa”, och jag tänker att det handlar om min yttersta tillit, mitt fundament i livet. Var har jag det? En del människor säger sig inte vara religiösa och i det lägger man ofta att man inte går till kyrkan särskilt ofta eller alls. Att man inte ”ständigt” talar om Gud och sin tro, eller att man helt saknar ett religiöst språk. Men den allra mest grundläggande tilliten handlar inte om dessa saker. För många av oss är gudstjänsten, bönen och att sätta in sitt liv i ett religiöst paradigm viktigt och bygger upp oss.

Men det som är närmast hjärteroten, det som finns kvar när allt annat är avskalat? Vad är det?

Vi människor är sköra varelser. Vi vill oftast inte kännas vid det men det mesta som finns runt omkring oss är bräckligt och kan tas ifrån oss, det är livets realitet. Våra nära och kära, våra vänner, vårt arbete, studier, det vi fyller vår tid med, vår hälsa. Jag vill inte måla bilden alltför dyster men jag tror det är klokt att vara medveten om livets skörhet och att väldigt få saker går att ta för givet.

Vi behöver en källa i oss, en källa till liv. Det som ger oss kraft och mod att vara människor och leva. Den källan tänker jag är Guds kärlek, Jesus medvandrarskap, han som går vid vår sida och den heliga Ande som andas in liv i oss, minut för minut. Så formulerar jag det, du kanske formulerar det på annat sätt. Den källan kan vi fylla på med de goda mötena med andra människor. Jag tänker att ni som varit i Tanzania fått med er möten som kommer att betyda något för er hela livet. Den typen av upplevelser har vi alla varit med om, livsavgörande möten med människor som verkligen betyder något för oss. Och för er som ska till Costa Rica önskar vi många sådana stunder, då livet bränner till och blir på riktigt.

Kanske är en del av förklaringen till att många människor i vår tid inte mår bra och inte känner sig närvarande i sina egna liv just avsaknaden av den där grundläggande källan till liv i vårt inre? Jag tror det. Och det här är inget märkvärdigt egentligen, det handlar om en yttersta tillit till livet, till Gud om man så vill, till någon slags yttersta mening i tillvaron, trots att den ser ut som den gör. Ibland gör vi saker svårare än vad de är. Kan jag våga känna tillit? Kan jag tillåta mig detta och släppa på mitt kontrollbehov och på mitt behov av sanning som kan mätas och definieras? Tro är att vilja, tänker jag.

När man tappar fotfästet, vilket vi alla gör ibland, behövs någonslags livboj att greppa tag i. Vi behöver något som kan dra oss in på fast mark igen. För mig är det den grundläggande tilliten till att jag inte lever i kaos och av en slump. Jag lever i en mening som betyder något. Också när jag känner att jag inte kan bidra till den meningen finns den där. Också när jag tappar all tro på livet och kärleken, finns den där ändå. Därför är mitt liv aldrig hopplöst, aldrig utan mening även om jag ibland inte kan se den. Då behöver jag andra människor som kan berätta detta för mig, jag behöver ett sammanhang där jag får landa. Kanske är det bästa vännen, kanske är det i bönen, kanske i gudstjänstgemenskapen, det ser olika ut för oss.

Gudstro, tillit till ett yttersta vara är en viljeakt, en inställning som jag kan tillåta mig själv. Den vägen ligger öppen för mig, om jag väljer den. Vi får tillåta oss att formulera oss på olika sätt om detta tillvarons yttersta mening. För mig funkar Gud, för andra blir det något annat. Men det jag ser i detta är att jag för att orka greppa detta strå av mening är sammanhang och gemenskap. På egen hand är det omöjligt. Därför behövs de livsnära goda mötena med andra.