Tredje advent

Bana väg för Herren

Psalmer: inled: 739, gradual: 785, 766, offertorie: 717, slut: 909

Text: Lukas 3:1-5

Johannes banar väg för Herren. Han gör det på det sätt han kan, genom att uppmana till omvändelse, med ganska tuffa ord. Johannes är en talare, han talar om etik och moral. Egentligen talar han ju om vanligt hyfs: dela med dig, utnyttja inte människor. Ganska enkla saker egentligen men det ser inte ut som om vi klarar det. Världen talar sitt tydliga språk: orättvisan grasserar och snålheten bedrar kärleken. Så var det då och så är det nu.

Det är väl därför vi som kyrka är så envisa med att ständigt återkomma till budskapet, kärnan i kristen tro: kärlekens väg är möjlig! Som kyrka tjatar vi på oss själva och på varandra: det finns ett sätt att leva på som ger mer än det tar. Som tar emot när behoven finns. Det är en växelverkan, en fråga om jämvikt.

Det jag ger ut ger jag ut för att jag måste, för att min tro på Jesus Kristus föder det hos mej. Jag har inget val, kärleken tvingar sej på och gör det möjligt för mig att vara större än jag egentligen är. Min tro och mitt hopp gör detta med mej. Jag kan inte värja mej för den kärlek Gud ger mig. Det gör att det liksom pockar på och gör att jag måste ge vidare.

När Johannes predikar omvändelse och kärlekens handlingar fylls folket av förväntan. De frågar sig till och med om inte denne Johannes är Messias själv. Jag tror att den känslan kommer för att Johannes gör allt han kan för att vara genuin. Han lever sitt budskap, han kämpar med att leva som han lär. Det inger förtroende och förväntan, stora saker kan hända.

Vi gör inte alltid så: lever som vi lär. Många av oss kämpar med det, försöker så gott vi bara kan. Det är bra och mer förväntas inte av oss, men det förväntas av oss. Att vi faktiskt försöker, att vi faktiskt går in i den kamp som alla kristna är kallade till.

Johannes bereder väg för Herren. Hur bereder du och jag väg? I våra alldeles vanliga liv?

Det jag har, som en av världens 8 % rikaste människor, ja kanske så lite som 5-6 % faktiskt, behöver jag dela med mig av. Det betyder att en del av de privilegier som jag lever i måste jag avstå ifrån. Klarar jag det? För att världen ska leva?

Det är en fastefråga. En sån där fråga som sätter fingret på mig själv och hur jag lever mitt liv. En sån där besvärlig fråga som jag behöver bearbeta, i mig själv, i bönen, samtalet med Gud och i samtalet med andra.

Tobias Elof Hadin skriver: ”Låt denna adventsfasta få öva mig i att hoppfullt ta emot hotet mot mina privilegier och utbrista: ”Gud befria mig från mina privilegier så jag kan leva med i din nya Skapelse!” (kyrkoårets gudstjänster 2016/2017, Argument).

Det är radikalt. Guds nya Skapelse handlar ju om den värld där Guds rike råder. En värld av rättvisa och gemenskap, en drömvärld, det vi längtar efter. Alltså längtar vi inte primärt efter ett litet barn som föds i en krubba utan efter det som kommer i hans kölvatten: Guds rike. Det är längtan i advent. Guds rike kan bara utbredas om du och jag deltar i dess utbredande. Gud vill det!

Vi längtar efter att bli dem vi vill vara, dem vi är kallade till, de som förbereder marken så att Jesus kan vandra den och stödja oss i den kamp det är att arbeta för Guds rikes utbredande.

Det är inga små saker som händer i juletid. Det är inget lättsmält budskap till den här världen Gud kommer med då Gud sänder sin son till oss.

Det är skönt att det är adventsfasta så att vi kan ta oss tid att reflektera över budskapet. Hur drabbar det mig och mina kära, de som jag har runt omkring mig? Vad är min kallelse denna advent? Vad vill Gud med just mig?

Tack Gud för att du räknar med oss, också denna advent kommer du till oss och ställer de besvärliga frågorna. Tack för att du aldrig tröttnar på att söka oss och vårt engagemang. Amen.